sann liberalisms väsende att yrka på vår statsförfatt-
nings demokratiserande, med utplånande derur af
hvarje aristokratiskt element, och utan allt bekym-
mer om hvad konungamakten förlorar, så torde ej
vara ur vägen att i deras minns återkalla hvad en
af deras liberala medbröder yttrade för 4 år sedan,
och vi taga oss deriöre friheten att reproducera föl-
jande ur Dagligt Allehanda den 4 Mars 14847.
Häraf ser man således tydligen, att P. T:s
afsigt med den efteråtkommande reproduktio-
nen är, att få nöjet slå de liberale på fingrarne
medelst ett anförande till aristokratiens fördel,
hemtadt ur deras eget läger, hvartill naturligt-
vis D. A. räknats.
När man nu tar i ögnasigte sjelfva den ar-
tikel, som skall egna sig till att gifva de libe-
rale det kännbara slaget af en dementi mot
deras läror, uttalad af en bland dem sjeltve,
så finner man också — det kan ej nekas —
ett ganska magstarkt uppkok på vissa af Mon-
tesquiews skildringar och skarpa aristokratiska
maximer, framställde för nära ett sekel sedan
i den ryktbara boken Esprit des lois
Vi inskränka oss nu till att med några
ord omtala huru det gick med vår förundran
att träffa den ifrågavarande artikeln i Dagl.
Allehandas spalter. Troligen skall det aflöpa
på samma sätt med läsarens förvåning, så fort
ban får höra följande, som icke gerna kan undgå
att i sin tur väcka en liten förvåning af annat
slag, nemligen öfver P. T:s ifver att löpa in i
en snara, som utan tvifvel någon arglistig puts-
makare uppställt på den hedersgummans eljest
så släta och goda väg.
Vi hafva uppslagit Dagl. Allehanda-årgången
för 1847, och der för den 4 Mars riktigt åter
funnit den af P. T. citerade artikeln, under
titeln Politiska aphorismer öfver dagens frågar,
men med åsatt signum: insändt.
I samma blad längre fram läser man, såsom
D. Aillehandaredaktionens eget, följande om den
nyssnämda insända artikeln:
Läsaren finner i dagens blad en insänd artikel,
hvars författare derjemte till Redaktionen aflåtit ne
danstående adress, hvilken vi förmoda likaledes måtte
vara ämnad för offentligheten, såvida den eljest har
något ändamål. Vi hafva icke velat neka plats i
bladet, hvarken för den ena eller andra af dessa upp-
satser, emedan de synas utgöra sjelfva qvintessencen
af det filosofiska, politiska och historiska vetande,
som fallit på en äkta svensk aristokrats lott. Att
vetandet är något dunkelt, dertill kan man sluta af
den form af gåta eller orakelspråk, som förf. gifvit
åt sina aforismer,, hvarföre vi ock tills vidare lemna
dem åt läsaren att gissa ut, helst vi, af skyldig re-
spekt för en så förnäm gäst inom våra spalter, skä-
ligen böra tillåta honom, att, åtminstone vid första
presentationen, ostörd utbreda hela djupsinnigheten
och glansen af sin vishetslära. Vid något annat till-
fälle torde vi deremot taga oss den friheten att litet
närmare undersöka hans förmåga att draga slutfölj-
der af erfarenheten och historien. Emellertid äro
vi fullt öfvertygade, att han desto heldre är en bland
de mest uppriktiga aristokrater, som han säger sig
vara en renegat från republikanska grundsatserp,
och här öppet framlägger, hvad som egentligen utgör
aristokratiens frimurarehemlighet. Adressen ti:lred.
följer och sjelfva grundartikeln igenfinnes på ett an-
nat ställe i bladet.
Till Redaktionen af Dagligt Allehanda!
Då Tit., med afseende på representationskommit-
tcens förhandlingar, synes göra ett offer af sin öf
vertygelse om det rätta för det nödvändiga och på-
yrkande vissa koncessioner, tyckes småningom vilja
närma sig den lagliga reformen med förkastande af
statskroppens revolutionära hazardspel, föranlites för-
fattaren till bilagde uppsats att för densamma begära
ett rum i Dagligt Allebanda, till gensvar å de be-
skyllningar, som oaflåtligen deruti göres en medbor-
gareklass, hvilken hyser betänkligheter vid alla de
improviserade reformförslagen, hvaraf Sverige, lik
en febersjuk patient uppskakas. Bland denna klass
ännas likväl många som gerna skulle frånträda en
sjelfskrifven representationsrätt, om de kunde öfver-
tygas, att fäderneslandets väl det fordrade; men som
anse det vara en lika brottslig som feg eftergift att
bortskänka en rättighet, hvilken, sjelfständigt ut-
öfvad, efter deras förmenande är af högsta vigt för
den medborgliga frihetens befästande uti den monär-
kiskt konstitutionella statsformen. Att derföre be-
handla den stora angelägenheten som eit köpslut om
enskilda rättigheter, för hvilkas förlust man vill lemna
ersättning, är en alldeles falsk och låg åsigt af frå-
san, hvilken måste vara, hvad hela samhället och
icke Adela ensamt förlorar, om Konungamekten stäl-
es. blottad mot demokratiens stormlöpning. Eaför-
VR rättighet, med ätföljande förpligtelsa att af-
denna samhällsvåda, kan aldrig ersättas; så
ad 5 En sannt fosterländsk Aristokratr.
Hvad säger nu P. T:s läsare härvid? Den af
P. T. ur D. A. reproducerade grundartikeln,
om Aristokrati och Demokrati, är alltså ef-
ter Dagligt Allehandas eget tillkännag gilvande,
för ingen del yttrad, såsom P. T. säger, af nå-
son bland de liberala medbröderna, utan har
.vertom af samma D. A. blifvit ganska starki
apostroferad, såsom man ser af det här of-
van anförda. Förmodligen har P. T. kommit
att begå sin blunder på så sätt, att någon god
vän stuckit en afskrift af den i D. A. införda
godbiten i Postgummans hand, hvarpå hon, utan
att gilva sig tid till efterseende i D. A. sjelf,
med begärlighet nappat på kroken, emottagit
ockbetan och uppdukat för allmänheten hvad
som just icke länder henne till mycken heder.
(Insändt.)
Det oriktiga uti, att öfverhopa en person med
för många tjenster.
Stockholms stads inqverteringsgifvere, som 1849