sann liberalisms väsende att yrka på vår statsförfattnings demokratiserande, med utplånande derur af hvarje aristokratiskt element, och utan allt bekymmer om hvad konungamakten förlorar, så torde ej vara ur vägen att i deras minns återkalla hvad en af deras liberala medbröder yttrade för 4 år sedan, och vi taga oss deriöre friheten att reproducera följande ur Dagligt Allehanda den 4 Mars 14847. Häraf ser man således tydligen, att P. T:s afsigt med den efteråtkommande reproduktionen är, att få nöjet slå de liberale på fingrarne medelst ett anförande till aristokratiens fördel, hemtadt ur deras eget läger, hvartill naturligtvis D. A. räknats. När man nu tar i ögnasigte sjelfva den artikel, som skall egna sig till att gifva de liberale det kännbara slaget af en dementi mot deras läror, uttalad af en bland dem sjeltve, så finner man också — det kan ej nekas — ett ganska magstarkt uppkok på vissa af Montesquiews skildringar och skarpa aristokratiska maximer, framställde för nära ett sekel sedan i den ryktbara boken Esprit des lois Vi inskränka oss nu till att med några ord omtala huru det gick med vår förundran att träffa den ifrågavarande artikeln i Dagl. Allehandas spalter. Troligen skall det aflöpa på samma sätt med läsarens förvåning, så fort ban får höra följande, som icke gerna kan undgå att i sin tur väcka en liten förvåning af annat slag, nemligen öfver P. T:s ifver att löpa in i en snara, som utan tvifvel någon arglistig putsmakare uppställt på den hedersgummans eljest så släta och goda väg. Vi hafva uppslagit Dagl. Allehanda-årgången för 1847, och der för den 4 Mars riktigt åter funnit den af P. T. citerade artikeln, under titeln Politiska aphorismer öfver dagens frågar, men med åsatt signum: insändt. I samma blad längre fram läser man, såsom D. Aillehandaredaktionens eget, följande om den nyssnämda insända artikeln: Läsaren finner i dagens blad en insänd artikel, hvars författare derjemte till Redaktionen aflåtit ne danstående adress, hvilken vi förmoda likaledes måtte vara ämnad för offentligheten, såvida den eljest har något ändamål. Vi hafva icke velat neka plats i bladet, hvarken för den ena eller andra af dessa uppsatser, emedan de synas utgöra sjelfva qvintessencen af det filosofiska, politiska och historiska vetande, som fallit på en äkta svensk aristokrats lott. Att vetandet är något dunkelt, dertill kan man sluta af den form af gåta eller orakelspråk, som förf. gifvit åt sina aforismer,, hvarföre vi ock tills vidare lemna dem åt läsaren att gissa ut, helst vi, af skyldig respekt för en så förnäm gäst inom våra spalter, skäligen böra tillåta honom, att, åtminstone vid första presentationen, ostörd utbreda hela djupsinnigheten och glansen af sin vishetslära. Vid något annat tillfälle torde vi deremot taga oss den friheten att litet närmare undersöka hans förmåga att draga slutföljder af erfarenheten och historien. Emellertid äro vi fullt öfvertygade, att han desto heldre är en bland de mest uppriktiga aristokrater, som han säger sig vara en renegat från republikanska grundsatserp, och här öppet framlägger, hvad som egentligen utgör aristokratiens frimurarehemlighet. Adressen ti:lred. följer och sjelfva grundartikeln igenfinnes på ett annat ställe i bladet. Till Redaktionen af Dagligt Allehanda! Då Tit., med afseende på representationskommittcens förhandlingar, synes göra ett offer af sin öf vertygelse om det rätta för det nödvändiga och påyrkande vissa koncessioner, tyckes småningom vilja närma sig den lagliga reformen med förkastande af statskroppens revolutionära hazardspel, föranlites författaren till bilagde uppsats att för densamma begära ett rum i Dagligt Allebanda, till gensvar å de beskyllningar, som oaflåtligen deruti göres en medborgareklass, hvilken hyser betänkligheter vid alla de improviserade reformförslagen, hvaraf Sverige, lik en febersjuk patient uppskakas. Bland denna klass ännas likväl många som gerna skulle frånträda en sjelfskrifven representationsrätt, om de kunde öfvertygas, att fäderneslandets väl det fordrade; men som anse det vara en lika brottslig som feg eftergift att bortskänka en rättighet, hvilken, sjelfständigt utöfvad, efter deras förmenande är af högsta vigt för den medborgliga frihetens befästande uti den monärkiskt konstitutionella statsformen. Att derföre behandla den stora angelägenheten som eit köpslut om enskilda rättigheter, för hvilkas förlust man vill lemna ersättning, är en alldeles falsk och låg åsigt af fråsan, hvilken måste vara, hvad hela samhället och icke Adela ensamt förlorar, om Konungamekten stäles. blottad mot demokratiens stormlöpning. EaförVR rättighet, med ätföljande förpligtelsa att afdenna samhällsvåda, kan aldrig ersättas; så ad 5 En sannt fosterländsk Aristokratr. Hvad säger nu P. T:s läsare härvid? Den af P. T. ur D. A. reproducerade grundartikeln, om Aristokrati och Demokrati, är alltså efter Dagligt Allehandas eget tillkännag gilvande, för ingen del yttrad, såsom P. T. säger, af nåson bland de liberala medbröderna, utan har .vertom af samma D. A. blifvit ganska starki apostroferad, såsom man ser af det här ofvan anförda. Förmodligen har P. T. kommit att begå sin blunder på så sätt, att någon god vän stuckit en afskrift af den i D. A. införda godbiten i Postgummans hand, hvarpå hon, utan att gilva sig tid till efterseende i D. A. sjelf, med begärlighet nappat på kroken, emottagit ockbetan och uppdukat för allmänheten hvad som just icke länder henne till mycken heder. (Insändt.) Det oriktiga uti, att öfverhopa en person med för många tjenster. Stockholms stads inqverteringsgifvere, som 1849