EEE (Insändt.) Då man af br öfverdirektören och riddaren L. B. Falkmans förelag ti!l förändring af 2 Kap. 4 Kgl. Skiftesstadgan om förordnandes utfärdande till laza skifte, finner, att sådane förrättningar anses höra meddelas efter tur landtmätarne emellan irom hvar:e län, tager insändaren sig frihet framstilla, om icke ett än radikalare sätt skulle kunna stadgas, nemlien, att vitsordet för delegare helt och hållet boritogs, occh i stället förordnades, att då en landtmäta e saknadee sysselsättning i tjensten, han egde armila detta ttill landsböfdingen, som då genast meddelad: förordnande åt honom ett verkställa laga skifte uti någon oskiftsd by. Insämdaren hear ansett, att ett sådant stadgarde mycket väl kan stå tillsammans med åtskilliga andra förhållanden, som uppfattas i följande: 4:0 Enär Kongl. Maj:t genom en nyligen utfårdad förordning föreskrifvit, att landtmätare icke få uppbära förskottsarfvode, utam emot borgen, så följer deraf, nged afseende på delegarnes risk, att alla landtmätere numera måste anses vara lika skickliga och säkra. 2:0 År nyitan af skifte så allmänt känd, att insändaren anser det vara mera tröghet än rädsla, som afhållit delegare från att beställa om skifte. 3:0 Anser insändaren det vara lika rätt, att landshöfdingen får befalla skifte, som att en enda delegare får tvinga alla de öfrige till skifte i en by. Skifte, tillkommet på förstnämnde sätt, skulle delegarne alltid anse med mindre hätskhet, än då det tillkommit genom någons vitsord; och 4:0 Vors det gegneligast för riket, att allt som återstår att skifta, blefve skiftadt med all den kraft, sm af landtmäteripersonalen kan åstadkommas; hvarigenom derjemte corpsers indragning desto förr kunde blifsa en följd, och sålunda pensioneringen i samma måa komma att upphöra. PR