Och hvema är det, som framträder emot fol-
kets rättvisa fordringar?
Låt se hvzad Görres säger härom!
På en såddan bana af sjelfförsvagande fram-
tvinga: stäådlse oförsigtiga regenter af en viss
menniskoklass, som ty värr alltför talrikt till-
vuxit vid våra dagars hof, och öfver allt ut-
gör den egentliga kamarillan, med eller utan
livre. Efter att, redan uti födseln, hafva emot-
tagit betydelselösheten till arfvedel, i följd af
ett vanslägtande, som fortgått genom flera ge-
nerationer, hafva de fullkomligt bortdrönat det
dem kargt beskärda pund, uti ett betydelse-
löst, overksa.mt lif, utan allvar, som lätt fram-
glider, endasst vidrörande menniskoandens yt-
tersta yta, uttan att någonsin tränga till själens
djup; en tilllvaro, utblottad på allt som kan
utbilda inditvidens kraft, sjelfkänsla och ära;
ett lumpet, fåfängligt, sjelfkärt dagdrifvarlif,
ett sträfvancdde utan aning om de mål, hvilka
allena äro värdiga menskliga bemödanden. Ett
sådant lif, som utvecklar sig uti salongs- och
pappersverksamhetens, arbetar rastlöst på sin
egen förstöring. Uti en dylik skola utbildas
fegheten; af låga passioner fostras en smygande,
krypande ohyra, som, utan att kunna göra
menskligheten den ringaste nytta, endast oroar
och äcklar densamma. Om, till en del fram-
kallade genom dylika personers förskyllan,
stora verldshändelser, som kräfva män med
snille oeh mod, inträffa, då bramarbasera de
visserligen, så länge faran ännu är aflägsen,
med dumdristigt öfvermod; men när den ande
de frambesvurit närmar sig dem, stå de bäf-
vande och med skälfvande lemmar framför
denna företeelse, och störta sedan, genom sin
feghet och oduglighet, riket i förderf och fol-
ken i ruin. Har olyckans storlek åndtligen
väckt stora själar, som förstå att sätta en damm
mot förderfvet, så framkrypa de genast ur sina
gömställen, så snart faran lyckligen är afvänd,
återställa skyndsarht sina under tumultet ned-
trampade umderjordiska gångar, uppränna åter
sin gamla väfnad, der den blifvit söndersliten,
utöfva sisa gamla konster, och snart äro de
åter på sin gamla plats, hvarifrån stormen för-
drifvit dem, alldeles som om ingenting passe-
rat, och börja på nytt sitt gamla arbete. Verl-
den, som unmdergått en förändring, ser då med
förundran, att de äro oförändradt sig lika, och,
såsom den gamle syndaren i Dantes helvete,
åter ganska flitigt, med omvridna halsar och
bakåtvända ansigten, städse beskrifva en krets-
gång i spåret af deras gamla slendrian. Deras
bemödande utgår nu på att tillvägabringa en
loj indifferentism i alla offentliga förhållanden,
samt sammankoppla dag och natt, rätt och
orätt, dygd och last, kraft och svaghet, mild-
bet och råkbet, ära och vanära, vishet och få-
kunnighet, asthet och blödsinthet till en grå,
balf, tvetydg, matt och vanskaplig medelmåt-
tighet. Deras toma och ofruktbara själ ängslas
och förskräckes för hvarje ide, och deras feg-
het darrar för hvarje andlig kraft, såsom för
en obekant, hemlighetsfull makt; och derföre
taga de, i allt som står i något förbållande till
staten, sin ttillflykt till den eländiga obscuran-
tism, som, ii stället för att bebjertadt förtrösta
på sanningens makt — hvilken, om den blott
får fritt uttveckla sig, aldrig försummar att
frammana :(eftertankens allvarliga och öfver-
lägsna ande emot oordningens och frivolitetens
förvirrade kämpar — tvärtom med blind par-
tiskhet rasar mot all andens frihet, men för
öfrigt, för att dock synas liberal, öppnar fri
bana för de sämsta naturer. i
Då deras medelmåtta bäåfvar tillbaka för
hvarje beslutsam och sjelfständig karakter, så
måste de oupphörligt se sig omgifna af bety-
delselösa och medelmåttiga subjekter; och på
detta sätt stå hufvudmännen för denna vidt-
omfattande sammeansvärjaing af lågheter i fejd
mot hvarje talang, som framträder i en tid,
hvilken öfverallt tager den starkaste andliga ut-
veckling i anspråk, samt söka på allt sätt fö
rekomma och afväpna dem. Derföre söka de
döda allt karakteristiskt bestämdt genom den
krassa mekanismen af deras institutioner; att
tvinga hvarje fri viljekraft under den stränga-
ste subordimation, och fullkomligt tillintetgöra
den lilla resst af frihet, som kulturmenniskorna
i samhället förmått rädda, samt förvandla dem
till viljelösar verktyg. Derföre söker man för-
slappa den :alimänna rätts- och hederskänslan,
genom ett cdåraktigt system af fåfänga, omskapa
den allmänma opinionen till en hycklande lög-
nerska, utmatta och förslappa ungdomens själs-
spänstighet, nedrycka den naturligare räddhå-
gan hos individerna till låghet, samt derefter
öfverstryka hela denna byggnad af liflöshet och
andlig förruttnelse med lögnens glänsande fer-
Di1Sssa.
De höra ganska gerna sin rättvisa rosas, men
med en förment fiffighet har man slagit ett
falskt mynt, hvaruti orättfärdigheten ingår till
så stor del i legeringen, att det endast tvångs
vis gäller i allmänna rörelsen. Deras dygd om-
skiftar lätt i last, deras mildhet i bårdhet.
Bredvid hvarje ja hafva de fogat ett nej, hvarje
stadgande har ett upphäfvande vid sidan, hvarje
förbud paralyseras af ett medgifvande och hvarje
medgifvande af ett förbud; och så vackla dei
görande och låtande, och bära samma
sa obestämdbhet i alla förhållanden i hvilka
nna inblanda sig.
regeringar, som oförstäldt öfverlemna sig
essa giftblandare, blifva af dem förlamade
eras ädlaste sträfvanden.s
Vi finna ej nödigt att tillägga något till
örres yttrande, oeh öfverlemna åt hans sjä-