Och hvema är det, som framträder emot folkets rättvisa fordringar? Låt se hvzad Görres säger härom! På en såddan bana af sjelfförsvagande framtvinga: stäådlse oförsigtiga regenter af en viss menniskoklass, som ty värr alltför talrikt tillvuxit vid våra dagars hof, och öfver allt utgör den egentliga kamarillan, med eller utan livre. Efter att, redan uti födseln, hafva emottagit betydelselösheten till arfvedel, i följd af ett vanslägtande, som fortgått genom flera generationer, hafva de fullkomligt bortdrönat det dem kargt beskärda pund, uti ett betydelselöst, overksa.mt lif, utan allvar, som lätt framglider, endasst vidrörande menniskoandens yttersta yta, uttan att någonsin tränga till själens djup; en tilllvaro, utblottad på allt som kan utbilda inditvidens kraft, sjelfkänsla och ära; ett lumpet, fåfängligt, sjelfkärt dagdrifvarlif, ett sträfvancdde utan aning om de mål, hvilka allena äro värdiga menskliga bemödanden. Ett sådant lif, som utvecklar sig uti salongsoch pappersverksamhetens, arbetar rastlöst på sin egen förstöring. Uti en dylik skola utbildas fegheten; af låga passioner fostras en smygande, krypande ohyra, som, utan att kunna göra menskligheten den ringaste nytta, endast oroar och äcklar densamma. Om, till en del framkallade genom dylika personers förskyllan, stora verldshändelser, som kräfva män med snille oeh mod, inträffa, då bramarbasera de visserligen, så länge faran ännu är aflägsen, med dumdristigt öfvermod; men när den ande de frambesvurit närmar sig dem, stå de bäfvande och med skälfvande lemmar framför denna företeelse, och störta sedan, genom sin feghet och oduglighet, riket i förderf och folken i ruin. Har olyckans storlek åndtligen väckt stora själar, som förstå att sätta en damm mot förderfvet, så framkrypa de genast ur sina gömställen, så snart faran lyckligen är afvänd, återställa skyndsarht sina under tumultet nedtrampade umderjordiska gångar, uppränna åter sin gamla väfnad, der den blifvit söndersliten, utöfva sisa gamla konster, och snart äro de åter på sin gamla plats, hvarifrån stormen fördrifvit dem, alldeles som om ingenting passerat, och börja på nytt sitt gamla arbete. Verlden, som unmdergått en förändring, ser då med förundran, att de äro oförändradt sig lika, och, såsom den gamle syndaren i Dantes helvete, åter ganska flitigt, med omvridna halsar och bakåtvända ansigten, städse beskrifva en kretsgång i spåret af deras gamla slendrian. Deras bemödande utgår nu på att tillvägabringa en loj indifferentism i alla offentliga förhållanden, samt sammankoppla dag och natt, rätt och orätt, dygd och last, kraft och svaghet, mildbet och råkbet, ära och vanära, vishet och fåkunnighet, asthet och blödsinthet till en grå, balf, tvetydg, matt och vanskaplig medelmåttighet. Deras toma och ofruktbara själ ängslas och förskräckes för hvarje ide, och deras feghet darrar för hvarje andlig kraft, såsom för en obekant, hemlighetsfull makt; och derföre taga de, i allt som står i något förbållande till staten, sin ttillflykt till den eländiga obscurantism, som, ii stället för att bebjertadt förtrösta på sanningens makt — hvilken, om den blott får fritt uttveckla sig, aldrig försummar att frammana :(eftertankens allvarliga och öfverlägsna ande emot oordningens och frivolitetens förvirrade kämpar — tvärtom med blind partiskhet rasar mot all andens frihet, men för öfrigt, för att dock synas liberal, öppnar fri bana för de sämsta naturer. i Då deras medelmåtta bäåfvar tillbaka för hvarje beslutsam och sjelfständig karakter, så måste de oupphörligt se sig omgifna af betydelselösa och medelmåttiga subjekter; och på detta sätt stå hufvudmännen för denna vidtomfattande sammeansvärjaing af lågheter i fejd mot hvarje talang, som framträder i en tid, hvilken öfverallt tager den starkaste andliga utveckling i anspråk, samt söka på allt sätt fö rekomma och afväpna dem. Derföre söka de döda allt karakteristiskt bestämdt genom den krassa mekanismen af deras institutioner; att tvinga hvarje fri viljekraft under den strängaste subordimation, och fullkomligt tillintetgöra den lilla resst af frihet, som kulturmenniskorna i samhället förmått rädda, samt förvandla dem till viljelösar verktyg. Derföre söker man förslappa den :alimänna rättsoch hederskänslan, genom ett cdåraktigt system af fåfänga, omskapa den allmänma opinionen till en hycklande lögnerska, utmatta och förslappa ungdomens själsspänstighet, nedrycka den naturligare räddhågan hos individerna till låghet, samt derefter öfverstryka hela denna byggnad af liflöshet och andlig förruttnelse med lögnens glänsande ferDi1Sssa. De höra ganska gerna sin rättvisa rosas, men med en förment fiffighet har man slagit ett falskt mynt, hvaruti orättfärdigheten ingår till så stor del i legeringen, att det endast tvångs vis gäller i allmänna rörelsen. Deras dygd omskiftar lätt i last, deras mildhet i bårdhet. Bredvid hvarje ja hafva de fogat ett nej, hvarje stadgande har ett upphäfvande vid sidan, hvarje förbud paralyseras af ett medgifvande och hvarje medgifvande af ett förbud; och så vackla dei görande och låtande, och bära samma sa obestämdbhet i alla förhållanden i hvilka nna inblanda sig. regeringar, som oförstäldt öfverlemna sig essa giftblandare, blifva af dem förlamade eras ädlaste sträfvanden.s Vi finna ej nödigt att tillägga något till örres yttrande, oeh öfverlemna åt hans sjä