brutits, tbroner brändts, eröfrare sjunkit, be-
segrade återuppstigit till makt och anseende.
Större handlingar än någonsin förr under en
lika lång period halva gått genom tiden. Säll-
samma tilldragelser hafva vexlat, från den kej
serl:ga veridseröfrarens makt och fal!, ända till
hans brorsons oförmodade upphöjelse från
statsfång2 till Frankrikes förste embe sman.
Det förflutna har burit eld och svärd i sitt
sköte, men det har ock burit framgång, upp-
lysninz, förbättring cch bildning, och en ser-
skildt märklig omständighet är, att detta half-
va sekel i Frankrite både börjat och slutat
med republik. Denna styrelseform stadfåster sig
nu här allt säkrare; och skulle äfven, genom in-
trigernas makt, republiken ännu en gång falla,
så blir det blott för att snart åter uppstå Ie-
nare, bältre och kraftfullare än förr. Frans-
männen äro ett foik som kan dö för en
stor id, och republiken har för dem blifvit en
sådan. Det närvarande gifver ännu mycket
öfrigt att önska, men felet ligger icke hos sty-
relseformen utan hos de allt hittills jäsande
monarkiska kotterierna, som dock dagligen ål-
dras och minskas. Republiken är ännu i sin
barndom och man får icke drifvå fordringarne
för lång!. Den har ju ännu icke ens hunnit
till sitt första presidentombyte. Så länge de
dåraktiga drömmarna om kejserliga örnar och
kungiga lilj:r fortfara att drifva sina fantas-
magorier med vissa svaga hjernor, så länge då-
ras inbillningen, missledes känslan af hof-smic-
ker och lismeri. Med nya presidenter bortfal-
ler så småningom det lysande och värdelösa
bladguld, som förblindar ögonen på pretenden-
ter och deras omgifning, och den enda äran,
värd att eftersträfva, blir slutligen den att ut-
märka sig såsom redbar medborgare och sann
patriot. Huru man må bedöma 1848 års re-
volution i öfrigt, så blir det dock svårt att
neka, att genom densamma en ny och ljusare
bana öppnats för den rena mensklighetens
framtid, och främst på denaa bana vandrar
franska folket, med öppen panna och friskt
mod, Också börjar en viss fruktan, att repu-
bliken ej mera kan omkullkastas, insmyga sig
hos partierna. Djupsinnige statsmän, hvilka
betraktade Louis Bonapartes utväljande till
president endast såsom första trappsteget till
en ny thron och hvilka med den största viss-
het förutspådde att Henrik den 5:te skulle in-
tåga i Paris såsom kung några månader der-
efter, förklara nu öppet det både aningar och
förhoppningar lemnat dem. Oförmögne att
genomskåda eller upplyfta en flik af framti-
dens slöja, hafva de ändteligen beslutat sig att
blott tro på det närvarande, samt börja inse
omöjligheten af att med hvarken -list eller
våld angripa en styrelse, som utgått från och
skyddas af folket, hvilket dock utgör och må-
ste utgöra landets pluralitet. Legitimisterna,
som i 20 år närt en förhoppning, den icke
ens Ludvig Philip med all sin kloka statskonst
och talrika dynasti kunde rubba, börja svigta
i sin tro på möjligheten af en kung i Frank-
rike. Den fan2, fläckad af medborgares blod,
som de så länge hållit upprätt och kring hvil-
ken de så ifrigt och förhoppningsfullt samlat
sig, tyckes snart vara förbleknad och utnött al
de framilande frihetsvindarne. Kanske erhål-
ler den på sin höjd en plats i garde-meublex
bland de öfriga spillrorna fråa den skepps-
brutna royauteen.