brutits, tbroner brändts, eröfrare sjunkit, besegrade återuppstigit till makt och anseende. Större handlingar än någonsin förr under en lika lång period halva gått genom tiden. Sällsamma tilldragelser hafva vexlat, från den kej serl:ga veridseröfrarens makt och fal!, ända till hans brorsons oförmodade upphöjelse från statsfång2 till Frankrikes förste embe sman. Det förflutna har burit eld och svärd i sitt sköte, men det har ock burit framgång, upplysninz, förbättring cch bildning, och en serskildt märklig omständighet är, att detta halfva sekel i Frankrite både börjat och slutat med republik. Denna styrelseform stadfåster sig nu här allt säkrare; och skulle äfven, genom intrigernas makt, republiken ännu en gång falla, så blir det blott för att snart åter uppstå Ienare, bältre och kraftfullare än förr. Fransmännen äro ett foik som kan dö för en stor id, och republiken har för dem blifvit en sådan. Det närvarande gifver ännu mycket öfrigt att önska, men felet ligger icke hos styrelseformen utan hos de allt hittills jäsande monarkiska kotterierna, som dock dagligen åldras och minskas. Republiken är ännu i sin barndom och man får icke drifvå fordringarne för lång!. Den har ju ännu icke ens hunnit till sitt första presidentombyte. Så länge de dåraktiga drömmarna om kejserliga örnar och kungiga lilj:r fortfara att drifva sina fantasmagorier med vissa svaga hjernor, så länge dåras inbillningen, missledes känslan af hof-smicker och lismeri. Med nya presidenter bortfaller så småningom det lysande och värdelösa bladguld, som förblindar ögonen på pretendenter och deras omgifning, och den enda äran, värd att eftersträfva, blir slutligen den att utmärka sig såsom redbar medborgare och sann patriot. Huru man må bedöma 1848 års revolution i öfrigt, så blir det dock svårt att neka, att genom densamma en ny och ljusare bana öppnats för den rena mensklighetens framtid, och främst på denaa bana vandrar franska folket, med öppen panna och friskt mod, Också börjar en viss fruktan, att republiken ej mera kan omkullkastas, insmyga sig hos partierna. Djupsinnige statsmän, hvilka betraktade Louis Bonapartes utväljande till president endast såsom första trappsteget till en ny thron och hvilka med den största visshet förutspådde att Henrik den 5:te skulle intåga i Paris såsom kung några månader derefter, förklara nu öppet det både aningar och förhoppningar lemnat dem. Oförmögne att genomskåda eller upplyfta en flik af framtidens slöja, hafva de ändteligen beslutat sig att blott tro på det närvarande, samt börja inse omöjligheten af att med hvarken -list eller våld angripa en styrelse, som utgått från och skyddas af folket, hvilket dock utgör och måste utgöra landets pluralitet. Legitimisterna, som i 20 år närt en förhoppning, den icke ens Ludvig Philip med all sin kloka statskonst och talrika dynasti kunde rubba, börja svigta i sin tro på möjligheten af en kung i Frankrike. Den fan2, fläckad af medborgares blod, som de så länge hållit upprätt och kring hvilken de så ifrigt och förhoppningsfullt samlat sig, tyckes snart vara förbleknad och utnött al de framilande frihetsvindarne. Kanske erhåller den på sin höjd en plats i garde-meublex bland de öfriga spillrorna fråa den skeppsbrutna royauteen.