— Det börjar allmänt omtalas, att H. K. H.
Kronprinsen skall begynt att taga ett slags
verksam del i riksdagens angelägenheter, hvad
statsanslagen beträffar, på det sättet att ban
låtit kalla till sig enskilda ledamöter af stats-
utskottet, samtalat med dem och sökt att in-
tressera dem synnerligen för beviljande af an-
slagen till landtförsvaret.
Härom kan man naturligtvisicke känna annat,
än bvad som berättatsaf en eller annan af deleda-
möter som sålunda haft tillfälle att samtala med
throaföljaren; men detta ger i alla fall anled-
ning till den reflexionen, att det af flere skäl
knapt synes vara önskvärdt att H. K. Höghet
på detta sätt använder sir inflyteise uti an-
slagsfrågorna. — Det förekömmer oss mnemli-
gen just såsom den stora fördelen för en
thronföljare, att har, ställd utom dagens poli-
tiska koniroverser, om han eger en allvarlig
vilja och önskan att utforska sanningen för att
engång kunna göra det foik lyckligt, som han
är ämnad att styra, uti denna sin ställning är
i tillfälle att opartiskt studera och jemföra
olika skäl och åsigter, samt derefter gömma
sitt eget omdöme för att pröfvas af erfaren-
beten — ut nonum prematur in annum —
såsom det heter. Denna fördel förf-las der-
emot om han tager aktif del i angelägenheter
med hvilka han konstitutionsenligt ännu in-
genting bar att skaffa — eller hafva vi orätt
i denna slutsats?
Hvad särskildt försvarsverket betröffar, så
kan det icke gerna hafva undgått H. K.H.
Kronprinsens, mer än någon annans, uppmärk-
samhet, om han intresserar sig för den saken,
sedd i stort, att icke blott något extremt op-
positionsparti, utan nationen i allmänhet, ön-
skar och behöfver en sådan reform af försvars-
anstalterna, hvarigenom de kunna motsvara sitt
ändamål, utan att budgeten skall för hvarje
riksdag betungas med nya anslagsfordringar
dertill. Flera förslag bafva ock i detta hän-
seende tid efter annan blifvit framställda, och
några sådana föreligga äfven denna gång till
pröining. Nu kan man visst icke begära, att
en kronprins skulle taga parti af sådana åsig-
ter, som strida mot den närvarande regerin-
gens eller ministerens förslag (ty, märk väl, i
dessa saker måste man alltid bålla sig till mi-
nisteren), sådant vore till och med min-
dre lämpligt; men med kännedom af det all-
männa tänkesätt, som härutinnan är rådande,
skulle det deremot, i vår tanka, vara särdeles
ändamålsenligt, att Hans Kongl. Höghet tills
vidare endast såsom en lugn betraktare när-
mare följde den controvers, som nu derom på-
går, och icke yttrade några bestämda önsknin-
gar eller åsigter i ämnet, innan det hunnit ge-
nomgå den närmare pröfning, hvartill de be-
fintliga materialierna kunna gifva anledning.
Ett ytterligare och särskild skäl till en sådan
försigtighet bör kunna hemtas af ehefens för
landtförsvaret beteende på riddarhuset, då den
sistnämnde företog sig ait obesedt utdöma ett
till Ständerna ingifvet förslag af en ledamot,
som kanhända med mera värma och allvar än
någon annan, samt med den sakkännedom i
yrket, som ett lingvarigt studium i förening
med praktik och erfarenhet om militärorgani-
sationer i andra länder gifver vid handen, eg-
nat sig åt dessa frågor. Detta handlingssätt af
br krigsministern bevisar nemligen så mycken
obetänksambet, att det redan i cch för sig
sjelf måste ingifva ett billigt misstroende till
ministerns förmåga att uppfatta denna vigtiga
fråga ifrån en verklig statsmarnasynppunkt, och
måste lemna rum för den föreställningen, att
br von Hohenhausen icke är den som förstår
ordna elit detta.
EA I
!