Iskonfiturer, nemligen deruti, att en af dess bekänrare, väl kommen till makten, glömmer bort sina ordna läror; ty hr statsrådet Gripsnstedt har ej alenast icke gått ur konseljen, utan han har derjemte ills vidare åtagit sig finansportföljen, såsom han sjelf ärer ytrat till sina underordnada tjensternän: enlast på konungens befallning. Hvadinnebär datta: konungens befailning? Jo! i och med detsamma var hr statsrådet Gripenstedt förklarat sin närvaro konseljen vara så nödvändig för rikets väl och äddning, att han anser sig af ren fosterlandskärlek få k allenast gesom sin qvarvaro i konseljen öffva eia politiska tro, utan, hvad mer är, genom not!agande at finansporiföljen, öfvergifva sig sjal när hola verlien anser hosom, såsom han ock sjal uppsiktigt erkänt, saksa förmåga att sköta denna portfölj.n Vi erkänna fullkomligt, lika med Boreinsändaren, den fullkomliga brist på politisk karakter, som uppenbarar sig uti br Gripenstedts qvarstannande i konseljen efter förslagets fall, ehuru det för sakernas skull i det hela, såsom förrållandena nu äro ställda, kan vara detsamma, om en taburett beklädes af den ena eller anira personen, då anden är densamma, då in;et spår af någon högre statsmannaverksamhet eder uppfittning i stort af samhällsbehofven uppenbairat sig från styrelsens sida under de sista trenne åren, och de flesta förhoppningar nationen kunnat hafva något skäl att göra sig, att från styrelsen få fram några af de större, länge väntade reformfrågorna måst ligga neder. Men deremot förstå vi icke, och skulle såle les önska att Boreinsändaren ville förklara, vad han sjelf förstår med hr Gripenstedts ordnz läror, såvida deri skulle ligga någon iberal motsatts till det uppförande han sednast vist. Hr Gripenstedts egentliga karakter eller ståndpunkt såsom politisk personlighet, d. Vv. s. i afseende på de egentliga statsrättliga isigterna, har oss veterligt hufvudsakligen enlast uppenbarat sig irepresentationsfrågan, och härom är det väl bekant, att hr Gripenstedt var en bland de liberala, som först skiljde sig från 1844 års reformvänner; äfvensom man innu ej lärer hafva glömt den suffisanta ton, varmed han år 1848 offentligen afgaf sin rezlamation att ej tillhöra reformvännernas sällskap af det året. Hvarutide fordna lärornas iberalitet i egentligt politiskt afseende kan esticka sig, är således någonting, som ännu ynes återstå att utreda. Det mesta man kan nedgifva i detta afseende är, att det torde förvålla sig bärmed som med regeringens liberala olitik i allmänhet, hvarom allmänheten torde ninnas, att vi en tid voro af något olika tanar med den numera upphörda tidningen Aonposten.