FÖRSLAGET I P, —)
UPPSATT, AF EN F. D. STUDENT.
IX.
Frågodagen bade utan motsägelse passerat, och man
motsåg under allt starkare spänning den afgörande valda-
gen, som ändiligen inföll i början af November.
Redan tidigt den klara, kalla vintermorgonen syntes
flockar af folk, som samlades från olika båll kring kyrkan,
somliga ifrigt men lågt samtalande, andra tysta och lyss
nande, blicott då och då utbytande ett förstulet ord eler
ögonkast med någon nykommenp. Att man icke var rätt
ense, hvarken ired sig sjelf eller hvarandra, skönjdes tyd-
ligt af den vwillrådighet, som stod att läsa på de flestas an-
le:en, och misstrogna blickar och halfqväfda ord om mu-
tor, och skrämskott och ,herrekrypare, äc., hvilka då
och då riktades åt de mera tystlitnes håll, gåfvo äfven
stöd it denna förmodan. En schism var temligen uppenbar.
Kort efter hvarandra anlände f. d. riksdagsmannen i
Stoglösa coch rustbållsren i Stenbrobacken, hvilka vi förut
som bhastiggast haft äran presentera för läseren. Båda hel-
sades medd synnerlig respekt.
Nå, ffader riksdegsson, utlät sig en ung bonde, som
tycktes vsara en f de mest betydande, säj oss nu rent ut
hva j tänlker um detta hära? Ja ä änna rädder, att kan
inte j ge oss ett godt råd i dä, blir de igen voterning
utå, för di mesta vet inte än hvadi sa tro eller göra.
Ja, de ä änva sisom lite uschelt, börja .e en annan.
,Töst!, sade riksdagsmannen vresigt cch mynd gt, tror
j de går an te skrika sum skråar uo en tocken öfverlägg-
ning! De sulle j ba gjort upp förut, sum ja sa för tri,
fira vicker sen — d2 ä så dags zul
Grötsstöfvel! belfmumlade den unge bonden förnärmad.
De va ggodt tegöra upp de, fader riksdagsman, när ) sjelf
tellsto cee va så benit att j frohta berra fick ta den di
vele, cf:eer han ändå va den ende, sa j, soma försakra att
han bes äämdt sule ta prostipna. Mensi de ba vi nu satt
oss i sinnne på, att de inte sa ske, för den ä de stört omö
jelit art Ikon kan vella ba, um en ock krummoar sek sum
en igelsosttinge; eller hva tror j, fader Gunnar, um saken ?s
På samma vis, försäkrade rusthållaren, de ä stör!
omöjelit, å ja tröster på att de sum brännt sine kol fö
den krabbtaskean, ca få gå med skam ifrået. Att nåre
) Sa A. B. N:is 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 9.