FÖRSLAGET I P, —) UPPSATT, AF EN F. D. STUDENT. IX. Frågodagen bade utan motsägelse passerat, och man motsåg under allt starkare spänning den afgörande valdagen, som ändiligen inföll i början af November. Redan tidigt den klara, kalla vintermorgonen syntes flockar af folk, som samlades från olika båll kring kyrkan, somliga ifrigt men lågt samtalande, andra tysta och lyss nande, blicott då och då utbytande ett förstulet ord eler ögonkast med någon nykommenp. Att man icke var rätt ense, hvarken ired sig sjelf eller hvarandra, skönjdes tydligt af den vwillrådighet, som stod att läsa på de flestas anle:en, och misstrogna blickar och halfqväfda ord om mutor, och skrämskott och ,herrekrypare, äc., hvilka då och då riktades åt de mera tystlitnes håll, gåfvo äfven stöd it denna förmodan. En schism var temligen uppenbar. Kort efter hvarandra anlände f. d. riksdagsmannen i Stoglösa coch rustbållsren i Stenbrobacken, hvilka vi förut som bhastiggast haft äran presentera för läseren. Båda helsades medd synnerlig respekt. Nå, ffader riksdegsson, utlät sig en ung bonde, som tycktes vsara en f de mest betydande, säj oss nu rent ut hva j tänlker um detta hära? Ja ä änna rädder, att kan inte j ge oss ett godt råd i dä, blir de igen voterning utå, för di mesta vet inte än hvadi sa tro eller göra. Ja, de ä änva sisom lite uschelt, börja .e en annan. ,Töst!, sade riksdagsmannen vresigt cch mynd gt, tror j de går an te skrika sum skråar uo en tocken öfverläggning! De sulle j ba gjort upp förut, sum ja sa för tri, fira vicker sen — d2 ä så dags zul Grötsstöfvel! belfmumlade den unge bonden förnärmad. De va ggodt tegöra upp de, fader riksdagsman, när ) sjelf tellsto cee va så benit att j frohta berra fick ta den di vele, cf:eer han ändå va den ende, sa j, soma försakra att han bes äämdt sule ta prostipna. Mensi de ba vi nu satt oss i sinnne på, att de inte sa ske, för den ä de stört omö jelit art Ikon kan vella ba, um en ock krummoar sek sum en igelsosttinge; eller hva tror j, fader Gunnar, um saken ?s På samma vis, försäkrade rusthållaren, de ä stör! omöjelit, å ja tröster på att de sum brännt sine kol fö den krabbtaskean, ca få gå med skam ifrået. Att nåre ) Sa A. B. N:is 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 9.