ett Ellborg! så ännu ett, och vidare allt emellanåt blan-
dadt med bårda och ödmjuka rop på Vigilander! tills
slutligen Eliborg!, och ideligen Eifborg) tog öfverhand
som ett oupphörligt upprepadt echo. Det leende som re-
dan börjat krusa några aristotratiskt tunna läppar, gaf
redan vika för en liknelse till förakt, ty utgången lät nä-
stan icke mer betvifla sig, och sjelfve valförrättaren blef
omsider :å van vid att enda:t uppfånga ett enda namn,
alt h:n med ovilkorlig förvåning vände sig om och frå-
gade om han bört rätt, när ordet ,Vecordius! för första
ftången rådde hens öra. Turen var nemligen nu kommen
till nigra memseil Bollas trogna grannars och mer så-
dant, natt afbörda sig en liten åsamsad tacksamhetsskuld.
Männerne till de hustrur, hvilka jemte ett par ssjelfegande
enkors på sedaaste tiden utgjort en liten utvald sällskaps-
och kaffekrets på Gulåkra, ådagalade förmedelst sina röster
en erkänsla, utan hvilken vår hederlige Vecordius nu blif-
vit allde!es lottlös, Pb. i detta fall, ty i ett annat hade
ödet l:geseden bestämt honom en ersättning, hvarom ban
ej h:de rigon ringaste ning. .