Svara, Ebbe. Ja tror du ä onner? ... du, sum allii ä så
beskedlier! ...
Ja, ä ja inte? började den fromme Ebbe, som af idel
vrede ej kunnat tala och nu i raseri knöt handen för sin
gen näsa, allti högglier å beskedli hvar ja går fram? A
e då bli öfverfallen me hogg å s!2g, j! D—n annamma,
kan ja ecke bli så godommelit arg när ja tänker på bur
abslut förb—t de va, att ja änna niger i knäna. Ea sån
aschling! Ge sek te å slåss samme da en ha konna blitt
prest! Jo, de sulle ha varit en te å få, de! Bettra dö!
kunne ja inte ba lust te vänna um å gen en igen så de
borra efteret, bara för te vwisen alt ja inte sprang uti
rädsla, inte, uten för te lätta alla mennesker få veta hurn
betedde sek, den eländige f-n, den ... den ...
Ebbe saknade ord för sin förbittring.
Men så söj då hva de ä frågen um? infölio otåligt
Ebbes åhörare, hvilkas nyfikenhet mer retades än tillfreds-
ställdes af dylika ugjutelser; 1lu kan la umöjeli mena...
Den deringe, nej,, afbröt Ebbe försmädligt, inte pa-
stern, iate, sum ä så höflier å gemea ve alla, kan tänka!
De ä la alri möjelit de, inte ... F—n i min sundia själ,
sulle ja inie skratta, um de inte sve så etter godomlit!
Hör nu, sa j få höra! Ja kum knallandes sent i går afses
å la mek å sova sum en stock helesta natten. Nu te
måron geek ja in i prestegåln för ie bestura li:e me en sf
tösera um ett par spräcklie strumper sen förlien messum-
mersti, å sto å komsera i köke me den andre främmeten,
skropp 2nständier, när prostinvna ste in. Stam kom inte
ihå hvör battea råka setta för tillfälle, men ji så vackert
å beskedlit: go dagen! åt prostinna, å feck samme ol igen.
Då sa tro de ble 2nt utå! Psesten kle in strax bak et-
terna för te kölla på na pipa i spisen, sum en böl
i ena räfven; men bare ban fek sun på mek, min
tro, så spänte en öjena i mek, så ja ble änna ge-
nast förstörder, å så kom en iopå lifvet på mek, skråen.
lå sa si så hära: har du ine bätre veet, min g0:sa, san
än te s:å me haltey på å tala ve prostinna, san, så ba
ja lust te g2 dek ena lärdom, sar, sum sen kan bli del
nöttier,, san, å i desamna strök han te så de sorra sun
ena getingbila för örat, å ja inte konne tro att hofvet sat
Iqvar, när ja så hur batten flö ut i farstun, utan sul:e u
efter, si; o.en ba ja då vänt um lel!, så ha han väri ulöce
kelier, för de känner ja på mek; men si ja velle hit :
lälta er vetat si, så att ban inte feck nån ...
Den djupt förfördelade Ebbe fick ej fortfara. Den all
mäånpa munterhet, som banus berättelse i början hade fram: