dra ultvagar dessutom gllvas. Någon fara vore nt ej för handen, hvarföre man behöfde göra uppoff ringar. Sådana byggnadlier äro dessutom inproduk tiva och skola underhåållas; det skulle vara bättre om penningarne kunde användas i produktiva före tag. Det vore slutligenn olyckligt, om rikets sjelf. ständigbet berodde af nåiågra strandbatterier. Hr Indebetous anföreende gick äfven derpå ut ati man ej borde lemna för: stora förskottsanslag, innar man. vet hvad man bar ett tillgå. Man hade förut i fråga om anslag till Carlsborg beviljat endast 30,000 rdr oaktadt 50 000 blifvit begärdes; detta hade dock ej förorsakat några olägenheter för arbetet vid nämnde fästning. Han fann det derjemte vara oförsigtig! att träffa öfverenskommelse med arbetare innan map vet om man ens får något anslag, samt ansåg det ej vara nödvändigt att arbatet fortsättes på alla fästningarne vid samma tid. Hr Ekenman prisade statsutskottets försigtighet, mea trodde att ett förminskadt anslag skulle medföra rubbning af arbetelts plan och sålunda förorsak: förlust. Han önskade diet rikets ständer ej målte lägga hinder i vägen, för att sedan statsregleringer i sin helbet blifvit käncd, ett större anslag än de 75,000 måtte kunna amvisas att hos riksgäldskontoret uppbäras, i fall behofvet så skulle fordra. Hr Palander avsåg det vara större hushållnint att första året gifva mera och de följande afknapps summan, emedan styrelsen för arbetena på fästningarne i hopp om samma anslagsbelopp som förr uppgjort kontrakter med arbetare; sedermera kunde man ordna arbetet efter de summor som deråt blifvit anslagna. Att förflytta arbetare och materialier frår Carlskrona till Warholim tycks ej kunna vara ändamålsenligt. Hvad Carldskrona avgick, så hade det största behof af ett kruuthus, ty en fästning utan kru är ej mycket värd, ochh man kan väl ej bevara krut i byrålådor; äfven äro strandbatterier på flera ställen vid Carlskrona nödvändiga. Hr Norin trodde ej någon skyndsam bestyckning af fästningarne behöfdss för landets försvar, ansåg de 75 000 rår tillräckliga för år 4854 och tills man fått känaedom af alla statsutgifterna, då möjligen mera kan påräknas. Nu äro tillgångarne dels okända, del: kunna de behöfva begagvas på andra båll. Att det vore skadligt om man på förband genom frikostigbet, skulle blifva nödsakad indraga på anslag åt flere nyttiga företag. Hr Gustafsson gillade statsutskottets betänkarde och ansåg det mindre lämpligt att bevilja stora summor, inuvan statsutgifteerna blifvit bastämda, samt att såvidt ej belåtenhet sfifinnes inom landet, fästningar ej tjena till mycket. . Äfven hrr Berg och Berger biföllo betänkandet af f till en delredan anförda grunder, hvaremot hr Alilmgren förenade sig med hr Ekenman ehuru han visserligea ansåg hushållning med statens medel varara beböflig. Winpe betraktacde folkets välstånd såsom landets sjelfbestånd och th trodde att om fienden inkommer ilardet, den ej vänderer sig mot fästningerne utan emot andra punkter. Når I men nu ernade öppna en py segelled tilll Stockholmn, så skulle det kunna komma art gå med Waxholm, som med fästningstornet Fredriksborg, hvilket nu är en vacker ruin, men hvarpå fordom stora summor bifvit offrade. Hr Schwan ville ej beröfva staten 30,000 rdr, men ansåg det svenska nationen ej värdigt, att sedan den uppoffrat 4!, millioner på fästningar, afbryta de påbegynta företsgen; ban skulle helldre önske, att man på en gång beviljade så mycket, att del. kunde bringss till fulländning. Det finnes intet laad! i verlden, yttrade talaren, som har inloppet till sin hufvudstad halffårdigt. Derefter kom tslaren att loorda sjöministern Platens organisatioosplan för sjöförsveret, hvilket ham bevisat i dess närvarande skick vara olämpligt, och trodde ett om Sverige ej sökte krig, skulle det ejbelller få. Han vore visserligen ingen vän af fästningssverk och hörde ej till de belåtna, men ensåg attt när det gäller rikets försvar bör ej belåtenhet ellder missbelåtenhet komma i fråga. Hr Lagergren hadde derefier ett längre anförande, hvari han bland annnat yttraag, att utskottsbetänkandet berott af dien förseglade sedeln, och beklagade att både borgareståndet och bondeståndet varit emot det äskade anslaget; upplyste att intetland i verlden eger blottt en landtfästning och tre sjöfästningar. Han fann motsägelse uti Statsutskottets utlåtande; hvad Cwrlsborg angick, hade det aldrig h ft i anslag mer än 30,000 rdr. En nedsättning uti ifrågavarande falll skulle rubba arbetsplanen o. s. v.; ville ej ingå i detaljer, men trodde, efter sin ringa åsig!t, att det är skillnad mellan strandbatterier som uppkastas och äro ämnade för en dags försvar, och byggda. Genom strandbatterier ban en fiende besegras, äfven om han kommit in ien hamn, hvaremot ett engelskt fartyg vid Carlsten i sjelfva hamnen tagit ett fiendtligt fartyg. emedan strandbatterier fattats. Det var ock besynnerligt att tala om, att ingen fara är för handen, i synnerhet i vår tid, då det den ena veckan kan vara lugn och den andra ofrid, och bwru stor den politik var som kom Sverige att offra sinna ultramsrinska besittningar för landets bebyggande2, kan man dock ej vara säker. Slutligen, att em Welåtenheten skulle bero af större eller mindre skattebördor, så borde svenska folket vara det belåtmaste i Europa, då man jemför bevillningen af åren 1810 och 1850. Hr Wern uppträdde sedan med försvar för motiverna för Statsutskottets betänkande och utförlig vederläggning af d3 deremot gjorda anmärkuiagar. Mot det yttrande uti lektor Wallmans här åberopade reservation, att nemligen dagens politik skulle hafva inverkat på utskottets omdöme, så ansåg hr W. att man ock bör se på hvilka de personer äro, com skola använda statsmedlen. De förnämsta arbetena vid fästningarne voro redan färdiga, och hvad den omtalade misehushållnivgen avgår, så var dermed ej farligt. Man hade säkerlig n uppgjort planea för Carlsborg:s fästningsarbete efier de begärda 50,000 rår, utan att då anslaget bla? mindra några olägenheter afhörts. Om sådana varit för handen, skulle regeringen säkerligen sökt undanrödja dem genom att tidigsre sammankalla riksdagen, så att tatsregleringen för året kunnat uppgöras. Flere ndra allmänt nyttiga arbaten, som bero af pröfning, näste även tagas i betraktande. Det är så mycket nera skäl att hafva aseende på tilgångarns, som f de i K. M:ts pyroposition om satsverkets tillstånd ch behor omnämanda 700,000 rdr, såsom utgörande n disponidel bebhållniog af Riksgäldskontorets meiel, 200,000 rde Dlifvit Iyftade å mindre kreditivet amma dag den kiongl. skrifvelsen a0läts, så att endast 500 000 rår återstå. Hr Brink ville ej vända sig mot de 30,000 rår. r 1:an met den olycksaliga priccip, som ligger i den f . k. extra statsreglericgen. Det är klert, att den n om ger bort miste veta hvad han hear att se af. k k ke st OA mm sm pe mm RR NR Led mm MR MV mm oo H MA MD Mb eJM Sen. först rär Stetsutskottet får veta både de produktiva ch inproduktiva behofven, torge det kurna föreslå vad det enser behböfligt. Då ingen fara för krig ir, torde det vara al ringa vigt om en summa er-!y ålleg nägra månader förr eller sednare. Waxholm de ade kunnat befästes för bättre pris o. ge. Vv. Hr Indebetou:: att bvad mean sagt om nödvändig-qa reten att befästar såväl Stockholm som andra städer, ,; ) förtjente särdeeles uppmärksamhet; det är ej fråga in ;m annat än ansslag; dena enda inkonseqvens man Di begått vore den att man tillstyrkt något anslag in-k, kan man kännerr statsverkets tillstånd i sin belhet.rf, Hr Hesselgrern ansåg aw fästningsarbetet ej be-!h nöfde afbrytas, ddå det anslag som blifvit tillstyrkt