dra ultvagar dessutom gllvas. Någon fara vore nt
ej för handen, hvarföre man behöfde göra uppoff
ringar. Sådana byggnadlier äro dessutom inproduk
tiva och skola underhåållas; det skulle vara bättre
om penningarne kunde användas i produktiva före
tag. Det vore slutligenn olyckligt, om rikets sjelf.
ständigbet berodde af nåiågra strandbatterier.
Hr Indebetous anföreende gick äfven derpå ut ati
man ej borde lemna för: stora förskottsanslag, innar
man. vet hvad man bar ett tillgå. Man hade förut
i fråga om anslag till Carlsborg beviljat endast 30,000
rdr oaktadt 50 000 blifvit begärdes; detta hade dock
ej förorsakat några olägenheter för arbetet vid nämn-
de fästning. Han fann det derjemte vara oförsigtig!
att träffa öfverenskommelse med arbetare innan map
vet om man ens får något anslag, samt ansåg det ej
vara nödvändigt att arbatet fortsättes på alla fäst-
ningarne vid samma tid.
Hr Ekenman prisade statsutskottets försigtighet,
mea trodde att ett förminskadt anslag skulle med-
föra rubbning af arbetelts plan och sålunda förorsak:
förlust. Han önskade diet rikets ständer ej målte
lägga hinder i vägen, för att sedan statsregleringer
i sin helbet blifvit käncd, ett större anslag än de
75,000 måtte kunna amvisas att hos riksgäldskonto-
ret uppbäras, i fall behofvet så skulle fordra.
Hr Palander avsåg det vara större hushållnint
att första året gifva mera och de följande afknapps
summan, emedan styrelsen för arbetena på fästnin-
garne i hopp om samma anslagsbelopp som förr upp-
gjort kontrakter med arbetare; sedermera kunde man
ordna arbetet efter de summor som deråt blifvit an-
slagna. Att förflytta arbetare och materialier frår
Carlskrona till Warholim tycks ej kunna vara ända-
målsenligt. Hvad Carldskrona avgick, så hade det
största behof af ett kruuthus, ty en fästning utan kru
är ej mycket värd, ochh man kan väl ej bevara krut
i byrålådor; äfven äro strandbatterier på flera stäl-
len vid Carlskrona nödvändiga.
Hr Norin trodde ej någon skyndsam bestyckning
af fästningarne behöfdss för landets försvar, ansåg de
75 000 rår tillräckliga för år 4854 och tills man fått
känaedom af alla statsutgifterna, då möjligen mera
kan påräknas. Nu äro tillgångarne dels okända, del:
kunna de behöfva begagvas på andra båll. Att det
vore skadligt om man på förband genom frikostig-
bet, skulle blifva nödsakad indraga på anslag åt flere
nyttiga företag.
Hr Gustafsson gillade statsutskottets betänkarde
och ansåg det mindre lämpligt att bevilja stora sum-
mor, inuvan statsutgifteerna blifvit bastämda, samt att
såvidt ej belåtenhet sfifinnes inom landet, fästningar
ej tjena till mycket. . Äfven hrr Berg och Berger
biföllo betänkandet af f till en delredan anförda grun-
der, hvaremot hr Alilmgren förenade sig med hr
Ekenman ehuru han visserligea ansåg hushållning
med statens medel varara beböflig.
Winpe betraktacde folkets välstånd såsom lan-
dets sjelfbestånd och th trodde att om fienden inkommer
ilardet, den ej vänderer sig mot fästningerne utan emot
andra punkter. Når I men nu ernade öppna en py
segelled tilll Stockholmn, så skulle det kunna komma
art gå med Waxholm, som med fästningstornet Fre-
driksborg, hvilket nu är en vacker ruin, men hvarpå
fordom stora summor bifvit offrade.
Hr Schwan ville ej beröfva staten 30,000 rdr,
men ansåg det svenska nationen ej värdigt, att se-
dan den uppoffrat 4!, millioner på fästningar, af-
bryta de påbegynta företsgen; ban skulle helldre ön-
ske, att man på en gång beviljade så mycket, att del.
kunde bringss till fulländning. Det finnes intet laad!
i verlden, yttrade talaren, som har inloppet till sin
hufvudstad halffårdigt. Derefter kom tslaren att lo-
orda sjöministern Platens organisatioosplan för sjö-
försveret, hvilket ham bevisat i dess närvarande skick
vara olämpligt, och trodde ett om Sverige ej sökte
krig, skulle det ejbelller få. Han vore visserligen in-
gen vän af fästningssverk och hörde ej till de be-
låtna, men ensåg attt när det gäller rikets försvar
bör ej belåtenhet ellder missbelåtenhet komma i fråga.
Hr Lagergren hadde derefier ett längre anförande,
hvari han bland annnat yttraag, att utskottsbetän-
kandet berott af dien förseglade sedeln, och bekla-
gade att både borgareståndet och bondeståndet va-
rit emot det äskade anslaget; upplyste att intetland
i verlden eger blottt en landtfästning och tre sjö-
fästningar. Han fann motsägelse uti Statsutskottets
utlåtande; hvad Cwrlsborg angick, hade det aldrig
h ft i anslag mer än 30,000 rdr. En nedsättning
uti ifrågavarande falll skulle rubba arbetsplanen o. s.
v.; ville ej ingå i detaljer, men trodde, efter sin
ringa åsig!t, att det är skillnad mellan strandbatte-
rier som uppkastas och äro ämnade för en dags för-
svar, och byggda. Genom strandbatterier ban en
fiende besegras, äfven om han kommit in ien hamn,
hvaremot ett engelskt fartyg vid Carlsten i sjelfva
hamnen tagit ett fiendtligt fartyg. emedan strandbat-
terier fattats. Det var ock besynnerligt att tala
om, att ingen fara är för handen, i synnerhet i vår
tid, då det den ena veckan kan vara lugn och den
andra ofrid, och bwru stor den politik var som kom
Sverige att offra sinna ultramsrinska besittningar för
landets bebyggande2, kan man dock ej vara säker.
Slutligen, att em Welåtenheten skulle bero af större
eller mindre skattebördor, så borde svenska folket
vara det belåtmaste i Europa, då man jemför bevill-
ningen af åren 1810 och 1850.
Hr Wern uppträdde sedan med försvar för mo-
tiverna för Statsutskottets betänkande och utförlig
vederläggning af d3 deremot gjorda anmärkuiagar.
Mot det yttrande uti lektor Wallmans här åbero-
pade reservation, att nemligen dagens politik skulle
hafva inverkat på utskottets omdöme, så ansåg hr
W. att man ock bör se på hvilka de personer äro,
com skola använda statsmedlen. De förnämsta ar-
betena vid fästningarne voro redan färdiga, och hvad
den omtalade misehushållnivgen avgår, så var der-
med ej farligt. Man hade säkerlig n uppgjort pla-
nea för Carlsborg:s fästningsarbete efier de begärda
50,000 rår, utan att då anslaget bla? mindra några
olägenheter afhörts. Om sådana varit för handen,
skulle regeringen säkerligen sökt undanrödja dem
genom att tidigsre sammankalla riksdagen, så att
tatsregleringen för året kunnat uppgöras. Flere
ndra allmänt nyttiga arbaten, som bero af pröfning,
näste även tagas i betraktande. Det är så mycket
nera skäl att hafva aseende på tilgångarns, som
f de i K. M:ts pyroposition om satsverkets tillstånd
ch behor omnämanda 700,000 rdr, såsom utgörande
n disponidel bebhållniog af Riksgäldskontorets me-
iel, 200,000 rde Dlifvit Iyftade å mindre kreditivet
amma dag den kiongl. skrifvelsen a0läts, så att en-
dast 500 000 rår återstå.
Hr Brink ville ej vända sig mot de 30,000 rår. r
1:an met den olycksaliga priccip, som ligger i den f
. k. extra statsreglericgen. Det är klert, att den n
om ger bort miste veta hvad han hear att se af. k
k
ke
st
OA mm sm pe mm RR NR Led mm MR MV - mm oo H MA MD Mb e- JM - -
Sen.
först rär Stetsutskottet får veta både de produktiva
ch inproduktiva behofven, torge det kurna föreslå
vad det enser behböfligt. Då ingen fara för krig
ir, torde det vara al ringa vigt om en summa er-!y
ålleg nägra månader förr eller sednare. Waxholm de
ade kunnat befästes för bättre pris o. ge. Vv. -
Hr Indebetou:: att bvad mean sagt om nödvändig-qa
reten att befästar såväl Stockholm som andra städer, ,;
) förtjente särdeeles uppmärksamhet; det är ej fråga in
;m annat än ansslag; dena enda inkonseqvens man Di
begått vore den att man tillstyrkt något anslag in-k,
kan man kännerr statsverkets tillstånd i sin belhet.rf,
Hr Hesselgrern ansåg aw fästningsarbetet ej be-!h
nöfde afbrytas, ddå det anslag som blifvit tillstyrkt
-