EE för en stund sedan? Det är väl allt för den kära ordnin-!: gens skull, kan jag tro, som hon så der vakar öfver sin! egendom, då hon ej personligen kan vara närvarande ?n Tig din gyckelmakarel svarade han leende, men med dubbelt starkare rodnad på sitt ärliga, vackra ansigte; jag ser nog att du begriper saken. Vi äro verkeligen förlofvade, men ännu vill ej Carolina ha det bekant; tyst såJedes med hvad du i en knapp vändning råkat få veta Bevars! genmälte jag helt spetsigt, en bemlighet så djupt förvarad, att man först efter två hela timmars bekantskap kan gissa sig dertill, måtte man väl akta sig att gå och förråda, lita på min tystlitenhet som på din egen! Men skämt å sido! Vivat, bjertligt och varmt, för Anton och hans brud Carolinal Vi tömde skålen i fräsande sockerdricka, och voro nu bättre vänner än förut, samt tillbragte en af de gladaste aftnar jag minnes från min ungdom. Vi hafva sedermera gått motsatta väger, hyllat olika åsigter, kämpat för stridiga intressen, men likväl har bandet, som dessa timmar knöto, aldrig kunnat brista; det bar slingrat sig genom hela vårt lif, och sammanhållit våra bjertan, i trots af de skiljaktigheter som verlden trodde söndra oss. Vi hafva båda sökt sanningen, och ingendera behöft tvifla på redligheten af den andres uppsåt, se der den talisman som skyddat vår vänskap. Denna afton och det deraf följande förtroliga förhållandet har jag att tacka för materialerna till den lilla berättelse som hirmed lemnas i allmänhetens händer. I. Presigården i P. hade icke alltid haft ssmma friska och småtäcka utseende som nu. Tvärtom sig den för några och trettio år tillbaka, räknadt från tidpunkten af mitt första besök, mägta skral och förfallen ut, med en mangårdsbyggnad, på bvilken fönstren liknade skottgluggar och taket upptog två tredjedelar i höjd, synandes, om möjligt, vilja nedtrycka det stackars lilia huset, som icke vågat täfla med de nstores, boningar och psätta sig på något så aristokratiskt som en stenfot — under jorden, dit det år från år kröp allt djupare ned. Man höll väl