digt måste bäst känna hvad erfarenheten gifvit vid
handen. Öfverskådar man nu läkarnes utlåtande
bäröfver, och med afseende på dessa ställer herrar-
na i tvänne klasser — contagionister, som tro ko-
leran utbredss kring verlden genom smittämne, och
icke contagionisler, som förneka tillvaron af conta-
gium och anse koleran genom immateriella makter
göra sina eröfringar, och vidare jemnför klassernes
nummerförhållande årtionde efter årtionde, så visar
sig all då 1820 nästan hvarenda en läkare an-
såg koleran contagiös, redän 1830 de motsatia
meningarnes förfäktare stodo i aktal jemnstar-
ke. 1840 utgjorde icke-contagionisterna en myc-
ket öfvervägande pluralitet, som sedan dess så
tillväxt, att i denna stund endast en liten obe-
tydlig minoritet framhåller den motsatta åsig-
ten. Då detta sig så förbåller; hvilket ingen sakkun-
nig skall bestrida, är man då icke fullt berättigad
till den slutsatsen: att tio år härefter ingen ende
läkare i verlden skall, hvad den Asatiska koleran an-
går, föra contagiositetens talan ?
Mellertid, om än koleran icke är contagiös, så
följer ingalunda deraf, att hon icke likafullt är smitt-
sam. Förhesta dig nu icke att trö dig häri stöta på
ett ihåligt ordgrä!. Du skall snart lära dig inse
som en stor olycka, att man ej lärt allmänghetön
känna skillnaden mellan contagiös och smittsam.
Det sednare ordet innebär ett långt vidsträcktere
begrepp än det förra. Icke blott själsrörelser med-
dela sig liksom genom smitta; — så tända ord och
blick från den af Guds Anda rörde talaren andak-
tens rörelsa i ditt bjerta, så väcker det sinnliga
manliga begäret den qvinnliga lusten o. s. V. — u-
tan samma slags meddelande eger rum öfverallt i
naturen. Så meddelar den elektricerands kroppen
elektricitet, magneten megaetisk kraft; — som en
dast åt befryndade kroppar. I dessa paturfenome-
aer kunne vi klarligen fill stör del läsa och lära
hemligheten både af kolerans uppkomst, dess utbred-
oingssätt och dess sätt att smitta:
Denna förgängliga verld, som virt öga skådar och
våra öfriga sinnen hvart och ett på sitt sätt bli varse,
är endast en ringa del af Guds skapelse. Omätlig
som ethern, i hvars rymder planeteraa beskrifva si-
na banor, rörer sig och lefver, i, omkring och öfver
den synliga, palpabelt materiella verlden, en osynlig
verld af krafter. I denna ej-materiella verld ligga
alia daningars första begynnelser, från hente kom-
ma alla förändringar i vår sinneverld, på semma
sätt, zom menniskokroppens rörelser och arbeten
framgå utur en osynlig sjä!s tankar och begär. Till
denna osynliga, immateriella verlds krafter hörer ock
den, som alstrar koleran och förråder sin slägtskep
med magnetismen och elektriciteten, så väl genom
sitt sätt att sig ubreda — språngvis, plötsligt fram-
trädande och plötsligt försvinnände — som ätt hös
den enskilde sig utbilda, hvilket oftast sker blixtlikt.
Föröfrigt ger sig kolerasjukdomens naturpotens så-
som etherisk tillkänna genom frändskap med själen
och medelst dexna med nervsystemet. Så ser man
huru här npaturpotensen verkar direkt förlamande på
blodsjälen och hurusom ingenting så hastigt och
traftigt bereder tillgänglighet för denna potens som
själsrörelsens fruktan. Väl förmår denna förfärliga
oa:urkraft, som alstrar kolerasjudomen, endast fatta
dem organism, som för henne har anlag, på samma
sätt som det magnetiserade jeraet till sin näring ej
begär eller förmår fstta någon annan spis, än det
för megnetismens lefvande ström, nämligen jernet
eller nickelmetallen; men den egna beskaffenbet,
som en organism måste hafva, för att kunna så sä-
ga, tjena till näring för kolerapotensen — och hvar-
förutan den förra för den sednare är lika så käns-
lolös som marmorskifvan eller trädbiten för magne-
ten — denna egna beskaffenhet kan af fruktan i ö-
gonblicket alstras till och med hos en frisk person,
som aldrig endats Kkoleraluft och som lefvat i de
lyckligaste omständigheter. Se här några exempel
till bevis för detta påstående.
Då 4834 koleran decimerade Stockholms befolkning,
erhöll en viss ståndsperson i Norrland ett bref med
Stockholms poststämpel, men som icke röjde tecken
dertill att hafva undergått rökning. Som en blixt
slog derför genom honom dew tanken, att brefvet
medförde smitta och han sjuknade i ögonblicket med
häftiga kolsrasymptomer — han ensam i huset och
i orten.
Heit nyligen inträffade följande händelse. Till den
i hänseende till koleran fullkomligt friska staden S.
kom från den kolerasjuka orten G. en resande.
Hans ankomst föranledde en budskickning från det
hus, hvaruti han tagit in, till en äldre mamsell,
som var ytterligt rädd för koleran. Denna mamsell
hade icke förr af budet fått höra, att till det hus
detta bud tillhörde en resande anländt från Kolera-
sjuk ort, än hon allvarsamt iosjuknade med upp-
kastning, utsot och kramp.
En sjukvårdare, på ett sjukhus i Götheborg,
som flera veckor lefvat frisk bland de sjuka och
som genom läkarnes och kamraternas föredöme tycktes
bafva öfvervunnit all farbåga för smittning, sjukna-
de nyligen lika så bäftigt som plötsligt då han, un-
der bemödandet att gifra ett medikament åt en i
våldsamma krampsymptoner döende qvinna, händel-
sevis fick ex finger mellan hennes tänder och blef
biten. Nu fattade honom räddhågans ande och med
detsamma kolerans.
Af denna omständighet, ett kolerafarsoten helst
lägger sin dödande hand på den fruktande, den upp-
skrämde — äfvensom sf hela mitt utlåtande öfver denne
fsrsot, finner du, huru man med mina åsigter — ä-
sigter, som redan deles af de fleste läkare — måste
förkasta spärrningar och karantäner, redan utur det
skäl, att de underhålla det falska begreppet om ko-
lerans contagiositet och mer än någonting annet äro
egnade att väcka frusten och således tillgänglighet
för sjukdomen.
— En ledamot af borgerskapet, som varit
nrmnlanä mA ora. Fr. a er FF