dermed åsyftat, samt ärligt, uppriktigt upplysa såväl henne, som det efter en rättvis och tidsenlig representationsförändring längtande folket, om skälen hvårföra allmögens Onibud aldrig kunna godkänna ti sådant representationssystem som det föreslagna. Han skildrade derefter i korthet reformfrågans gång alltsedan 41840 års förslag, och folkets visade benägenhet för de principer, som deri hyllades; de detaijöristefs om fännos deri; och han sade, att då nu frågan endast fick hvälfva siz om bifall eller förkastande af det hvilande förslaget, var bondeståndet skyldigt folket — som ej vill det — att sannt och batänkt uttrycka dess känsla och opinion, Hans öfvertygelse var, att nationen med glidje och tacksamhet funnit sin kohung och hans fåd öppet förklard behofvöt af slåndsförfatiringens upphörande. Det var sikert de flestes erfarenhet, att fo kets bjertan klappade af glädje, att se regeringen förkasta klassvalsprincipen och förklara sig för sjelfskrifvenhketens bortfallanda och samfällda val? Men — sade han — vi böre icke heller dölja, att denna glädje lemnat rum för en dyster känsla, då man såg denna i ord lofvade samfåldhet förvandlas i åtskiljda valformer, flerfaldigade valsätt, oformliga beräkningar af rösträtt, och derigenom måste misstänka ett sträfvande att lemna folkets angelägenheter till en beräknad inflytelse at vissa enskilda intressen, i stället att låta dem afgöras af de stora, allmänna och fosterländska. Med häpnad frågade rnan sig: äro vi då ovärdige att blifva ett folk? Då i allt öfrigt upplysning, sedvanor, örhsesidiga fördslar redan förenat oss, och då allmänna tärkesättet förkastat ett representationssätt, som alltför länge söndrat oss i fyra folk, hvarföre skall då ännu högfård, afund, misstänkssmhet, få dela oss i två? — Hvad betyder väl de:ta godtyckliga slreck,som skiljer oss uti två serskilda val-afdelningar på landet, ch denna orimliga röstskala, som i städerna lemnar ett sådant svalg Mellan rikedomen oöh arhetet? Och svaren härpå kunna icke blifva annat än nedslående för den stora jordbrukande klassen i bygderna och de talrika mizdre handelsoch handtverksklasserna i städerna, som dock gemensamt äro de hvilka draga de tungaste statsbördorna, lemna det ojemförligt största antalet söner till landets försvar, och lida mest af lagstiftningans misstag och beskattzingens örättvisor. Hvarföre, frågade allmogen, då man vill låta oss rösta allena, rycker man från oss de mest besutna och sjelfständigaste, för att lemna dem utan all betydelse ibland de serskildt väljande embetsmännen, presterne, possessionaterne och fabriksegarne m. fl.? — Och hvartill — utropade i städerna det ringare borgerskapet och de mindre förmögne, hittills orepresenterade — skulle det tjena oss att rösta, då 4 till 5 rike och några tiotal embetsmän öfverrösta flera hundrade? — Och öfverallt hördes man fråga, hvarti!l dessa bestämme!sar af 23 års ålder förvissas valrätt och 35 års ålder för vissas valbarhet skulle tjena i ett land, der man sett så många exempel på kraft, kunskaper och fosterlandsnit redan i en tidigare ålder? Likoså väckte deh föreslsgna sammansättningen sf länsnämnderna och dessa fåtalige elektorers utom ordentliga rätt att tillsätta:420 representanter i en serskild kammare, ds största farhågor. Det visade sig såsom en säker föjjd af den medelbara afdelningens beskaffenhet, och det nyssnämnda förhillandet med de flesta vslen i städerna, att dessas elektorer i valnämnden skulle uteslutande tillsätta denna kammaren; och man motsåg då en agjord pluralitet för löntagare-intresset, i förening med qvarstående privilegiers och monopoliers, d. Vv. s. en icke endast strängt konservativ, utan en möjligen reaktionär pluralitet, son i fråga om anslag, beskattning, statslån, bankoch kreditväsende, tullagstiftning, allmänna bushillningen, m. m. skulle med en oemotståndlig öfvervigt verka för sina fördelar på folkets bekostaad. Med bekymmer fann man äfven att dessa dubbla valklasser och detta tvikammarsystem medförde olägenheten af ett öfverdrifvet representantantal; ty att icke 270 representanter kuuna i vårt land behöfvas, om man ordnar representationen på ett enkelt sätt, det är lika pitagligt; som att det nu föreslagna öfverdrifca antalet, genom sjeliva fördelningssättet . meåför otillräcklighet och olägenheter. För att finna detta hehöfde man bloit betrakta, ati landet skulle indslas endast i 70 valdistrikter för da medelbara valen, då vi likväl öfverklaga, att valdistrikten för dauta stånd, som. ru. äro. öfver 80, Ofta äro för stors; och att do 30 distrikten för omedelbara val biiiva änau större, medför derjemte den följden, att de miad:e bemedlsda 1 den ardelniogen icke infinna sig vid velen, utan lemna äfven fen segern obestridd åt de riko och embetsmännen. Kostsaden för en sidan talrik represontantförsamling blifver vida större än den de tra valda stånden su medföra; och om äa man ken säga, att denna kostnad icke bör ajliför mycket väcka betänklighet, då den endast för hvart 3:2 år, under Varliga förhållandea ifrågekomwmer, så är det dock redan så! långt kommet, stt allmänheten börjar iuse-att sjölfva denna långa tid mellan representationens semmanträden är beiänklig, och troligen skollsnart bahofvet af tätare summsntomster låta sig kännas, dåj jet således blifver så mycket vigtigare, att cj enta:j et af representanter är för stort och kostnaderna blifva för batungande. Hvad som äfven i landsbygden väckt stor beänklighet är dan otjesliga föreskriften ait elektoerna för medelbara velatdelnivgen skulle beräknas fier hela röstetal inom församlingarne och icke efer de röstandes antil. Deita viller, då för helrösti ordras att äga hel: hemman, ati der hammanen äro! tora och bemmantalet i församlingsrne litet, hyviljet i många bygder inträffar, elekto:ernas snisl vifvör så ringa i hvarje valdistriat, avi garantieni ör vallörssmlingens sjolfständighet och känonedorm om pörsoner ansenligt försvagas, hvilket bidreger til len öfvertygelssn, att da medelbara valen icka hel er skulle lemna folket någon säkerhet, sådano de i örsleget blifvit försslogas. Ati deita förslag erkänt de hittills orepressnteades rätt at få deltaga i val och väljas, är en förjenst, som likväl beklagligen, liksom de redan erända goda afsigter, i verkligheten biifvit ansenligt örminskad. Det är egentligen de högre civile och nili:äre embetsmännen, egare af fabiiker och störrej ägenheter, samt ofräke possesslozster, som darige