en gång så klart och så djupsinnigt uttalar sig i
dessa verk; det var ide ensliga stunderna vid pianot,
som den eremitiske tonskalden ät denne förtrogne
vän anförtrodde sina minnen, sin smärta, sitt hopp.
Dessa sänger äro ock så känslofulla, så naiva, att
man skulle tro sig höra Joseph Haydn, om ej Ge
djerfva basarna, de energiska rytmerna, men framför
allt den rika romantiken förrådde Eroicans skapare.
Tvenne af dem, Adelaide och Vakteln — de
enda som här gifvits offentligen — hafva ock fun-
nit en genklang, som blott den rikaste natur och
den rikaste konst i förening förmå väcka; de öfriga
skola ock finna vägen till den allmännare populari-
tet, som endast tillfälligheten af det främmande språ-
ket hittills förhindrat.
Detta binder bar nu blifvit häfdt genom det före-
tag vi anmäla, och samme musikförläggere, söm här-
städes föranstaltade utgifvandet af Frsöz Schuberts
sångverk — en herrlig efterklang af Beethovens —
har, genom att gifva oss sjelfva urbilden, riktat vår
tonlitteratur med ett bidrag af oskattbart värde. Om
valet är egentligen intet att säga: de flesta blard
Beethovens sånger äro af den art, att man endast
kan beklaga det inskränkta antal, som bär uppta-
gits; dock hoppas vi, att denna samling blott utgör
första serien, och önska att fortsättningen ej länge
måtte uteblifva. Samlingen innehåller 6 stycken:
Vakteln, Adelaide, Åminnelsen, Hvilan, Vemodsts
behag samt Majsång; en detaljerad skärskådning
af dem anse vi öfverflödig: alla bära omisskänneliga
drag af den anda, från hvilken de utgått.
Editionen är korrekt; dess yttre utmärkt elegant,
priset billigt. —U—