het, likasom det är omöjlist att bestämma förhål-
landet i storhet mellan en tunna och en aln. — Fa-
laren ville bespara en annan tid det bedröfliga skå-
despelet af konungamaktens försvarande af en bonde
mot konungens egna rådgifvare; sökte visa huru em-
b tsmanna- och krämareintressena skulle förena sig
i den andra kammaren till bondens förderf, citeran-
de den store hr Petrås ord om dessa borgare, dessa
börsaristokrater som bifalla försleget blott för att
skydda sig sjelfve mot dagens inbillade vådor. Ta:
let om allmänna val kaållads ban en krok som visst
var fin, men med ett bete väl groft äfven för en så
obetydlig fisk som han. Intet utsäde ger rikare skörd
än grundsatser, man må med hvilka plåsterlappar
som helst söka betaga dem kraft, och åberopandet
af personligbetsprincipen, (d. v. s. dens rätt som är
född med minst en näsa och minst två ben) en fri-
kostighet alltför stor för den kända sparsamheten
hos Bondeståndet, som derigenom skulle blifva? öf-
verröstadt af sina torpare och backstugusittare. Vid
frågan om valdistrikternes bestämmande föreslog ta-
laren att summan af de valberättigade borde divi-
deras med summan af distrikternes antal, hvarigenom
numerären blefve riktigere, men städerna som enigt
förslaget skulle skiljas från landet i serskilda valdi-
strikter borde då enligt all konseqvens icke alls re-
presenteras, ty de föda sig på landets bekostnad och
beta!a intet till staten. Slutligen framställdes såsom
sllmänna grutdsatser för en nationell och rationell
representation, att jorden, dess brukande och stadiga
besittning borde utgöra den enda mormen, ty deri-
från härledas sederna, lagarna, äran och fosterlands-
kärleken. Da politiska lagarne böra vexelverka med
de ekonomiska och således utgå från folket. För-
slaget frångår dessa historiska sanningar, som utgöra
monarkieng grundval och ensamt bevara säkerhet
och lugn. Talaren uttalade. således sin förkastelse
och varnade för falska proeters räd.
Ola Person från Blekinge, Per Pålsson från
Skåne och Anders Eriksson från Elfsborgs län yr-
kade afslag i skriftliga anföranden:
Petter Claesson från Eifsborgs län yttrade mundt-
ligen sn åsigt om det nya förslaget, hvilket han in-
galunda ansåg värdt att bortbyta mot den gamla
ståndsförfattningen. Om de b ggejemföras, skola SS
i den nu gällande befinnas enkla, lättfattliga och
rena, i den nya invecklade och vid tillämpningen
knappt möjliga att tyda för dem som upprätta läng-
der och förrätta valen. Bland annat funnes i 46 8
stadgedt att om de som välja: omedelbart skulle hri-
sta, sker uppflyttning af närmsst qvalificerade. Aro
dessa lika, få de resa och hos konungens befallnings-
hafvande draga lott om sina rättigheter. För bon-
den, som ofta bar 20 mil til Jandshöldingeresiden-
set, skulle sådant medföra vacker kostnad och tids-
spillan blott för ett osäkert val. De politiska rät-
tigheter bondeståndet nu äger äro ett arf från för-
fådren, hvilket de, om förslaget blefve lag, skulle
mista uti intrigerpas täflingskamp, för att lemna åt
sina barn endast en eländig qvarlåtenskap af kring-
skurna krafter och politisk obetydlighet.
Ola Månsson talade med vanlig klarhet och värma,
ingalunda ogillatide de allmänna valens princip, men
väl sättet för dess tillämphing. Hat hade såsom
nykomling vid förra riksdagen snart lärt sig inse det
trassliga i machineriet, serdeles: vid behandlingen af
skatteförenklingsfrågan, och blef då. böjd för anta-
gande af det nya förslaget, såsom en öfvergång till
något bättre... Men sedan han af sina kommittenter
och under bemödandet att på hvarje ort dit han kom
utforska allmänna tänkesättet, fått erfara att försla-
get rönt föga sympati, ehuru: dess princip gillades
i landet, måste han för egeh del förkasta det. Han
sökte nu derföre, med förslaget i hand, framlägga
faktiska skäl deremot, klandrande likasom flere före-
gångare det fula, olyckliga streck:t, som å ena sidan
lyfter några till skyarna, å den andra sänker i dyn.
Nils Andersson från Christianstads län hade gjort
sig till pligt att höga begrunda försleget och i sin
ort inhemta folkets tänkesätt om h.ns vid sista riks-
dagen anförde skäl emot detsamma. Man hade gillat
dem och hans återval antydde, att det nu blifvit
hans pligt att förkasta förslaget. Han uttalade med
bekymmer d:tta ord; ty folket vill så gerna hafva
förtroende för sin regering och fiana henne omhulda
rikets dyrbaraste angelägenhet på ett sätt, som kunde
afbjelpa de stora och erkända bristerna i ståndsvä-
sendet, samt erbjuda landet en samfäldt folkvald re-
presentation, hvilken såsom ett sstrrt uttryck affol-
kets gemensamma tankar kunde motsvara dess för-
troende; ingifva det aktning för och belåtenhet med
lagar och öfverhet, samt såsom en öppen, ärlig tolk
af folkets känslor och behof blifva en fosteriändsk
regerings stöd och en borgen för en lugn, kraftig
utveckling af lagstiftning, styrelse och lagskipning.
Han anförde skälen för sin åsigt att ifrågavarande
förslaget icke motsvarade tidens anda och en vun-
nen erfarenkets fordringar; och att Sveriges allmoge
aldrig kunde biträda någon representationsförändring
som icke grundas på en någorlunda jemlik valrätt.
Han sade, att folket aldrig kunde eller borde un-
derkasta sig, att dess val, genom några tillställningar
skulle inkränkas till vissa förmyndåreklasser; att en-
dast det allmänna förtroendet borde vara vilkor för
välbarheten; att det föreslagna representantstora an-
talet i en följd af de många tillkonstlade formerna
blef för dyrt. Han vidhöll grunderna i det förslag
som bondeståndet åren 1845 och 4848 förklarat vara
dess gemensamma tankar och förkastade det nu före-
dragna förslaget. ; (Forts.)
a
Musik
Ludvia van Beethovens Sånaer vid vianxo. med