noit, som jag väntat, fick se en gammal; dyster
munk! - Jag frågade hvad som fört honom hit:
Pater Benoit har sagt mig, att er själ, min
dotter, ligger i det ondas bojor, och att ni sö-
ker bistånd för att lösa den derutur
Hvar:öre kommer han då ej sjell?
Han har afrest tidigt på morgonen.p
Och hvarthän?n
Tilibaka. till Afrikas öknar, der han för hed-
ningarne har predikat lifvets ord, och der han
fianer menniskor att rädda.,
Hvarföre försmådde han att rädda mig, hvars
qvalda. själ förtroendefull nalkades honom?)
Denna fråga må du sjelf besvara, min dot-
ter! sade munken. Han flydde afgrunden,
ty du är ormen, du är sat:n i dess mest för-
föriska gestalt; och säll den rene ynglinger, som
flydde dina djefvulska snaror! Dig vore hätt-
re om ditt fagra anlete -höljdes af spetälska;
och din själ blefve ren från skuld och syndi,
Jag uppreste mig majestätiskt. En tår af
den präktigaste vrede glänste i mitt öga. 0!
just i detta rena oinvigda yngling hjerta hade
jag hoppats finna den evigt glödande kärleken;
detta lifvets naphta; hvaraf jag sträfvade att
bemta näring. Jag insåg nu, att stora verldens
genom tusende lidelser userade männer ej för-
mådde skänka mig denna heliga, primitiva, out-
säckliga flamma, sf hvilken jag ännu endast
burde vänta räddaivg från min lefäads trött-
het. Det förtröt mig, att denne udge munk hade
först ått mig — mig — den gudomliga Diogena
min vrede vände sig mol den gam!e paterny
som — jag kände det — mer eller mindre må-
ste hafva bidragit till denna Benoi:s abhiegation.
Jag wille visa patern, huru ringa inflytande
han hade på mig, och under det han beredde
sig på ett förkrossande tal, under det hanre-
dan började det, ringde jag efter Rosalinda och
befallde henne med en superb impertinenrce
sätta fram en fautenvil åt patern i min boudoir
bredvid min toilett, emedan jag samma af:on
ämnade göra mina inträdesvisiter och genast
måste låta coiffera mig.
Förtörnad såg patern på mig. Nigot sådant
måste aldrig förr passerat honom. Han side