ett tillstånd, som berättigar mig till att fråga
hvilket lidande det är, som trycker er själ?
O, min fader!, utropade jag, jag är öfver
gifven af Gudla
Gud öfverger ingen, som söker honom.
Min fader! En tung förbannelse hvilar öfve
min ätt; hör mig. Jag härstammar från Dio
genes, jag måste liksöm. han söka en menni.
ska, en man i ordets hela idealitet, den rät
mannen. OÖzialiga qvinnor af vår familj hafv:
derigenom funnit sin undergång, ty endast sjä
len. och hjertat utgöra den slagruta, hvarmec
man finner själ och bjerta, och vi alla hafv:
hvarken själ eller bjerta.n
Ni försyndar er, min dotter! fade paterr
Men jag lät honom ej fortfara. O, hör migh
utropade jag. Undergifven den ödets dom, son
drabbat vår ätt, bar jag med en adorabel ardöi
och vebemens sökt kärlek, sökt den rätte. Jag äl
endast 17 år, och hir redan varit förmäld med
en grefve, från hvilken jag är skild; redan bar
en lord genom mig biifviv bragt till sjelftmord
och en vicomte har för min skull fallit i en
duell, en furste följer mig med hundens stu-
pida trohet, utan att veta hvarföre? Jag har
på den pyreneiska halfön bland otaliga bidal-
gos sökt den rätte och endast funnit passagera
emotioner, Vanliga cavalierer, Jag är nära för-
tviflan. Jag finner det under min värdighet
att nedstiga till bourgeoisiens regioner, och
likväl fruktar jag att ej hos aristokratien fiana
hvad jag söker. Nu bar jag med mira tvifvel
vändt mig till er, min fader! Af er väntar
jag nåd — que faire ? Nr
; Min grefvinnal, sade patern, rom Di ej drit
ver ett ovärdigt gyckel med mig, för hvilket
redan min heliga drägt borde skydda mig, så
är det hög tid att ni samlar er själ till bör,
nnan den fattas af en svindel, som oundvik-
igen måste störta er i vansinnets afgrund.
Han ville taga plats för att. tala wvid mig,
men ingen stol farns i rumimet. Då jog ej
erna gör något till bälften, bade jag, vid mitt
ebarassement från all lux, äfven försmått den
nga beqvämligheten af en stol cch lig på