men jag ansträngde bela energien af min vilja
och frågade, huru man kunde tala om i går,
då Ermanby ännu i dag dejeunerat hos mig.
Pardon, min grefvinna! sade fursten. Ni
har i mer än två dagar legat i en djup döds
slummer: - Eljest skulle ni ju känna dagens och
gårdagens tilldragelser.n
Tilldragelser? Hvad har då tilldragit sig?x
Ni menar efter er gemåls ankomst?a
Ar grelven återkommen från sin exkursion?
Min Gud, iete det en gång vet ni?, frå-
gade fursten. Ni vet ej, att vid ert ångest-
rop, då Ermanby dog, Servillier instörtsde och
höll er i sina armar samma ögonblick då er
gemål kom hem. Han hade genast första äåf-
tonen igenkänt den förklädde Servillier; hans
resa till Elsass var endast fingerad, ty han ville
öfverraska er, emedan han var säker att finna
vicomten i er närhet.
Och sedan?o. frågade jag, indignerad öfver
min mans perfidie.
Nåväl! sadan utmanade han vicoraten, de
hafva vexlat kulor, och samma afton reste er
gemål till England, berättade fursten fleg-
matiskt.
Men Servillier ?n
Dog fjorton timmar derefter; dog i mina
armar. Ert namn, mia grefvinna, var hins
sista ord.n
Jag teg, en bel verld af emotioner öfverväl-
digade mig; de afllidnas andar, blodiga skep-
nader höllo sina vansinniga ringdansar för mitt
iore öga. Min hjerna svindlade, min själ bäf-
vade, mitt hjerta var kallt. Jag längtade ej
efter min raake, jag tänkte utan kärlek på de
båda min, tom dött för och genom mig. Ja,
ull och med en känsla af hat blandade sig i
minzet af dem. Le hade genom sin död blif-
vit fasaväckende föremål för mig, och hvar-
före? Hede nigen af dem beredt mig någon
iycka? Hvarföre vågade dessa eländiga ephe-
merider sig i den förtärande glöden af min
närhel? hvarföre försökte dessa svaga naturer
att tränga sig inom en Diogenas krets?
Jag uppreste mig-stor och fri, som Marius
på Carthagos ruinsr. Roialinda, sade jag,