men jag ansträngde bela energien af min vilja och frågade, huru man kunde tala om i går, då Ermanby ännu i dag dejeunerat hos mig. Pardon, min grefvinna! sade fursten. Ni har i mer än två dagar legat i en djup döds slummer: Eljest skulle ni ju känna dagens och gårdagens tilldragelser.n Tilldragelser? Hvad har då tilldragit sig?x Ni menar efter er gemåls ankomst?a Ar grelven återkommen från sin exkursion? Min Gud, iete det en gång vet ni?, frågade fursten. Ni vet ej, att vid ert ångestrop, då Ermanby dog, Servillier instörtsde och höll er i sina armar samma ögonblick då er gemål kom hem. Han hade genast första äåftonen igenkänt den förklädde Servillier; hans resa till Elsass var endast fingerad, ty han ville öfverraska er, emedan han var säker att finna vicomten i er närhet. Och sedan?o. frågade jag, indignerad öfver min mans perfidie. Nåväl! sadan utmanade han vicoraten, de hafva vexlat kulor, och samma afton reste er gemål till England, berättade fursten flegmatiskt. Men Servillier ?n Dog fjorton timmar derefter; dog i mina armar. Ert namn, mia grefvinna, var hins sista ord.n Jag teg, en bel verld af emotioner öfverväldigade mig; de afllidnas andar, blodiga skepnader höllo sina vansinniga ringdansar för mitt iore öga. Min hjerna svindlade, min själ bäfvade, mitt hjerta var kallt. Jag längtade ej efter min raake, jag tänkte utan kärlek på de båda min, tom dött för och genom mig. Ja, ull och med en känsla af hat blandade sig i minzet af dem. Le hade genom sin död blifvit fasaväckende föremål för mig, och hvarföre? Hede nigen af dem beredt mig någon iycka? Hvarföre vågade dessa eländiga ephemerider sig i den förtärande glöden af min närhel? hvarföre försökte dessa svaga naturer att tränga sig inom en Diogenas krets? Jag uppreste mig-stor och fri, som Marius på Carthagos ruinsr. Roialinda, sade jag,