Korrespondens-artikel.
Berlin den 6 December 1850.
Tvisten om krig och fred — förutsatt att
den någonsin var allvarsamt menad — afgjor-
des i förrgår. Kamrarne äro prorogerade tiil
den 3 Januari, br von Manteuffel står i spet-
sen för kabinettet, hr v. Ladenberg har tagit
efsked, och den 15 December öppnas i Dres
den de så kallade fria konferenserna. Jag har
alltid framställt såsom en öfvertygeise hos alla
lugna betraktare, att äfven om det skulle
komma till någon liten blodsutgjutelse, kriget
icke ändå kommer att utbryta, då enigheten
med Österrike och Ryssland, samdrägten med
kabinetterna i allmänhet, ängslan för folksym-
pathierna och skräck för koncessioner åt re-
volutions- eller omstörtningspartiet,, sedan år
och dag utmärkt hvart steg af den preussiska
statskonsten. Osterrike, så väl som Ryssland,
spekulerade, under Preussens fortsatta afvisan-
de, på dess konungs och hans omgifoings per-
sonliga åsigter. De hade sig bekant att kri-
gets undvikande och enigheten med de gamla
bundsförvandterna är en samvetssa2k för den
fredälskande monarken: de visste hvilket mäk-
tigt parti det är, som arbetar i samma rikt-
ning och de visste äfven att Preussen, på den
ståndpunkt dit det nu är bragt, endast kan
föra ett krig på det vilkoret, att det slänger
svärdets balja ifrån sig genast, och under plan-
te:andet af den trefärgade fanan kestar sig i
revolutionens armar,
Preussen står alldeles ensamt: det har hela
Europa mot sig. Sådant skulle ej skrämma en
Fredrik dena Store; men han är just hvad
som fattas oss. Med en half million soldater
borde man icke frukta Europa; minst när
man besinnar i hvilken ställning det nu befin-
ner sig. Ryssland har i Polen en fiende, som
lätt kan återväckas. Osterrike kan hållas i
schack af Ungern och Italien, och det Napo-
Jeontiska Rhenförbundets konungar — Sachsen,
Båjern, Wärtemberg — hafva i sina egna un-
dersåtare sina grymmaste fiender. Det är ofel-
bart, att om Preussen träder med Tysklands
fana i spetsen för Tysklands folk, så skulle
hela Tyskland sluta sig till det och en enda
seger afgöra saken. I följd af omständighe-
terna och de handlande personerna vore dock
detta alldeles omöjligt och skall så förblifva,
tills någon handling af den yttersta förtviflan
tilläfventyrs förekommer och framkallar till-
dragelser, v:d hvilka den menskliga envisheten
står vanmäktig.
Under de positiva förhållanden som möta
oss måste man anse för en lycka om freden
upprätthålles; ty kommer det till krig nu, så
skulle det blifva ett kabinettskrig, hvaraf intet
godt kan förväntas. Endast ett revolutionskrig
eller ett folkkrig skulle kunna förskaffa oss
segern: ett krig, i hvilket massans hänförelse
ger utslaget, — och till ett sådant finnas alla
e:ementerna till hands hos tyska folket. Hat
emot Osterrike och Ryssland gror djupt i al-
las sinnen ; särskildt hos os3 den föreställnin-
gen, att man vill förödmjuka Preussen, att ab-
solutismen vill underkufva det; och det fort-
sätta afvisandet af Preussen har, jemte allt det
hån vi nödgats röna, på det bittraste uppska-
kat Preussens hela folk. — Men både hänfö-
relse och stridslust hafva under loppet af No-
vember blifvit behörigen afkylda och äro nu
nära nog färdiga att slockna. Man har börjat
fråga bvarandra efter ändamålet för de oer-
hörda uppoffringarne och försakelserna af alla
slig, så framt ingenting vidare åsyftas dermed
än att utverka en förlikning med Osterrike
och Ryssland.
Preussen saknar för närvarande krigsvana,
ty i 35 år hafva vi haft fred. Det fattas oss
ännu mer: generaler, som kunna ingifva för-
troende. Oaktadt dessa brister, oaktadt de en-
staka oordningar och ofu!lkomligheter, som röjt
sig vid härens mobilisering, gifves det likväl
ipgen annan krigshär i Europa, som är så ru-
stad och slagfärdig som vår. Men, vår här är
en folkhär, dess kraft kan egentligen yttra sig
i landets försvarande; eröfringar kan man icke
göra med dess tillbjelp. Denna här medtager
politiska åsigter i fält, den har tankar, och vill
tändas för ideer. Och till en sådan här for-
dras motsvarande befälhafvare: hela samhälis-
inrättningen måste öfverensstämma med dess
inrättning; men ännu alltjemt strider häremot
hvad som icke är verkligt konstitutionellt, lag-
ligt, rättvist. Våra officerare passa icke till
anförare för en sådan vapenmakt. Ett revolu-
tionskrig skulle kunna förändra dessa förhål-
landen; det skulle kunna dana officerare och
generaler.
Alia dessa betänkligheter hafva åstadkommit,
alt det demokratiska partiet förblifvit en stilla
åskådare af striden mellan våra konstitutionella
och ministeren. Och denna strid har så ut-
fallit, att de konstitutionella. blifvit besegrade
med ringa möda af hr von Manteuffel, derföre
att de saknade allt understöd.
Det demokratiska partiet tager sig till vara