O! utropade jag, förlåt, förlåt! jag ville ju försöka, om jag kunde älska: dig., Och du tror dig kunna göra en man till lekboll för dina dåraktiga nycker? Du tror, att en man endast är till för att tillfredsställa din fåfinga ombytlighet, emedan du är skön? Ty skön är dul Jag teg. Han fasthöll min hand med en vehemens, som pressade tårar ur mina ögon. Älskar du mig? frågade han. Min stolthet var sårad på det ömtåligaste. Ermanby imponerade på mig, men han skulle ej märka det, emedan jag icke älskade honom, cech med fullkomligt lugn sade jag, under det jag försökte le, ett tydligt Nejln Då slungade lorden min hand ifrån sig och sade med eit iskallt hån: Så må då det ögonblick, då jag kastar ifrån mig ett besvärligt lif, åtminstone lära den kallaste, högmodigaste qvinna att darra, och den biertlösaste bland qvinnor skall åtminstoge aldrig kunna förgäta mMig. För Guds skull, Ermanby! Hvad vill du göra? utbrast jag rysande. Sög, för den kärleks skull, som jag söker utan att finna, hvad förehar du? Jag hade ej ännu slutat de sista orden, då en liten terzerol framblixtrade i lordens hand, en knall — och Ermanby sjönk utan ett ljud tillbaka i couchetten. Med ett anskri af fasa dignade jag till jorden. . Då jag återkom till sans, låg jag på min säng. Rosalinda satt vid min sida, och genom den öppna dörren såg jag furst Callenberg, sittande vid ett med medikamentsflaskor betäckt bord. Det var ratt, en lampa upplyste ruamet, fursten tycktes slumra. Jag hade ej något klart medvetande, endast 2ningen om eti terribelt evenement svälvade obestämdt för min själ. Jag vilie ej fråga min kammarjungfru, utan lit henne tillkalla fursten. Hvar är Ermanby?, frågade jag honom, då han stod bredvid min säng. ifan begrofs i går mMorse.s Ea iskall hand lade sig öfver min panna och mitt medvetande ville ånyo öfvergiiva mig,