O! utropade jag, förlåt, förlåt! jag ville
ju försöka, om jag kunde älska: dig.,
Och du tror dig kunna göra en man till
lekboll för dina dåraktiga nycker? Du tror, att
en man endast är till för att tillfredsställa din
fåfinga ombytlighet, emedan du är skön? Ty
skön är dul
Jag teg. Han fasthöll min hand med en
vehemens, som pressade tårar ur mina ögon.
Älskar du mig? frågade han.
Min stolthet var sårad på det ömtåligaste.
Ermanby imponerade på mig, men han skulle
ej märka det, emedan jag icke älskade honom,
cech med fullkomligt lugn sade jag, under det
jag försökte le, ett tydligt Nejln
Då slungade lorden min hand ifrån sig och
sade med eit iskallt hån: Så må då det ögon-
blick, då jag kastar ifrån mig ett besvärligt
lif, åtminstone lära den kallaste, högmodigaste
qvinna att darra, och den biertlösaste bland
qvinnor skall åtminstoge aldrig kunna förgäta
mMig.
För Guds skull, Ermanby! Hvad vill du
göra? utbrast jag rysande. Sög, för den kär-
leks skull, som jag söker utan att finna, hvad
förehar du?
Jag hade ej ännu slutat de sista orden, då
en liten terzerol framblixtrade i lordens hand,
en knall — och Ermanby sjönk utan ett ljud
tillbaka i couchetten. Med ett anskri af fasa
dignade jag till jorden. .
Då jag återkom till sans, låg jag på min
säng. Rosalinda satt vid min sida, och genom
den öppna dörren såg jag furst Callenberg, sit-
tande vid ett med medikamentsflaskor betäckt
bord. Det var ratt, en lampa upplyste rua-
met, fursten tycktes slumra. Jag hade ej nå-
got klart medvetande, endast 2ningen om eti
terribelt evenement svälvade obestämdt för min
själ. Jag vilie ej fråga min kammarjungfru,
utan lit henne tillkalla fursten.
Hvar är Ermanby?, frågade jag honom, då
han stod bredvid min säng.
ifan begrofs i går mMorse.s
Ea iskall hand lade sig öfver min panna och
mitt medvetande ville ånyo öfvergiiva mig,