Kejsar Nikolaus och Konstitutionalismen. (Ur National-Zeitung.). Afunden mellan Preussen och Österrike, den sedan Fredrik den Stores dagar aldrig fullkomligt hvilande striden om högsta rangen i Tyskland, har äfven nu framträdt såsom den omedelbaraste och mest i ögonen fallande orsaken till de närvarande stridigheterna. Men onekligen har denna gamla rangstrid för närvarande period vunnit en öfvervägande principiell betydelse. Den väcker isynnerhet uppmärksamhet derföre, att den står uti ett nära sammanhang med frågan: om Preussen skall utan omsvep återvända till den heliga alliansens system, eller om det kommer att oåterkalieligen bryta med detsamma. Enligt allt som blifvit bekant om konferenserna i Warschau, har kejsaren redan på förhand uppfattat tvistefrågan från denna synpunkt. Han lade blott ringa vigt vid de omständigheter, som bestämde huruvida de enskilda tvistepunkterna mellan de båda tyska stormakterna afgjordes i Österrikes eller Preussens intresse. Han ställde sig deremot genast på ståndpunkten af konservatismens solidaritet uti hela Europa. Han fordrade att, genom reorganisationen af de tyska förhållanderna, framförallt de sista spåren af året 1848 måtte utplånas, samt att, genom de båda stormakternas samverkan, ett nytt system måtte bildas, som kunde lemna säkra garantier emot återvändandet af en rörelse, som måhända skulle, vid ett nytt utbrott, till och med spränga den mur, hvarmed czaren omgifvit sitt mäktiga rike Men om kejsaren likväl, vid afgörandet af de enskilda frågorna, öfverallt i hufvudsaken ställde sig på wienerkabinettets sida, så skedde detta endast derföre, att han här, i öfverensstämmelse med sin operationsplan, vidmakthöll de principer, som han äfven vid de mera maktpåliggande frågorna gjorde gällande. Det är intet tvifvel att, i händelse verkligen en ny. förlikning träffas mellan de tre makterna, på Warschaukonferensernas basis, de normer, efter hvilka kejsar Nikolaus bedömer det konstitutionella systemet, dervid komma att utöfva ett ganska väsendtligt inflytande på detta systems vidare utveckling i Tyskland: Och för att i detta fall ej lemna rum för några nya illusioner, meddela vi här några yttranden af kejsaren i detta ämne, efter markis de Custines bekanta arbete om Ryssland. Hr de Custine lemnade år 1839 Frankrike, af vämjelse öfver representstivsystemets konseqvenser, sådana de utvecklat sig under Ludvig Filip. Han afreste till Ryssland, för att der söka botemedel uti åskådande af en patriarkalisk civilisation. Ett vistande af några få månader tillvägabragte hos honom en sådan metamorfos, att han, söndersliten af inre tvifvel, men försonad med sitt fåderneslands institutioner, återvände hem. Då hr de Custine sammanträffade i Petersburg med kejsaren, var markisen ännu dårad af sina illusioner, och ryske kejsaren kom honom derföre till mötes med så mycket mera förtroende och öppenhet. Uti Ryssland herrskar ännu despotism, yttrade kejsar Nikolaus till honom, denna är min regerings väsendg, men det står i harmoni med folkandan. Tagen är till själ och hjerta mera ryss än jag. Jag skall säga er något, som jag ej skulle. yttra till någon annan, ty jag inser att ni förstår mig. Jag begriper republiken; det är en uppriktig, ärlig regeriogsform; åtminstone kan den vara det. Jag begriper äfven den oinskränkta monarkien, emedan jag står i-spetsen för en dylik sakernas ordning. Men den representativa regeringen begriper jag icke. Hon är lögnens, bedrägeriets och mutsystemets regering; förr än jag antogs denna regeringsform, skulle jag draga mig tillbaka till Kina, Detta var vid nämade tilifålle hr de Custines egen åsigt. Sire,, svarade han, jeg har städse blott ansett den representativa regeringen för en oundviklig öfvergång i vissa stater, vid vissa tider; d:n löser, såsom alla fördrag, inga frågor; den hänskjuter svårigheterna it framtiden. on är ett vapenstilleståndsfördrag, som blifrit afstutadt mellan demokratiep, under medling af tvenne föraktiiga tyranner, fruktan och egennyllan, och hvilket blifver prolongeradt genom det sjelfbehag, som älskar utgjuta sig i vackra fraser, och genom nationalfåfängan, som man betalar med toma ord. Med få ord, den är frasernas aristokrati i stället för bördens; den är advokaternas regering. Ni säger saant, gnnmälte kejsaren. Jag var äfven konstitutionell furste (i Polen), och kela verlden vet hvad det kostade mig, emedan jag ej ville underkasta mig denna infama regeringsforms fordringar (detta var kejsarens ordsgranna uttryck). All köpa röster, förleda samveten, locka den ena för att bedraga den andra!? — Jag har försmått alla dessa medel, som äro lika förnedrande för de lydande, som för de befallande, och jag har dyrt fått betala min öppenhet. Men Gud vare lofvad! jag har äfven fullkomligt befriat mig från detta förhatliga poiitiska maschineri. Jag skall icke mer blifva en konstitutionell konung. Det är mig ett för trängande behof att uttala hvad jag tänker, att jag någonsin skule gå in på att regera ett folk medelst list och intrig.s STOCKHOLM. vw