rum åt män som skåda källan till samhällets
moraliska kraft från en annan sida.
Vi skole således blott fista oss vid ett ut-
tryck af hemälde lardshöfding, som innefattar
ett faktiskt misstag, nemligen att den rörliga
proletärklassens tillökning härleder sig från den
i sedaare tider utvidgade rättigheten till jord-
hesittning.
Det har nemligen vid flere tillfällen såvälaf
statistiska handlingar, som då denna fråga fö-
revarit vid landbruksmötena, af ostridigt sak-
sunniga och vwisst icte öfverdrifvet radikala
mäns viisord blifvit ådagalagdt, att det allde-
les icke är från de små jordbesittaingarna, som
proletärklassen eller rättare pauperismen re-
kryteras, utan just ifrån stattorparebefolknin-
sen vid de större jordegendomarna och från
afskedadt minskap vid regementerna. Dennz
omständigbet bör anmärkas af det skälet, att
man ganska ofta ser de reaktionära åberopa en
:ådan oriktig föreställning som den hr lands-
höfdingen Bergenstråle bär framhållit, för att
om möjligt åstadkomma en återgång emot fri-
beten till jo dbesittning.
Vi raeddela Lär det omtslta utdraget ur
landshöfdingeembete:s i Jönköping beänkande:
Räddnin sinstituten synas mig vara onaturliga,
icke öfverensstämmarda med cet sambälstillstånd
som är; utan festmera förete en viss likhet med
12 socialistiska samhällen, som inom vissa sekter för-
deredas: med sina phalensterer, sina nationalverkstä-
Jer, sin barnuppfostran på statens bekostnad co. s. v.
ch härmed kunde jag väl anse mig hafva besvarat
den förevarande frågan; men jag tor mig HHikväl
böra tillägga något, angående de egentliga orsakerna
will behofset af anstalter för vanvårdade barns upp
fostran. Eburnväl man inom de bildade och för-
mögnare samhällsklasserna, hvartill äfven måste räk-
nas den besutna alimogen, söker bortskaffa mingen
osed, som fordom utgjorde ett svadligt föredöme för
åe ringere, och isynnerhet vinnläggger sig om en i
vissa delar fullkomligare barpauppfostran, måste man
dock beklagligen erkänna, att i bredd härmed, till
följd af ett missfö stådt frihetssträfvande, en lös-
ligbet i tänke- och bandlipgssätt utbildat sig, som
står i en stark motsatts till det allvar och den fast-
het, som fordom utgjorde gruzddragen i sveneke
nationallynnet. Det nya samhällsarbetet fortgår oaf-
brutet emot ett bestämdt mål att åt individen er-
äfra ett allt större och större mått af frihet. Detta
gäller lika mycket om staten fom femiljen, och un-
der denna kamp har det lyckats, mer än man kan-
ske kunnat föreställa sig förut, att undergräfta och
förstöra de fordna samhällsstöden: vördnad för reli-
2ion, lager, öfverhet, samt.föräldra- och husbonde-
väldet. Sednare tidens lagstiftning, själf en produk!
af den nyare tidsandan, hår i sin ordning åter
drifvit denna vidare framåt. Den har medgifvit en
om icke de jure, dock åa facto, till följd af bristande
kontroller, obegränsad frihei i jordbesittning, hvar-
efter man sett uppväxa, icke en trefven och bofast
arbetsklass, uten denna obesutna och rörliga prole-
tärklass, hvarifrån fängelserna hemta större delen a!
sin talrika befolkning. Samma upplösnieg, som så-
lunda till en del redan försiggått af Sveriges fordns
Bondestånd, har äfven börjat inom näringsståndet,
som innan icke långt också eksll äga sin proletär-
klass, — —
Huru olika är icke ofvan framställda sorgliga tafla,
emot en föregåenda tid, då friheten var mindre och
Iydnadsförhållandet strängare mellan styrda och sty-
rande, barn och föräldrar, tjenare och busbönder?
Då fanns mera gudsfruktan, rsera vördnad för lagar
och öfverhet, mindra brott och mindre fattigdom,
mera förtroende emellan barn och föräldrar, tjenare
loch busbönder, mera arbetsamhet och omtanka, sax!
i allmänhet mera sedlighet. Och om dessa vördna-
ders och lydnadens band, som visat sig vara så väl-
lgörande för samhällets bestånd och trefnad, nu äro
slappade eller brustna, bör man då icke söka att
fastare åter tiliknyta dem? — Jo! så är min tanka
loch att man endast genom en återgång, som skulle
I blifva åtminstone ett moraliskt framskridande, kan
bota samhällets sår och cmintetgöra äfven behofve!
af offentliga inrättningar tili utga vanvårdade per-
soners uppfostran eller förbättring.
Förgäfves lärer men dock söka att uppnå detta
mål, om icke de äldre samhällsmakterna förmå uv-
derligga sig sin nye medtäflare, hvars missbruk man
väl icke ken undgå att egentligen tillskrifya det för-
störelsens verk, hvilket man vill upprätta: Jag me:
nar (ryckpressen — Eller har icke denna genom
lutsående af tvifvel och villemeningar sökt och lyc-
kats undergräfva den religiösa tron, och beröfva er
stor del af menskligheten all den tröst denna tre
skänkt: har den icke, för att öka sitt eget infry
tande, spridt missaktnivg för lagarna, regering och
embetsmän: har den icke sökt ingifva den fattigare
Ibefolkningen den föreställningen, att dess lidander
voro förskyllda af de bildade och förmögnare: genon
ett otidigt och lättsinnigt klander samt smädelse
sökt att alldeles utrota den ömtåligare hederskänslan
och skapa en skadlig liknöjdhet: genom upprepade
beskrifningar om mord, tjufverier och sila slags grofvs
Ibrott sökt att familisrisera tanken med lasterna oct
linviga den stora missan i brottets mysterier: fö
slem vinnings skull sökt att bilda ett behof af er
skadlig och värdelös roman- och feui!letons-litteratu
samt ipgifva afsmak för en mer allvarsam och bil
dande läsning: ständigt och j-mt manat till frihe
tens obetänksamma och obegränsade utsträckning, oc!
derigenom allt framkallat den förbittring i religiöse
moraliska och politiska begrepp, som är orsaken til
år tids missnöje, oro och förvillelser, samt dere
följande olyckor? ? Jag tvillar icke att en stor del 8
Iden svenska allmänheten till dessa frågor svarar ja
fastän man sällan hörer en sådan mening uttala
måhända af fruktan för hämnd af denna makt, sor
lännu efter godtycke förfogar om medborgares god
namn och rykte.
bangftöer Aon c en ET EE a
- -
a Riksdagen.
fl I dag på eft. m. hafva Ridd. och Adeln
lataltarar sammanträde för att välia uskotts