NART TSE AE TA EE AS
gen och täflade i skyndsamhet att stiga upp-
före trappan och bemäktiga sig ingången.
Här väntade dem korporal Dechsel, med på
ryggen lagda bänder.
Hvad behsga herrarne ? frågade han vene-
tianerna, med lugn och vänlig ton och min.
Derpå framträdde en, som föreställde anfö-
förare och var miktig tyska språket, och sva-
rade stolt, befallande:
Vi fordra att j uppgifven platsen, sträcken
gevär och gifven er fåpgaa.n
Åh! Tre ting på en gång!, anmärkte Dech-
sel leende. Nå, vi få se, hvad som låter sig
göra. Blott litet tålamod, signori. Han j icke
redan skådat vårt lilla bangr der ofvan? Ka-
sten då, jag ber, en liten blick derpå. Det har
kostat herr Guido Bachmair ifrån Grätz, som
jag bär får presentera, mycken möda. Nästan
halfva natten bar han skrifvit och penslat derpå
och nära borikluttrat allt mitt bläck. Ja,
här är biden — skåden dit till tornet — och
der bildens förklarinz.
Ifrån papperet vände sig nu allas blickar
till gårdens bakgrund.
Tornets rundhvälfda port stod öppen och i
byggnadens inre lågo fat på fat upptornade öf-
ver hvarandra. På ett af dessa var ena kbot-
ten uppslagen, så att icke biott dess svartkor-
niga innebåll syntes, utan ock ett tjockt lager
af dessa korn; som blifvit strödda rundt om-
kring kärlet. Ifrån detta lager gick en svart
och tjock linie ända till midten af gården, i
hvars stepläggning Var nedstucken en låg, kluf-
ven staf, omkring hvilken ett tåg var veck-
Jadt, hvars ena ända lös nedhängde. Ifrån spet-
sen af denna tiginda uppsteg en hvit rök, och
igenom den syntes något rödt glöda. Blott en
Jätt ryckni fordrades af den österrikaren,
som satt jemte luntan på marken och höll den
glödande tågändan i handen, för att sticka krut-
linien i brand och ögonblickligt spränga tor-
net, med hela dess innehåll i luften.