NART TSE AE TA EE AS gen och täflade i skyndsamhet att stiga uppföre trappan och bemäktiga sig ingången. Här väntade dem korporal Dechsel, med på ryggen lagda bänder. Hvad behsga herrarne ? frågade han venetianerna, med lugn och vänlig ton och min. Derpå framträdde en, som föreställde anföförare och var miktig tyska språket, och svarade stolt, befallande: Vi fordra att j uppgifven platsen, sträcken gevär och gifven er fåpgaa.n Åh! Tre ting på en gång!, anmärkte Dechsel leende. Nå, vi få se, hvad som låter sig göra. Blott litet tålamod, signori. Han j icke redan skådat vårt lilla bangr der ofvan? Kasten då, jag ber, en liten blick derpå. Det har kostat herr Guido Bachmair ifrån Grätz, som jag bär får presentera, mycken möda. Nästan halfva natten bar han skrifvit och penslat derpå och nära borikluttrat allt mitt bläck. Ja, här är biden — skåden dit till tornet — och der bildens förklarinz. Ifrån papperet vände sig nu allas blickar till gårdens bakgrund. Tornets rundhvälfda port stod öppen och i byggnadens inre lågo fat på fat upptornade öfver hvarandra. På ett af dessa var ena kbotten uppslagen, så att icke biott dess svartkorniga innebåll syntes, utan ock ett tjockt lager af dessa korn; som blifvit strödda rundt omkring kärlet. Ifrån detta lager gick en svart och tjock linie ända till midten af gården, i hvars stepläggning Var nedstucken en låg, klufven staf, omkring hvilken ett tåg var veckJadt, hvars ena ända lös nedhängde. Ifrån spetsen af denna tiginda uppsteg en hvit rök, och igenom den syntes något rödt glöda. Blott en Jätt ryckni fordrades af den österrikaren, som satt jemte luntan på marken och höll den glödande tågändan i handen, för att sticka krutlinien i brand och ögonblickligt spränga tornet, med hela dess innehåll i luften.