möjligen mera kan utrotas. Dess förauftsen lighet försäkrar den om varaktighet, bestånd och tillvext inom alla bildade samhällen. ATtven i vårt bar den, under det sista halfva seklet, gjort så stora framsteg, att samhällsförbållandernes ordnande i mera enlighet med densamma blifvit en stor allmän fordran, hvilken väl rönt ibärdigt motstånd från de privilegie rade klasiernes sida, men som det numera är omöjligt att längre tillbakavisa. Atskilligt har väl sedan statshvälfningen 1809 skett i denna rigtning, till utjemnande af existerande missförhållanden; men ännu alltid qvarstår den gamla, pumera af ingen lefvande anda uppehållna, stånds-, privilegiioch skrå-representationen, hvilken från allt deltagande i de all männa angelägenbeterna utestänger en mängd medborgare, betydande genom förmögenhet, bildning och insigter. Det hvilande representationsförslaget öppnar, genom valprincipens antagande såsom grund för den nya representationsbyggnaden, vägen för dem till deltagande i öfverläggningarne om det allmänna bästa. Tiden är inne då ståndsprincipen, hvilken numera öfverlefvat sig sjelf, måste vika för den rättvisare och naturenligare principen af val bland de medborgare, hvilka anses qvalificerade till representanter. Huru bör Sveriges adel handla i denna stora fråga, hvilken genom det hvilande representationsförslaget blifvit underkastad dess omröstning? En snillrik författare, Geijer, säger att Svenska adeln numera endast kan gifva sin representationsrätt tillbaka i nationens hand, för att ur densamma återtaga den såsom en frivilligt gifven gärd åt medborgerlig förtjenst. Det är det ädlaste, värdigaste, det enda möjliga förfarandet. Och han vädjar i detta hänseende till Svenska adelns innersta känsla. Adelns sjelfskrifea rätt att representera vid riksdagarne är numera nästan den enda företrädesrält, grundad i lag, som ståndet äger framför andra medborgare, och då offret deraf på fäderneslandets altare är nödvändigt, för att förena sinnena omkring en bättre och rättvisare representation, och att göra slut på den afund, för hvilken adeln måste vara ett mål sålänge den innehar någon obillig företrädesrätt, kan man väl tveka hvad känslan och insigten hos ett stånd, som både kallas ädelt och bör tänka ädelt, kommer att diktera? Adelns uppoffring af sin sjelfskrifna representationsrätt är också i sjelfva verkei mindre betydande, än den synes för mången. De ledamöter af adeln (och dessa äro ej få), som förvärfvat medborgerligt anseende genom karaktär, talanger och förmögenhet, äga alltid utsigt att genom medborgares fria val kunna ingå i den nya represeniationer, och hvad som derföre kan anses såsom blomman af ståndet och de enda,som för närvarande egentligen äro qvalificerade till representantkallet, då man afser de moraliska förhållanderne och ej ensamt sjelfskrifvenheten, blir ej utestängdt från representationen i dess nya form. Att ej alit, som hittills representerat på Riddarhuset, kan komma in i den blifvande representationen, då en plats der förutsätter ett mera allmänt förtroende af medborgare, faller deremot af sig sjelft, och är ej mer än rätt och billigt. Adeln äger ännu en ej så obetydlig del af Sveriges jord; den innehar större delen af rikets vigtigare tjenster, ochden bör genom förvärfvandet af tidehvarfvets bildning kunna göra sig förvissad, att dess skicklighet att tjena fäderneslandet alltid kommer att af högsta makten afses i den mån, som är rättvis och billig. Adeln bör i bildning kunna kbålla sig uppeijemnbredd med medelklassen, och såväl derigenom, som genom den förmögenhet, hvilken ännu är i dess händer, bibehålla en aktad och inflytelserik plats i staten. Redan nu, om man närmare undersöker förhållandet, har adelsmannen ingen särskild betydenhet bland sina medborgare blott och bart derföre att han är adelsman; hvar och en af ståndet, som njuter någon utmärkelse af allmänheten, har för densamma att tacka sina personliga egenskaper, eller ock den sjelfständiga ställning, förmögenbet gifver honom. De tänkande inom adeln hafva redan länge insett detta förhållande; och om hos en och annan individ af ståndet den fördom ännu skulle råda, att adelsmannen äger en särskild betydenhet blott och bart i kraft af sitt sköldemärke, och att denna inbillade betydenhet bör uppehållas derigenom, att adeln fortfar att särskildt representera såsom stånd, så bör man dock hoppas att en dylik inskränkt åsigt ej får verka bestämmande på ståndets beslut i representationsfrågan, der tvertom just de upplystes och tänkandes åsigt bör blifva den, som behåller öfverhanden. Adeln är ingenstädes i Europa hvad den varit i förra tider ej ens der, hvarest betydlig förmögenhet ännu bibehållit sig i dess händer, såsom t. ex. i Storbritannien. Icke är det der aristokratien, som bestämmer lagstiftningen och de allmänna angelägenheternas gång, ehuru Storbritanniens adel, i följd af det faetum att den ännu är ägare af större delen af landets jord, bibehålkt för sig ena hälften af representationen, i öfverhuset. Ser man tillbaka på Storbritanniens historia i sednare tider, så visar sig ati alltsedan reformbiilens antagande 4832, de allmänna angelägenheterna hufvudsakligen varit ledda efter de ideer, som lefva och verka i medelklassen. Vid uppkomna kollisioner i vigtigare frågor emellan de båda husen, har öfverhuset alltid betydt mindre än underhuset, och vanligen måst gilva efter. Orsaken har varit, att underhuset baft det allmänna tänkesättet att stödja sig vid, och adeln, ehuru mäktig, har varit klok nog att inse, att dess styrka ensam ej räckte till att trotsa detta. Storbritanniens adel gjorde en betydande eftergift åt det allmännas interesse, då den genom reformbiliens antagande afstod ifrån en stor del af den öfvermakt, som dittills legat i dess bänder: att tillsätta flertalet af ledamöterne i una Ah