möjligen mera kan utrotas. Dess förauftsen
lighet försäkrar den om varaktighet, bestånd
och tillvext inom alla bildade samhällen. ATt-
ven i vårt bar den, under det sista halfva sek-
let, gjort så stora framsteg, att samhällsförbål-
landernes ordnande i mera enlighet med den-
samma blifvit en stor allmän fordran, hvilken
väl rönt ibärdigt motstånd från de privilegie
rade klasiernes sida, men som det numera är
omöjligt att längre tillbakavisa. Atskilligt har
väl sedan statshvälfningen 1809 skett i denna
rigtning, till utjemnande af existerande miss-
förhållanden; men ännu alltid qvarstår den
gamla, pumera af ingen lefvande anda uppe-
hållna, stånds-, privilegii- och skrå-representa-
tionen, hvilken från allt deltagande i de all
männa angelägenbeterna utestänger en mängd
medborgare, betydande genom förmögenhet,
bildning och insigter. Det hvilande represen-
tationsförslaget öppnar, genom valprincipens
antagande såsom grund för den nya represen-
tationsbyggnaden, vägen för dem till deltagan-
de i öfverläggningarne om det allmänna bästa.
Tiden är inne då ståndsprincipen, hvilken nu-
mera öfverlefvat sig sjelf, måste vika för den
rättvisare och naturenligare principen af val
bland de medborgare, hvilka anses qvalificera-
de till representanter. Huru bör Sveriges adel
handla i denna stora fråga, hvilken genom det
hvilande representationsförslaget blifvit under-
kastad dess omröstning?
En snillrik författare, Geijer, säger att Sven-
ska adeln numera endast kan gifva sin repre-
sentationsrätt tillbaka i nationens hand, för
att ur densamma återtaga den såsom en fri-
villigt gifven gärd åt medborgerlig förtjenst.
Det är det ädlaste, värdigaste, det enda möj-
liga förfarandet. Och han vädjar i detta
hänseende till Svenska adelns innersta känsla.
Adelns sjelfskrifea rätt att representera vid
riksdagarne är numera nästan den enda företrä-
desrält, grundad i lag, som ståndet äger framför
andra medborgare, och då offret deraf på fädernes-
landets altare är nödvändigt, för att förena sin-
nena omkring en bättre och rättvisare repre-
sentation, och att göra slut på den afund, för
hvilken adeln måste vara ett mål sålänge den
innehar någon obillig företrädesrätt, kan man
väl tveka hvad känslan och insigten hos ett
stånd, som både kallas ädelt och bör tänka
ädelt, kommer att diktera? Adelns uppoffring
af sin sjelfskrifna representationsrätt är också
i sjelfva verkei mindre betydande, än den sy-
nes för mången. De ledamöter af adeln (och
dessa äro ej få), som förvärfvat medborger-
ligt anseende genom karaktär, talanger och för-
mögenhet, äga alltid utsigt att genom medbor-
gares fria val kunna ingå i den nya represen-
iationer, och hvad som derföre kan anses så-
som blomman af ståndet och de enda,som för
närvarande egentligen äro qvalificerade till re-
presentantkallet, då man afser de moraliska
förhållanderne och ej ensamt sjelfskrifvenheten,
blir ej utestängdt från representationen i dess
nya form. Att ej alit, som hittills represente-
rat på Riddarhuset, kan komma in i den blif-
vande representationen, då en plats der förut-
sätter ett mera allmänt förtroende af medbor-
gare, faller deremot af sig sjelft, och är ej mer
än rätt och billigt. Adeln äger ännu en ej så
obetydlig del af Sveriges jord; den innehar större
delen af rikets vigtigare tjenster, ochden bör ge-
nom förvärfvandet af tidehvarfvets bildning kun-
na göra sig förvissad, att dess skicklighet att tjena
fäderneslandet alltid kommer att af högsta
makten afses i den mån, som är rättvis och
billig. Adeln bör i bildning kunna kbålla sig
uppeijemnbredd med medelklassen, och såväl
derigenom, som genom den förmögenhet, hvil-
ken ännu är i dess händer, bibehålla en aktad
och inflytelserik plats i staten. Redan nu, om
man närmare undersöker förhållandet, har adels-
mannen ingen särskild betydenhet bland sina
medborgare blott och bart derföre att han är
adelsman; hvar och en af ståndet, som njuter
någon utmärkelse af allmänheten, har för den-
samma att tacka sina personliga egenskaper,
eller ock den sjelfständiga ställning, förmögen-
bet gifver honom. De tänkande inom adeln
hafva redan länge insett detta förhållande; och
om hos en och annan individ af ståndet den
fördom ännu skulle råda, att adelsmannen äger
en särskild betydenhet blott och bart i kraft
af sitt sköldemärke, och att denna inbillade
betydenhet bör uppehållas derigenom, att adeln
fortfar att särskildt representera såsom stånd,
så bör man dock hoppas att en dylik inskränkt
åsigt ej får verka bestämmande på ståndets be-
slut i representationsfrågan, der tvertom just
de upplystes och tänkandes åsigt bör blifva
den, som behåller öfverhanden. Adeln är in-
genstädes i Europa hvad den varit i förra ti-
der ej ens der, hvarest betydlig förmögenhet
ännu bibehållit sig i dess händer, såsom t. ex.
i Storbritannien. Icke är det der aristokratien,
som bestämmer lagstiftningen och de allmänna
angelägenheternas gång, ehuru Storbritanniens
adel, i följd af det faetum att den ännu är
ägare af större delen af landets jord, bibehål-
kt för sig ena hälften af representationen, i
öfverhuset. Ser man tillbaka på Storbritan-
niens historia i sednare tider, så visar sig ati
alltsedan reformbiilens antagande 4832, de all-
männa angelägenheterna hufvudsakligen varit
ledda efter de ideer, som lefva och verka i
medelklassen. Vid uppkomna kollisioner i vig-
tigare frågor emellan de båda husen, har öf-
verhuset alltid betydt mindre än underhuset,
och vanligen måst gilva efter. Orsaken har
varit, att underhuset baft det allmänna tänke-
sättet att stödja sig vid, och adeln, ehuru mäk-
tig, har varit klok nog att inse, att dess styrka
ensam ej räckte till att trotsa detta. Storbri-
tanniens adel gjorde en betydande eftergift åt
det allmännas interesse, då den genom reform-
biliens antagande afstod ifrån en stor del af
den öfvermakt, som dittills legat i dess bän-
der: att tillsätta flertalet af ledamöterne i un-
a Ah