derna. Hr landtmarskalken har nemligen ai
sin underdånighetsifver låtit hänföra sig till en
något för stark licentia poetica i hvad vissa
sakförhållanden beträffar, och gjort betydande
skutt, om vi så få uttrycka oss, öfver vissa
historiska perioder, hvilket allt det torde vara
skäl att nu efteråt, sedan högtidsoset för dagen
är till ända, återföra till sina behöriga propor-
tioner, för att få rätt och sanning rådande äf-
ven i denna del.
Sålunda förekommer, såsom stöd för en i
sig sjelf ganska behörig och för tillfället lämp-
lig tillgifvenhetsbetygelse för Konungen, det
yttrandet om virt eget land och såsom en
erfarenhet, icke den minst märkliga i våra da-
gar, att den äldsta monarkiskt konstitutionella,
fria samhällsförfattning äfven varit den lugna-
sten. Såsom retorisk figur låter detta rätt vac-
kert, men såsom ett citeradt factum tål det
någon liten afprutning. Utan att ingå i un-
dersökning, i hvad mån Sveriges statsförfatt-
ning i de äldre tiderna förtjenar namnet af fri
konstitutionell, måste man nemligen med hi-
storien i hand erkänna, att många andra län-
der haft en lika gammal fri eller konsiitutio-
nell författning som Sverige. Exempel: den
gamla anglosaxiska författningen i England;
Frankrikes fordna parlamenter, dylika författ-
ningar i Danmark samt flera germaniska stater,
och Vestgöthernes i Spanien, ursprunget till
de ännu varande Fueros. Likaledes bör det
anmärkas såsom oriktigt att påstå, det icke
flera andra länder varit lika lugna som Sverige.
Såväl Holland som Belgien hafva, under de
sednast här ifrågavarande åren varit lika lugna
och ändå på köpet genomfört en representa-
tionsreform, som här ännu hör till det efter-
längtade, samt blifvit i så måtto mera lugnade
än vi äro, som dessa nationer under samma
tid vunnit hvad de åstundat.
Det är klart att dessa förhållanden icke äro
likgiltiga att erinra sig för den händelsen, att
någon tilläfventyrs af det anförda uttrycket om
lugnet härstädes ville draga den slutsatsen, att
detsamma befordras af ett politiskt stillastående.
Då hr landtmarskalken vidare med synbar
förkärlek omtalar allt det goda man har att
tillskrifva Ständerna, som under Gustaf Wasa
grundade arfriket i folkfrihetens sköte, räckte
,vapen åt Gustaf Adolf till tankefrihetens skydd,
med Carl den elfte bildade den första natio-
snalbeväpning i Europa, under den Förste
Fredrik beredde ett lagverk och med den
trettonde Carl räddade Sverige från undergång,
så är det kanske icke ur vägen att på samma
gång ibågkomma, att dessa samma Ständer två
gånger skänkt bort sin egen tillvaro och na-
tionens politiska frihet åt. enväldet, och en
gång, 1812, på en simpel framställning från
högsta makten, i olaglig ordning bortgifvit en
väsendtlig del af tryckfriheten, samt att de
båda förstnämnda svagheterna hvardera gången
haft till slutresultat förlusten af en tredjedel
af rikets område. Hvad den omtalta natio-
nalbeväpningen under Carl den elfte angår, så
förhåller sig dermed så, att den stående armå,
som skapades genom indelningsverket, väl gan-
ska oegentligt kan få namn af nationalbeväp-
ning. Anmärkningar, sådana som dessa, kunna
vara mindre betydande, men förtjena dock ta-
gas ad notam, så vida de äro sann2.
Vi uppehålla oss icke vid hr erkebiskopens
tal, såsom varande en uppenbarelse af kända
tänkesätt, ej heller vid biskop Bergmans, utan
erinra endast i anledning af de sednare tillfäl-
ligtvis derom, att hr Bergman vid sista riks-
dag i presteståndet yttrade sig för det nu hvi-
lande representationsförslaget.
