resten mycket anspråkslöst klädd, hvarföre jag trod-
de mig hafva fru kapellanskan eller någon annan
sockenfru till min granne. Enligt bruket af skyldig
uppmärksamhet sökte j2g inleda samtal med henne,
och erhöll några fåordiga svar; men i dessa röjdes
något så fint, så snillritt, att jag blef helt förvånad
öfver min naboqvinna, och längtada efter måltidens
slut, för att få veta hvem hoa var. Åadtligen kring-
bars steken, kalkon, då det föll mig in upprepa
versen: uti prestgårn slamradas i mortlar — och
på spettet satt en gödd kalkon, hvarvid hon, något
skälmskt, frågade mig, hvem som har skrifvit den
pköksvisan; och då jag svarade, att det har vår
vittra och snillrika fru Lenngren, invände hon, med
ett slags spottskt ogillande, att fruntimmer icke
böra vara villra, hvilket hermade mig, så att
min beundran sjönk åter litet ner, till möjligheten
att hafva för mig en vanlig beskedlig landtfru. Men
i det ögonblick vi stego från bordet vände hon sig
till mig, leende och sade: här ha vi sutit som på
Bålar, men ändtlig sog måltiden sluts. Då var hor
mig åter den hemlighetsfulla förvillerskan, och jag
sEyndede till värden, att fråga hvem min granne
till höger var? Franzen svarade ingenting, men tog
mig vid handen och förde mig till den efterfrågade,
i det hen sade: min goda Ann-Mari, lifmedicus
Pontin, din bordsgranne vill bli bekant med — fru
Lenngrenp. Det var således hon, som jag för första
gången såg. Hon skrattade godt åt den nyfikenhet
hon låtit mig dväljas uti, och för mig blef under
samtal resten af dagen en afdeangenämeasto jag har
att minnes från den tiden. 4,