— Redaktionen ber att få fästa uppmärksamheten på nedanstående framställning, hvars innehåll sökert skall allmännt finnas värdt att behjerta. Författaren har, såsom man ser, adresserat sig till det första ståndets upphöjdare känslor och pa riotism, i afseende på representationsfrågan, med uppkallande af vittnesbörd från historien. Vi lemna derhän i hvad mån en sådan appell i närvarande period kan finna gensvar inom riddarhusets murar; men artikeln skall i allt fall vinna bifall, såväl för sin sakrikhet som för sin ädla, lugna och varma hållning. Sveriges adel och representationsreformen. Den tidpunkt stundar snart, och kan icke vara många veckor aflägsnad, då Sveriges adel, representerad vid allmän riksdag, går att fatta beslut i den vigtiga frågan om ett nytt representationssätt för Svenska folket. Det har synts oss tjenligt, att af denna anledning kasta en blick på adelns fordna och närvarande ställning i vårt land, för att derigenom göra den väg mera åskådlig och i ögonen fallande, som adeln, i vår tanka, måste välja att beträda med afseende på denna fråga, och det af både historiska och politiska skäl. Om adelns ursprung i vårt land, liksom i det öfriga Europa, är det öfverflödigt att här tala. Historien framställer förhållandet härmed, och torde vi kunna antaga detsamma såsom kändt af de fleste bland våra läsare. Det är tillräckligt att här påpeka det factum, att adeln ursprungligen är en militärisk institution, som till en hufvudsaklig del bibehållit sig genom krigen, och först efter vetenskapernes återupplifvande i vår verldsdel och efter reformationen kommit i spetsen äfven för det civila tjensteelementet i staten. Vi finna således hos oss de förnämsta och mera betydande befäl, både inom hären och förvaltningen, i adelns bänder redan så långt tillbaka som i Gustaf II Adolfs och Christinas tid. Och detta var naturligt nog. Adeln innehade en stor del af rikets jord, var derigenom i besittning af stora medel för bildning, och den lyftning Gustaf II Adolf gaf åt nationalandar, i förening med undervisningsverkens förbättring, såväl af honom, som af hans dotter, skapade af adeln öfverhufvud en samhällsklass, som ägde mesta förmågan och skickligheten att sköta statens värf och att leda dess härar. Detta var adelns blomningsperiod hos oss; och till denna höra de fleste af de stora namr, som hedrat och gifvit glans åt detta stånd. Gustaf Adolfs, och ännu mera Christinas, frikostighet gaf en ansenlig tillvext åt adelns förmögenhet, och tvenne förmyndarestyrelser, förda af ledamöter af detta stånd, stadgade ännu mera adelns makt och välde i staten. Men redan under Christinas regering började hos de ofrälse sambhällsklasserne känslan vakna, att de voro förorättade genom de stora fördelar adeln förstått att förvärfva, och hvarigenom statens bördor till större del än billigt var kastades på de förres skuldror. Ordet ,reduktionn, detta för adeln så innebållsrika ord, hvilket en gång vordet till verklighet skulle helt och hållet förändra detta stånds ställning i samhället, uttalades redan så tidigt som på riksdagen 16530. Det blef dock först Carl XI, som skulle utföra hved visserligen i ej obetydlig min rättvisa, men kanske ännu mera statens nöd och stånds afund föranledde: nemligen de afsöndrade kronogodsens återtagande från adeln och indragning till kronan. Carl XI krossade derigenom adelns makt såsom stånd. Att det till en del skedde med himmelskriande orättvisa emotindivider, hvilka bragtes så godt som till tiggarestafven genom de hårda ränteberäkningarne 0. s. v., derföre har Carls penningegirighet och enskilta personers bämndålys!nad att gemensamt bära ansvaret. Men imellertid förvandlades adeln genom reduktionen till ett stånd, aom derefter hufvudsakligen miste för sin utkomst och sin existens se upp till rikets tjenster och embeten. Den stora förmögenhet, som satt adeln i tilfälle att låta sin ungdom genom studier och resor i främmande länder företrädesvis förvärfva tidehvarfvets högsta bildning cch skickligheter, var till större delen förlorad, och verkan deraf på individerne inom ståndet blef mer och mer uppenbar, vid jemnförelsen emellan hvad ståndet varit före och hvad det blef efter reuuktionen. Utmärkte män hafva visserligen icke under någon tidepunkt saknats bland Sveriges adel, och saknas icke heller äfven nu; men proportionerna hafva förändrats, derigenom att förmögenheten och bildningen blifvit fördelade äfven på andra händer än adelns. Under fribetstiden bibehöll adeln sitt politiska inflytande, så mycket sådant var möjligt efter den stora hvälf ningen med dess förmögenhet, dels derigenom att ledamöter af densamma, såsom riksens råd, i sjeliva verket förde styrelsen emellan riksdagarne, dels derigenom att adeln såsom stånd vid riksdagarne stod i spetsen för den politiska rörelsen, lika mycket af tradition från förra tider, som deraf att skickligheten för statens värf ännu ej inom de ofrälse klasserne utvecklat sig till jemnbredd med den hos adeln. Genom statshvälfningen 1772 hade Gustof III tagit för sig sjelf verkligheten af makten, och knappast lemnat skuggan deraf åt rikets ständer. Adelns betydenhet sjönk, ehuru den ännu innehade rikets flesta tjenster. Men detta sodnare berodde af konungens ynnest, och adeln stod således i allmänhet icke på sjelfständig me jo AA -—-—i—N -TA 9 -— pu bt oo AN RR LL AA RH dd VY f-— — oh AN pr , a mA me mm 0) 2 Mm —AV om AM ÅA Fe: ÅR AMA MA mm mm mm mA OA rn ee mn er AA kr HR br Jr Hr JR KA KAR RR TA KU VV fr Pr kr PER fr PR OK RN Br h— om Jr ra AS KKR OK KR br hä (NV MH V-— AV AA OM AK p— VW CW ww BW grund, med undantag af de ståndets ledamöter, : som ännu innehade förmögenhet. Mot slutet af adertonde seklet inträffade den stora samhällsbrytning i Frankrike, hvilken sträckt sina verkningar till de flesta länder i vår verldsdel, och äfven hos oss förändrat mycket i samhällsklassernes inbördes ställning. Medelklassen har uppstigit till makt och betyFan khat ganAM INdUstrien cam ata mm an