resten mycket anspråkslöst klädd, hvarföre jag trodde mig hafva fru kapellanskan eller någon annan sockenfru till min granne. Enligt bruket af skyldig uppmärksamhet sökte j2g inleda samtal med henne, och erhöll några fåordiga svar; men i dessa röjdes något så fint, så snillritt, att jag blef helt förvånad öfver min naboqvinna, och längtada efter måltidens slut, för att få veta hvem hoa var. Åadtligen kringbars steken, kalkon, då det föll mig in upprepa versen: uti prestgårn slamradas i mortlar — och på spettet satt en gödd kalkon, hvarvid hon, något skälmskt, frågade mig, hvem som har skrifvit den pköksvisan; och då jag svarade, att det har vår vittra och snillrika fru Lenngren, invände hon, med ett slags spottskt ogillande, att fruntimmer icke böra vara villra, hvilket hermade mig, så att min beundran sjönk åter litet ner, till möjligheten att hafva för mig en vanlig beskedlig landtfru. Men i det ögonblick vi stego från bordet vände hon sig till mig, leende och sade: här ha vi sutit som på Bålar, men ändtlig sog måltiden sluts. Då var hor mig åter den hemlighetsfulla förvillerskan, och jag sEyndede till värden, att fråga hvem min granne till höger var? Franzen svarade ingenting, men tog mig vid handen och förde mig till den efterfrågade, i det hen sade: min goda Ann-Mari, lifmedicus Pontin, din bordsgranne vill bli bekant med — fru Lenngrenp. Det var således hon, som jag för första gången såg. Hon skrattade godt åt den nyfikenhet hon låtit mig dväljas uti, och för mig blef under samtal resten af dagen en afdeangenämeasto jag har att minnes från den tiden. 4,