uppehåll öfverljödo då och då det öfriga lar-
met.
Kadetten kände sig nu vara Miranda högsta
tacksamhet skyldig för den erhållna kappan,
utan hvars betäckning han ovilkorligt skulle
blifvit ett offer för folkraseriet. En lycka var
äfven, att kappan räckte ända ned till fötterna,
så att de hvita benkläderna icke kunde förråda
österrikaren. Försigtigt undvek Bacbmair att
göra sig misstänkt som flyktande, utan sökte
i stället taga liflig delistriden emot tyskarne.
Ty, enligt ordspråket: den som icke är med,
är emot, blef hvarje overksam ansedd och för-
följd som en frihetens fiende. Under ropet:
Till vapen! Ned med alla tyskar! Gif mig
ett vapen! hade ynglingen hittills obebindrad
kommit förbi den närmast påträngande folk-
massan. Nu stötte han, icke lingt ifrån sin
kasern, på en annan hop, som var sysselsatt
med att igenom en barrikad spärra en kanal-
fri gata. Här gällde hans rop till vapen icke
mera som pass, utan han antyddes att upp-
rifva stenläggningen och biträda vid barrika-
dens uppresande. Nödtvungen åtlydde Bach-
mair befallningen, med hemlig föresats att be-
gagna första gynnande tillfälle till flykt, då
ödet ville, att den väl tillslutna kappan vid
det ansträngda arbetet öppnades framtill och
visade den blå och hvita österrikiska unifor-
men.
Förräderi! En fiende! En tysk! Ner med
honom! ljöd nu ifrån alla sidor och åtföljd
af ett stenhagel tog den upptäckte österrikaren
till flykten. Han sprang in på första oupp-
lysta sidogata, men snart vid slutet af den,
mötte han en anstormande trupp och så emel-
lan tvänne eldar gömde han sig i en vinkel
af den mörka husraden, till dess hans förföl-
jare stormat förbi honom. Sedan sökte han
någon utgång ifrån gatan och var nog lycklig
ati finna den igenom en vid påstötning sig
öppnande port. Nu trefvade han igenom en
kolmörk korridor, ifrån hvilken han kom till
en liten af höga brandmurar omgifven gård.
En i bakgrunden upprest timmerhög gjorde dock
för honom möjligt att öfverstiga muren och