ieke de honom mötande gondolförarne varit
samtliga så ifrigt sysselsatta med striden emot
de fremmande förtryckarne, skulle de ganska
lätt och snart i kadetten upptäckt en fuskare
i deras hondtverk. Men nu tillskref man hans
oskicklighet och sammanstötande med mötande
gondoler den allmänna sinnesförvirripgen, och
åtnöjdes med att vid hvarje stöt snäsigt ropa:
Tölp, se dig för! År du drucken?
Sådana och dylika välförtjenta förebråelser
upptog Bachmair med tystnad. Han skattade
sig redan lycklig att vara i besittning af en
liten simmande fästning, som åtminstone skyd-
dade honom mot venetianernas skott och hwvil-
ken, om ban väl uppnådde Lagunerna, kunde
föra honom till det nu efterlängtade fasta landet.
Utur sina sjelfbetraktelser väcktes han ändt-
ligen af ropet ifrån en man på kanalstranden:
Ho, ho! gondolier! Är du ledig? En ze-
chin, om du förer denna dam iill Sestiere della
Croce och der välbehållen landsätter henne vid
värdsbuset Gyldene Engeln.
Detta var väl alldeles icke enligt Bacbmairs
beräkning, ehuru han annars på intet sätt var
osen emot det vackra könet, emedan han nu
måste värdera sitt lifs räddning högre, än den
skönaste dams sällskap. Redan Jåtsade ban,
som hade han icke hört tillropet, och tänkte
skyndsamt fara vidare, då i gondoherens yt-
terligare ogillande rop blandade sig den ifrå-
gavarande damens bön. Nu bade nöden ingen
ig — och vår kadett lade till med sin gon-
dol och räckte handen artigt åt den i gondo-
len nedstigande damen.
Under det att mannen på stranden räckte
gendolieren den utlofvade roddarlönen, uppre-
pade han ännu en gång namnet på stadsqvar-
teret och värdshuset, dit damen skulle föras.
Rösten förekom Bachmair liksom bekant; men
han afstod nu gerna ifrån alla efterforskningar.
Fullföljande den riktning han förut intagit,
rodde han nu af alla krafter och beslöt, för
att uppnå Lagunerna, begagna Venedigs torn
som kompass,
(Forts. följer.)