ankommen på andra sidan af den, såg han sig
på en annan till ett större hotel hörande gård.
Allt var stilla och mörkt omkring honom.
Troende sig icke heller säker här, skred han
sakta och försigtigt inom palatsets hvälfda port-
gång, der en lampa förbredde ett matt sken.
Ehuru mycket än Bachmair bemödade sig att
icke göra något buller, framkallade dock åter-
ljuden af hans steg en tjenstflicka ifrån ett si-
dorum, hvilken vid hans anblick ropade:
Vill wi icke afbida raarkisens återkomst?
Han har blifvit uppehåilen af upploppet. Jag
skyndar att kalla er gondolier, som sf nyfi-
enhet att åse striden gåit upp i öfversta vå-
ningen. Helst hade hen velat sjelf deltaga i
upproret och blott med möda har man kun-
nat förmå honom stadna qvar här.
Hon tager mig för en annan, sade kadet-
en till sig sjelf. Antingen är jag lik den
ätte, eller är denne fremmande för flickan.
Huru som helst vill jag svara, men kort, och
ned kappan för munnen, för att göra rösten
tydlig.
Godt, jag väntar här! stammade kadetten.
Skynda, barn!
Under det nu flickan sprang uppföre den
breda trappan, ifrigt ropande: Luigil Luigil
skyndade Bachmair att komma till palatsets
port, hvilken, som de fleste i Venedig, förde
1t till en bred marmortrappa och ned till ka-
nalen vid stranden, vid hvilken en svart gon-
lol låg fästad.
Bachmair, som icke ansåg rådligt att afbida
sondolieren Luigis ankomst, skyndade att lösa
åget, hvarmed gondolen var bunden i trap-
sans ankarring, och snart var han med raska
rslag ett lingt stycke ute på kanalen. Det
kom honom nu wäl till gagn, att han ofta i
in fädernestad befarit floden Muhr och alltså
ar förfaren i konsten att föra åran,
Men bvarthän? var nu den stora frågan. Ty
nnu var ban icke så bekant med Venedigs
analer och gator, alt han i mörka natten ge-
om alla dessa Isbyrinter kunde leta sig fram
ill sin kasern. Till en början beslöt han att
tyra emot den lugnare stadsdelen; men om