Låtom oss emellertid undvika skymfen och hop-
pas, att denna pöbelaktiga skändlighet må blifva
våra fienders enda hämnd.,
Miranda stod nu bakom en kuliss, med sin
roll i handen. Plötsligt uppdykade vid sidan
af henne ett ungt, blomstrande, leende ansigte,
hvars haka cch öfverläpp beskuggades af ett
lätt fjun, och en välljudande röst sade:
Förlåt, sköna signora, att jag vågar störa.
Jag har icke kunnat emotstå begäret att efter-
fråga min älskvärda sällskaparinnas på ångfär-
den hefinnande. ..
Bestört uppblickade Miranda och vände sig
om.
,Hvad vill ni här? afbröt hon, vexlande
färg. Bort! Ogonblickligt bort, eller ni är för-
lorad.
Jag fruktar icke Europas alla teaterdolkarn,
svarade kadetten modigt, äfven om sjelfva sig-
nor Negretti riktade den mot mitt oförvarade
bröst.n
Ni är ett barn!s svarade Miranda hastigt,
ett oerfaret, kanbända oskyldigt. Derför gör
det mig ondt om er! Bort, för alla helgons
skull! Gå icke tillbaka på parterren, utan skynda
genast till ert regimente, till kasernen!
Mirandas blixtrande öga och feberaktiga rö-
relser talade kraftigare, än hennes darrande
äppar, och då ynglingen qvarstod obeslutsam,
böjde hon sig hastigt ned, upptog ifrån golfvet
en skådespelares afkastade teaterkappa, svepte
den omkring kadetten och, upprepande sin var-
ning, ryckte honom våldsamt bort ifrån ku-
lissen.
Då nu Bachmair lemnade teatern, sade han
leende till sig sjelf: Då jag en gång i hemmet
nyfiken närmade mig husets tvätterskor, ka-
stade de öfver mig en våt kjol, och jag måi-
ste med en skänk lösa mig fri ifrån den. Så
äfven nu då jag velat blanda mig uti skåde-
spelarväsendet. Afven här får jag säkert lös-
köpa mig. os
I begrepp att kasta ifrån sig teaterkappan
hörde han plötsligt ifrån det inre af skåde-
spelshuset det tusenstämmiga ropet: Lefve
fribeten! Död åt tyskarne!