Låtom oss emellertid undvika skymfen och hoppas, att denna pöbelaktiga skändlighet må blifva våra fienders enda hämnd., Miranda stod nu bakom en kuliss, med sin roll i handen. Plötsligt uppdykade vid sidan af henne ett ungt, blomstrande, leende ansigte, hvars haka cch öfverläpp beskuggades af ett lätt fjun, och en välljudande röst sade: Förlåt, sköna signora, att jag vågar störa. Jag har icke kunnat emotstå begäret att efterfråga min älskvärda sällskaparinnas på ångfärden hefinnande. .. Bestört uppblickade Miranda och vände sig om. ,Hvad vill ni här? afbröt hon, vexlande färg. Bort! Ogonblickligt bort, eller ni är förlorad. Jag fruktar icke Europas alla teaterdolkarn, svarade kadetten modigt, äfven om sjelfva signor Negretti riktade den mot mitt oförvarade bröst.n Ni är ett barn!s svarade Miranda hastigt, ett oerfaret, kanbända oskyldigt. Derför gör det mig ondt om er! Bort, för alla helgons skull! Gå icke tillbaka på parterren, utan skynda genast till ert regimente, till kasernen! Mirandas blixtrande öga och feberaktiga rörelser talade kraftigare, än hennes darrande äppar, och då ynglingen qvarstod obeslutsam, böjde hon sig hastigt ned, upptog ifrån golfvet en skådespelares afkastade teaterkappa, svepte den omkring kadetten och, upprepande sin varning, ryckte honom våldsamt bort ifrån kulissen. Då nu Bachmair lemnade teatern, sade han leende till sig sjelf: Då jag en gång i hemmet nyfiken närmade mig husets tvätterskor, kastade de öfver mig en våt kjol, och jag måiste med en skänk lösa mig fri ifrån den. Så äfven nu då jag velat blanda mig uti skådespelarväsendet. Afven här får jag säkert lösköpa mig. os I begrepp att kasta ifrån sig teaterkappan hörde han plötsligt ifrån det inre af skådespelshuset det tusenstämmiga ropet: Lefve fribeten! Död åt tyskarne!