derna. Hr landtmarskalken har nemligen ai sin underdånighetsifver låtit hänföra sig till en något för stark licentia poetica i hvad vissa sakförhållanden beträffar, och gjort betydande skutt, om vi så få uttrycka oss, öfver vissa historiska perioder, hvilket allt det torde vara skäl att nu efteråt, sedan högtidsoset för dagen är till ända, återföra till sina behöriga proportioner, för att få rätt och sanning rådande äfven i denna del. Sålunda förekommer, såsom stöd för en i sig sjelf ganska behörig och för tillfället lämplig tillgifvenhetsbetygelse för Konungen, det yttrandet om virt eget land och såsom en erfarenhet, icke den minst märkliga i våra dagar, att den äldsta monarkiskt konstitutionella, fria samhällsförfattning äfven varit den lugnasten. Såsom retorisk figur låter detta rätt vackert, men såsom ett citeradt factum tål det någon liten afprutning. Utan att ingå i undersökning, i hvad mån Sveriges statsförfattning i de äldre tiderna förtjenar namnet af fri konstitutionell, måste man nemligen med historien i hand erkänna, att många andra länder haft en lika gammal fri eller konsiitutionell författning som Sverige. Exempel: den gamla anglosaxiska författningen i England; Frankrikes fordna parlamenter, dylika författningar i Danmark samt flera germaniska stater, och Vestgöthernes i Spanien, ursprunget till de ännu varande Fueros. Likaledes bör det anmärkas såsom oriktigt att påstå, det icke flera andra länder varit lika lugna som Sverige. Såväl Holland som Belgien hafva, under de sednast här ifrågavarande åren varit lika lugna och ändå på köpet genomfört en representationsreform, som här ännu hör till det efterlängtade, samt blifvit i så måtto mera lugnade än vi äro, som dessa nationer under samma tid vunnit hvad de åstundat. Det är klart att dessa förhållanden icke äro likgiltiga att erinra sig för den händelsen, att någon tilläfventyrs af det anförda uttrycket om lugnet härstädes ville draga den slutsatsen, att detsamma befordras af ett politiskt stillastående. Då hr landtmarskalken vidare med synbar förkärlek omtalar allt det goda man har att tillskrifva Ständerna, som under Gustaf Wasa grundade arfriket i folkfrihetens sköte, räckte ,vapen åt Gustaf Adolf till tankefrihetens skydd, med Carl den elfte bildade den första natiosnalbeväpning i Europa, under den Förste Fredrik beredde ett lagverk och med den trettonde Carl räddade Sverige från undergång, så är det kanske icke ur vägen att på samma gång ibågkomma, att dessa samma Ständer två gånger skänkt bort sin egen tillvaro och nationens politiska frihet åt. enväldet, och en gång, 1812, på en simpel framställning från högsta makten, i olaglig ordning bortgifvit en väsendtlig del af tryckfriheten, samt att de båda förstnämnda svagheterna hvardera gången haft till slutresultat förlusten af en tredjedel af rikets område. Hvad den omtalta nationalbeväpningen under Carl den elfte angår, så förhåller sig dermed så, att den stående armå, som skapades genom indelningsverket, väl ganska oegentligt kan få namn af nationalbeväpning. Anmärkningar, sådana som dessa, kunna vara mindre betydande, men förtjena dock tagas ad notam, så vida de äro sann2. Vi uppehålla oss icke vid hr erkebiskopens tal, såsom varande en uppenbarelse af kända tänkesätt, ej heller vid biskop Bergmans, utan erinra endast i anledning af de sednare tillfälligtvis derom, att hr Bergman vid sista riksdag i presteståndet yttrade sig för det nu hvilande representationsförslaget.