NORGE. ;
Den 22 dennes hade ingen aflidit i Christia-
nia eller dess omgifning; likväl hade.tre sjuk-,
domsall anmälts.
I anledning af den bekanta petition som ar-
betareföreningarre afgifvit till konungen, och
af hvilken åtskilligt blifvit i Aftonbladet om-
nämdt, nar Kongl. Maj:t den 42 dennes resol-
verat:
H. M. har .med bekymmer betraktat den
missledande inflytelse; på den arbetande klas-
sen, som i sednare tiden visat sig, och närer
det hopp att rättsinnade män såväl i som utom
denna klass skola räcka handen till att afböja
åsig:er, hvilka grundade på otillräcklig öfver-
blick på de allmänna ärendena lätt kunna afle-
da från den ordningens, laglighetens och sam -:
drägtens väg, hviken på samma gång utgör
hela folkets och bereder den enskildes lycka.
H. M. som med lika värme omfattar alla
samhällsklassers väl, : vill, med det hejas tarf
för ögonen, fästa allt det afseende på de i
petitionen vidrörde angelägenheter, som kan
befordras förenligt med det allmännas väl och
derom fatta de beslut som H: M. anser lämp-
liga.
7 de flesta delar af Norge hade vintern re-
dan visat sig temligen barsk omkring medlet
af denna månaden, och vid de stormar som
rasat i början af månaden hafva många olyc-
kor timat.
Litteratur.
Christendomens Hufvudläror, populära före
läsningar af N. Ignell. 5 h. :
(Slut från lördagsbl.)
Hr I:s sista föreläsning, den femtonde, ut-
göres af en Historisk Öfversigt Ehuru här-
med icke egentligen något lägges till det sy-
stem för Christendomens hufvudläror, som förf.
synes hafva föresatt sig att framställa, så kan
likväl ej nekas, att genom denna korta histo-
rik en behöflig fulländning gifves åt det hela;
och läsaren får i synnerhet en inblick i tide-
hvarfvets närvarande ställnihg, sådan hr I tän-
ker sig den, hvarvid han medsamma äfven un
derrättas om sjelfva utgångspunkterna eller käl-
lorna för denne skriftställares christliga sträf-
vanden. Det torde ur denna synpunkt intres-
sera att höra, huru hr I. talar om de christna
sekternas och de olika theologiska skolornas
förhållande till hvarann under de sednaste ti-
derna. Sedan hr I, med några ord karakteri-
serat.de begge motpartier, som man vant sig
att kalla Supranaturalister och Rationalister,
yttrar han:
Genom Schleiermacher förenades först dessa mot-
satta rigtningar i en-tredje högre, görande på en
gång rättvisa så väl åt de- kyrkliga bildningar, som
Christendomen i sin historiska utveckling företedde,
som åt det framåtsträfvande, som icke längre fann
nog i en förfluten tidsålders religiösa åskådningssätt,
förberedande tillika härmed en ny epoch inom den
Christra Kyrkan. Men med: den varsamhet, hvilken
Schl. så sorgfälligt iakttog, sökte han långt mer dölja,
än lägga skarpt i degen det olika åskådningssätt,
från hvilket reformationsseklets theologer gingo ut.
Hans theologiska kritik bef derföre blott en lätt
och varsam kritik af vissa yttranden i våra symbo-
liska böcker, men ej någon omfattande historiskt
Kritisk öfversigt. Skilnaden imellan sextonde. seklets
åskådningssätt och vår tids, och huru ofullkomligt
till och med reformationsseklets theologi ännu mot-
svarar en sann Christendöms begrepp och väsende,
borde vi likväl icke längre dölja för oss. Hvad
Sehleiermacher lemnade opjordt, gjorde fördenskull
få år efter hans död den bekante Strauss, ehuru
angripande, han såsom Voltgåire, ej blott de religiösa
fördomarne och det kyrkliga systemets brister, utan
Christendomed sjelf i dess rot. Nu börja äfven kyrk-
liga rörelser iblsnd folket uppkomma. I Strau:s
spår uppträda i Tyskland andra skriftställare med
en ännu längre drifven förkastelse af Christendomen.
Vi hafva redan i IL och III Föreläsninvgatne härpå
anfört prof. Men, hvilken anklarg bland folket dy-
lika läror hafva funnit, är svårt att afgöra för den,
som icke sjelf på stället tagit kännedom om förhål-
landena. På intet håll har dock någon böjelse visat
sig att vilja upphäfva gemenskapen med den Christna
Kyrkan: På Christendoinens grundval uppstod der-
emot 4841 uti Ljusvännerna (Lichtfreunde) ett kyrk-
ligt oppositionsparti, hufvudsakligen i den nyss an-
förda rationalistiska rigtningen, hvilket, under Ronge,
snart (1844) följdes af ett med detta heslägtsdt op-
positionsparti i Katholska Kyrkan inom Tyskland;
hvaraf den Tysk-Kätholska Kyrkans uppkomst. I
strid mot förenämda protestantiska oppositionsparti
står å den andra sidan åter ett talrikt och: vida ut-
trenadi Pietistiskt parti, i spetsen för detta åter en
kara ifriga Fornlutheraner, yrkande ett oföränder-
igt vidblifvande vid den förtplantade symboliska
bokstafven, och hvilka mångenstädes ledt till upp
väfvande af den för omkring 30 år sedan slutna uni
nen mellan den Reformerta och Lutherska Lärans
oekännare. Sådant är ikortbet det närvarande kyrk-
iga tillståndet ivom Tyskland; — Vända vi-ossifrån
Tyskland till vårt eget land, så förete onekligen de
sista tio åren en förut icke spord väckelse och rö-
reise i sinnena. För tio år sedan hördes ännu knappt
någon anmärkning rörande det kyrkliga tillståndet.
Ingen tycktes märka eller bebjerta, att uti detta
hänseende någon ändring eller förbättring var på-
kallad, undet dat ett allmänt rop redan höjde sig
för borgerliga reformer. Omisskärligt är; att numer
jemväal i förenämda hänseende ett behof af reformer
allmänt nog låtit erfara sig. För öfrigt, om pietis-
men tilltägit, så synes å andra siden medvetandet af
dess lynne och väsende äfvenledes hafva kommit till
mera klarhet och bestämdhet. Följaktligen hafva vi
åtreinstone derutinnan framskridit, att på det sed-
nastö årliondet någon uppmärksambet på kyrklige
spgelägenheter blifvit väckt. I Danmark, mellan-
landet mellan Tyskland och oss, hafva, utom de a!l-
männa tilldregelserna i Tyskland, dessutom Bepti-
sterna föranledt någon rörelse inom Kyrkan samt
lifvat medvetandet af kyrkliga och religiösa föremål.
I Nörge hafva, under stegrad uppmärksamhet på
behofvet af kyrkliga reformer, flera gamla kyrkliga
band blifvit afskaffade.
Mot slutet kastar förf. äfven några blickar
på Europas politiska tillstånd, och meddelar
DD SIG Kl ELLA TVI GAN JK, Lie ang på JOUR Speer Mn fe