som nu lik en flamma genomtränger min hjerna,
mina ådror, och som uppblossar ju längre mitt
öga hvilar på er. O, fröken, hvartbän jag
blickar, på däcket, i sjön, i molnen, öfverallt ser
jag er bid och bott en tanke, tanken att rädda
er, eller ock dö för er, uppfyller hela min
själ.n
Den annars så stilla och allvarlige ynglingens
bröst arbetade häftigt vid dessa ord, så främ-
mande för hans vanliga lugoa väsande, och
hans flammande öga strålade i febersjuk glöd.
Men snart syntes han vilja samla sina tankar,
och for mekaniskt med handen öfver ögonen.
Förlåt, 0 förlå, fröken! sade han blygt
rodnande och nedslående ögonen. Jag är en
rå, obildad sjöman. Hvad jag sade var visst
oskiekligt, ja vansintvigt; men jag förmådde
icke uttrycka det annoriunda; mina tankar, fä-
stade på far2n hvaruti nisväfvade, förvirrades
så, att jag icke mera visste hvad jag sade.
Ezottag bär mitt od och min hand, gode
ynglivg, sade Brigitta, läggande sin mjuka och
hvita högra i helgoländarens hårda oeh bruna,
patt vi obetingadt tro dig och skola rätta Os:
efter dina ord. Men var öfvertygad, att då vi
äro i säkerhet, skall du rikt belönas för dina
tjenster. .
Nej, 0 nej, fröken, ingen betöning! inöll
ynglingen häftigt. Känslan att bafva räddat
eller dött för er måste jag bibehålla öskärad.
Hvarje belöning skulle blott fläcka den och
åter nedsänka min själ i det mörker, hvaruti
den försmäktat, till dess er anblick och tanken
på er räddning som en solstråle dit inträngde.,
Ett starkt ropande af hans namn på däck
a!bröt ynglingens fal, och hastigt ilade han
uppför kajuttraäppan.
Hvar håller du dig? ropade kaptenen mot
honorö. Jeg har låtit söka dig öfverallt.
Jag hader, sade Henrik leende, pefter ma-
ten lutat mig nd und r trappan och riktigt
insomnat
vÄr det nu tid att sofva?a sade piraten kno-
tande. Dsnsken her tillsat hvarje lapp, som
hans rår kanna bära, och först nu, sedan sjö-
misten tilltagit, har han något saktat sin jagt.