logi; oaktadt man ser honom framställa sina
-ämnena i samma ordning ungefär, och med
samma slags öfverskrifter nära nog, som i en
vanlig theologi eller theologisk lärobok är öf-
ligt; samt med betydlig apparat af lärdom.
Vi vilja härmed visserligen icke liava sagt,
iu br I; för sil del underskattar sjelfva ptheo
gien, ens såsom sådan; hen torde bloti hafva
å yitat att populsriseran densamma; och med
sjelfva namnet Ghristendomens Hufvudläror
har ban känske då ej inenat annat eller vidare,
än endast ett slags begripliggjord theologi. Ti-
teln ger härtill en viss anledning, då den bar
ordet populära föreläsningar. Icke desto min-
dre upptar läsaren — och vi tro med skäl,
fant till arbetets fördel — den divergens från
vanlig tbeologi, hvarom vi här tillåtit oss fälla
några örd, såsötn det egentligen utmärkande i
hr I:s bok. Och säkert skola äfven theolo
gerne ex professo, vid universiteterna och an-
norstädes, se den mel samma ögon; blott med
den skilnaden, att de derpå torde kasta gramse
blickar, under det alt allmänheten omfattar ar-
betet på ett helt annat sätt: finner det läro-
rikt och i många delar förtröffligt.
I sitt sista häfte talar hr Ignoell till en bör-
jan. om Sacramenterna och Bönen. Han med-
delar här några historiska reflexioner om Dopet,
Som ej sakhå sin finärkvärdighet, emedan det
belyser tvistefrågan om nödvändigheten af do-
pets -gilvande åt nyfödda barn, vid sidan at
åsigten om detta sakraments uppskjutande till
mognare ålder. Hr I. yttrar sig hörom sid. 15:
Man kunde vänta, att i de-lårobegrepp om do-
pet, som sålunda hade uppkommit, äfven en reform
blifvit tillvägabregt genöm reformationen; För läran
nm tron såsöm allena saliggörande kunde den
trågak icke vara aflägsen, huruvida ett dop, som
blifvit meddelsdt i en ålder, då ännu ingen tro
kunde vara för handen, i sjelfva verket båtade till
något. Men dopet hade af Christus blifvit anbe-
faldt ); om det:a kunde fö!jaktligen ieke läras :det-
Samiinia soth ö ändrå ytire värk, hvilka icke grun
fäds sig -på en sådan befallniog, menade reformato
rerna. Väl yppade sig redan då några betänklighe-
ter mot den läran, att barn, som gingo bort odöpta,
skulle hemfalla tillen evig fördömelse; men denna
lära upptogs icke desto mindre uti vår ky:kas be-
kännelseskrifter, likäsom i öfrigt de gällande lärobe-
greppen rörande dopet förblefvo oförändrade. Emel-
lertid hafva de slutföljder, hvilka för reformations-
tidens tänkesätt voro för aflägsna, sedermera blifvit
glorda. En Baptistförsamling har uppkommit.
hvilken i åtskilliga Europas protestantiska länder och
synnerligt på Förenta Staternas fria jord icke litet
utbredt sig, och hvilken hufvudsakligest skiljer sig
från sina äldfe protestentiska syskorförsamlingar blou
derutinnan, att hon förkastar barndopet och, såsom
i Coristendomens aldra äldsta tid, föret efter före-
gången undervisning och deraf uppkommen tro vill
fntddela någon dopet. I Danmark hafva vidt utgre-
nade Baptistförenicgar redan länge egt rum och hafva
förorsakat den der rådande Statskyrken icke litet be-
kymmer; och äfven hos oss hafva, såsom af den nu
anhängiga rättegången mot baptisten Nilsson visat
sig, Baptisternas åsigter nyligen be;ynt få insteg.
Men äfven för deth, som icke kunna betrakta dopet
som en Pbesvärjelseakt mot en ond moeagt; ej heller
finna Martensens åsigter tillfredsställände, kän barn
dopet egä sla gilltighet, men blott uti en förebil-
altde mening. Betraktadt som en symbolisk be
teckring, att likasom barnet, strax det öppnar sina
ögon för denna dagen, insätes till en medlem uti
ett: jordiskt samfund, det sammaledes äfven är kal-
lidt att genom en andelig födelse ingå uti ett osyn-
ligt himmelskt, har bårndopet ovedersägligen en gan-
ska sinnrik och hög betydelse och kan, der detta af
fromma föräldrar och lärare på behörigt sätt inskär-
pes, otvifveläktigt lända till myckeh frukt vid bar-
hets första religiösa utveckling. Och alldenstund vid
en mognare ålder, efter föregången behörig under-
visnipg och ef egen fri öfvertygelse, såsom det för-
ttsättes, Confirmationen kommer till, må icke nekas,
alt ju barndopet, ur denna synpunkt betraktedt, har
ganska mycket, som talar för detsamma.n :
I frågan om det andra sakramäöntet, Natt-
varden, gör br 1 en skildring, som ur flere
synpunkter väcker uppmärksamhet, Sedan han
omtalat den Lutberska kyrkans förkastande af
katholikernes -Transsubstantiationsdogm , och
sedermera historiskt visat förenämnda kyrkas
skiljaktighet älven från Zwinglis och Calvins
tänkesätt, d. v. s. den Reformerta kyrkans
Nattvardslära, kommer han till följande re
lexion: .
Ofelbart skall mången: förundra sig, att nysspämn-
da skiljaktighet icke allenast kunnat så söndra Lu-
ther och Calvin, utan ock ifrån början föranleda den
Protestantiska Kyrkans sönderfallande i tvenne kyr-
kosamfund. De, hvilka sirängt fasthänga vid Luther,
hafva härvid icke försummat-att andraga hans ord
till Schweizertheologerna: I bafven eh annan ande
än vin Visserligen, det må ej nekas, är, med all
likhet i lärob greppen, dock någon olikbet dem e-
mellan. Den Lutherska Kyrkan, eburu äfven för-
svarande förnuftets pröfnivgsrätt mot den Katholska
Kyrkans missbruk, har i det hela mer anslutit sig
till den från G. T. fortplantsde supranaturalistiska
princip, som utgör den Kathelska Kyrkans basis,
likasom öfver hufvud ett mer åt känslan och fanta-
sien sig bängilvande lynne utmärker den Lutherska,
ett praktiskt förståndigt lynne åter mer den Refor-
merta. Och medgifvas må, att denna olikhet i lynne
efspeglar sig bäst i läran om Nattvarden. Så har
den Lutherska Kyrkan icke velat finna nog i denna
adeliga näriog, som, enligt den Reformerta, uti
Nattvarden meddelas. Hon erkänner i Nattvardenp,
säger Martensen (8 265), icke blott, som Calvin,
en näring för själen, utan för hela den nya menni-
skan, alltså äfven för den tillkommande uppståndelses-
menniskan, hvilken allaredan gror och utvecklar sig
på ett fördoldt sätt, som i sin förklaring skall uppen-
baras i likhet med Herrans förklarade lekamen; en
åsigt, som vid läran om dopet vi redan hefva be-
rört; och, misskännande Christendomens egentliga
betydelse, inflickar bärpå Martensen, i likhet med
Luther sjelf i hans Nattverdslära, betraktelser öfver
den gudomliga Logos, som redan uppenbarar sig i
naturens riken. Men, likasom till begsbberi för den
vishet, som, med förbiseende af Christendomens prak-
tiska resultater och ändamål för detta lifvet, förlo-
rar sig i ett fantastiskt grubblande öfver föremål,
som ligga utom detta lifvets gräns, har Gud låtit
uppkomma en församling, hvilken icke erkänner sa-
cramenterna såsom för alla tider anordnade och icke
heller sjelf har några sacramenter, men icke desto
mindre är me- utmärkt af den christliga kärlekens
verk än alla öfriga, neml. Qväksrnes. Om denna
historiska uppgift har sin rigtighet, så låter höller
icke bestrida sig, att dessa äro bättre Christna än
vi, änskönt de äro wan de sacramenter, som lt
skola bringa till. lif och nära menniskans uppstån-
delseslekamen. - Men N. T. talar i fråga om den nya
menniskan ej heller om bågon annan nv menniska
-— mn —— AM sv FF NR MM IM ARA - pr
oc mm
-—- MB
-— ÖH va ra RH RR LI GA KK KA PR RO NR OA KE ER JR AR AV AA RA RA FT AR AR OA AR OD
ÅN AA mm MAR AA - BR JV UA
- - - BA fr VV A-
NN ee -— 8
-
--. LA m— on
-— - OO
-— COR - m—
-— - a mm -- mm (AA OM få p—-— — MM MM M - —- RN mm MM MM ÅA vv mA EC MM I -
RR - —