uppställer han ganska intressanta åsigtef, nem-
ligen om den moderna konstitutionalismen som
gör ackord med folksuveräniteten, och genom
sina medgifter endast väcker dess aptit. Han
blottar det skenkonstitutionella väsendets svaga
sidor, striden mellan de förmögne och deintet
ägande, som nödvändigt måste utveckla sign,
och antyder öfverhufvud att det sätter fribe
tens form öfver den sanna frihetens begrepp.
Såsom bestämd motsats dertill uppställer han
ständerväsendet, hvars betecknande egenskap
haa anser vara, att det representerar rättighe-
ter och stöder sig på grunder; då deremot de
lagstiftande församlingarna innehålla principer
och stöda sig på opinioner. Ständerförfattnin-
gen betraktar han icke såsom frö till en kon-
stitutionel eller republikansk utveckling, utav
som en färdig, i sitt väsende fulländad orga-
nism, som hörer till en helt annan stats- och
lefnadsordning än konstitutionen. Här skulle
giledes behöfvas en utveckling af den sanna
friheten,; men då Radowitz samtidigt förnekar
tryckfriheten, uppställer således äfven han egent-
ligen blott en annan form än hans motståndare
och misskänner eller fruktar den horgerliga
friheten, såsnart den gifver ljud ifrån sig; i
hans stat är det katolska tillbakagåendet och
det protestantiska framåtskridandet samman-
stöpt till stillastående. Deremot kan man icke
neka, att bland annat följande ord innehålla en
träffande sanning:
Den som i våra dagar uppträder mot folk-
suveränitetens brutala herravålde och pekar på
den sanna friheten, bir utskriken för absolu
tist; men när densamma talar emot embets-
mannaväldet, blifver han af alla statens tje
nare stämplad såsom revolutionärs. Detta hö-
rer till fall der den moderliga protestantismen
bryter fram genom den faderliga katolicismen;
men det är blott en glimt.
I det tyska förbundet önskar ban en utveck-
ling, en reform. Men medan de liberala be-
klaga, att Tyskland icke i medeltiden haft en
Ludvig XI, som knäckt provinsernas och
de stora kronvasallernas sjelfständighet, för att
förbereda ett odeladt rikes, och medan de ra-
dikala i bast vilja godtgöra det försummade
och sjelf spela Ludvig XI med den röde
Tristan, yttrar Radowitz sin tillfredsställelse
öfver att Tyskland är deladt i en mängd större
och mindre stater, samt finner bhäruti, icke
blott orsaken till den tyska kulturens mångsidig-
het och rika omvexling, utan ser äfven Tysk-
lands betydelse, samt Europas fred och obe-
roende derigenom betryggadt. En enda hersk-
lysten man, som beberrskade hela Tyskland,
skulle lätt kunna omstörta den närvarande
Europeiska ordningen, som är historisk och
tillkommen genom försynens skickelse. Här
framträder han således på kyrkans och histo-
riens vägnar. Men han vill dock hafva en ut:
veckling af förbundet mellan de tyska suve-
rätierna, och såsom början till denna utveck-
ling betecknar han krigsväsendets reform, samt
offentliggörandet af förbandsdagens förbandlin-
gar (som upphörde 1824). Af denna offentlig-
görelse väntar han sig, besynnerligt nog, utom-
ordentligt stora saker.
Man återfinaer häruti till en stor del pro-
grammet till Fredrik Wilhelm dena 4:des
regering. Man finner ett utkast till de pla-
ner, som Radowitz furstliga vän sökte ge-
nomföra, då han 1840 hade bestigit thronen.
Dessa Gespräche der Gegenwarts äro utgifne
1846, och trots den moderata l:beralism de
innehålla, stå de dock i uppenbar opposition
mot Metternich: system, enligt hvilket inga ef-
tergifter borde göras, emedan, sedan man rub-
hat det gamla, man omöjligt kunde beräkna
hvar man skuile stanna, Det är för öfrigt svårt
att säga, om Radowitz åsigter utgått från hans
egen iure övertygelse, eller om den tillfäliiga
oms ändigheten, att han var en protestantisk
konungs vän och rådgifvare, och föjaktligen
måste tänka sig, bvad kronans, folkets; cch
landets historia kräfde, inverkade på bonom.
Då Preussen ieke förmådde genomdrifva sina
önskningar vid förbund:dagen, nemligen anpgå-
ende censurens upphäfvande, förbundsförhand-
lingarnes offentliggörande och de militäriska
reformer, som skulle gifva Preussen makt öfver
de små nabostaterna, blef Radowitz i slutet
af år 1847 återkallad till Berlin, och utarbe-
tade här ea skrift som på nytt skärskådade
saken, och de binder den mött, samt uppträdde
med bitterhet mot hela förbundsförfattningen
och anklagade de tyska regeringarna för :a-
veränitetssv ndel och egoism. Och förut hade
hin rosat denna de enskilda staternas suverä-
nitet såsom en gåfva af försyner, samt anled
ningen till den tyska herrligheten! Denna sjelf.
motsägels2 förklaras deraf, att Radowitz nu
tänkte på cen preussiska herrligheten och der
preussiska suveräniteten, som var berältigac
alt vara egoistisk. Men man kan med sanning
säga, att revolutionen redan den gången val
tillstädes, och detta vid hofvet, men i sin allra
oskyldigaste skepelse: på papperet, sisom diplo
matisk och dynastisk pennfåkning, i det stilla ka
binettet, so n icke lät störa sig af de gäsande kraf
ter, som den verkliga revolutionen frambragte
och emellsn hvilka man nu har så svårt at
finna någon ståndpunkt. E:t exempel på Ra
dowiltzs och Preussens falska position visad
18 dock redan deruti, att preussiska hofve