net omkring ör, kanhända kunde blifva mig nyttig och erbjuda mig att medtaga honom. J:g föreslår er detta, emedan det för ögonblicket faller mig in, och är det mig för öfrig! Jikgiltigt hvad ni gör, men emellertid kan ni siga menniskan, att j:g på det högsta undanbet mig, ait af honom vara ansedd som bekant. Jag är skeppskaptenen Peter Dirk ifrån Hamburg, och han misstager sig på min person.n Godt, herre, jag vill säga den arma narren, allt hvad ni yttrat, och tror, att ni gjorde en god gerning, om ni befriade den stackars ynglipgen.n Ja, herr kapten, tillade klockaren. Er välgerning skall visst icke blifva obelönada. Kanhända igenom en portion rått-pulvern sade skepparen hånfullt leende, visande på den förgiftade konung Christoffers graf, men jag ser, att landshöfdingen och fruntimren ändiligen expedierat andazkten, som var väl, ty vinden kunde under detta bönoch psalmläsande vända sig och det blefve då för mig svårt att komma ur floden., Vid de sista orden upptog han ett silfvermynt, kastade det, utan att yttra något, i klockarens mössa och gick emot landshöfdingen och damern2. Det är alltså skepparen, sade uppsyningsmannen, som skall öfverföra vår nådiga fröken till hennes moster i Tyskland, hvilken innan hon dör ville ännu en gång se henne, och som man tror insätta henne till arftagerska. Huru cdräglig mannen är! Man ser genast att han tillhör Hanse-förbundet och är en hamburgare. Beter icke menniskan sig, som vore han en stor amiral och äfven hans manskap, som ligger der ute vid Ribes strand med båten och väntar på honom är barskt och fåordigt, som vore de fina kavaljerer och icke smutsiga tjärjackor på en lumpen skonare.n Ja, hamburgarne flyta nu ofvanpå!s inföll klockaren. Sedan de fårgat och afrättat Storrebecker, för hvilken de ofta måst siryka röda flaggan med hvita tornen, veta de sig intet råd för högmod.n