net omkring ör, kanhända kunde blifva mig
nyttig och erbjuda mig att medtaga honom.
J:g föreslår er detta, emedan det för ögonblic-
ket faller mig in, och är det mig för öfrig!
Jikgiltigt hvad ni gör, men emellertid kan ni
siga menniskan, att j:g på det högsta undan-
bet mig, ait af honom vara ansedd som bekant.
Jag är skeppskaptenen Peter Dirk ifrån Ham-
burg, och han misstager sig på min person.n
Godt, herre, jag vill säga den arma narren,
allt hvad ni yttrat, och tror, att ni gjorde
en god gerning, om ni befriade den stackars
ynglipgen.n
Ja, herr kapten, tillade klockaren. Er
välgerning skall visst icke blifva obelönada.
Kanhända igenom en portion rått-pulvern
sade skepparen hånfullt leende, visande på den
förgiftade konung Christoffers graf, men jag
ser, att landshöfdingen och fruntimren ändili-
gen expedierat andazkten, som var väl, ty vin-
den kunde under detta bön- och psalmläsande
vända sig och det blefve då för mig svårt att
komma ur floden.,
Vid de sista orden upptog han ett silfver-
mynt, kastade det, utan att yttra något, i kloc-
karens mössa och gick emot landshöfdingen och
damern2.
Det är alltså skepparen, sade uppsynings-
mannen, som skall öfverföra vår nådiga frö-
ken till hennes moster i Tyskland, hvilken in-
nan hon dör ville ännu en gång se henne, och
som man tror insätta henne till arftagerska.
Huru cdräglig mannen är! Man ser genast att
han tillhör Hanse-förbundet och är en ham-
burgare. Beter icke menniskan sig, som vore
han en stor amiral och äfven hans man-
skap, som ligger der ute vid Ribes strand med
båten och väntar på honom är barskt och få-
ordigt, som vore de fina kavaljerer och icke
smutsiga tjärjackor på en lumpen skonare.n
Ja, hamburgarne flyta nu ofvanpå!s inföll
klockaren. Sedan de fårgat och afrättat Stor-
rebecker, för hvilken de ofta måst siryka röda
flaggan med hvita tornen, veta de sig intet råd
för högmod.n