atsällilga uträmningar till pastorater gifvit anled-
ning förmoda, att den nuvarande föredrasanden i
dessa frågor bar för grundsats att (näst sina ekade-
miokamrater) företrädesvis befordra transportsökande
från det ena psastorate: till det andrs; så borde msn
visserligen hoppas. attjurisen måte kunna föra
någon annan princip gällande, och framför allt den,
att ställa sig gällsnde författningar till efterrättelse.
Mera att önska, än att hoppas, är äfven, att den
nykomne souschefen måste förmå föredraganden, ett
befordra en mänz! vigtiga frågor till agörande,
hvilka ännu förgafves vänta på handläggning. Tör
att nämna ett eller annat exempel, vore det må-
hända nu, då en ny riksd:g står för dörren, åtmin-
stona icke för tidigt, att rivets ständers skrifvelse
från förra riksdagen uti de ärenden, som röra eckle-
siastikdepariementet, blefve uppmärksammade. Man
har visserligen med tillfredsställelse erfarit, att till
föja af en rikets stinders skrifvelse en kommitte
blifvit nedsatt för att ur Nya Testamentet u:välja
ett pir nya årgångar predikotexter, hvilka man så-
anda tilfäfventyrs kan hoppas att innan (?) riksdagen
få se tryckta. Utan att på något vis underkänna
vigten af densa åtgärd till den svenska homiletikens
uppfriskande, torde man likväl med skäl kunna på-
så, att denna åtgärd ingslunda var den angelägna-
ste bland dem, som rikets ständer yrkat i aseende
pi vårt kyrkoväsenda. Den egentliga kräftan, hvaraf
vår kyrka lider, är icke bristen af predikotsr:er,
utan den brist på andligt lif inom kyrkan, som
bar sia hufvudgrund uti dea skefva ställning, hvar-
uti prasterskapst kommit till sina fårsamlingar
zesom det vidriga aflöningssättet. Obestämdhe-
ten i pastorersas cch komministrarnas saflönin-
gar, det anstötliga och allt förtroende undergräf-
vande uppbördssättet, som de:sutom mpeddrager kyr-
koherdarne ifrån själasörjara till viktualiehandlare,
otillräceligheten ändtligen uti adjunkternas och d2
fiesta kommiaistrars löneinkomster — alli detia har
redan länge varit så väl vid riksdagsrag, som utom
riksstånders salar, högljudt öfverklagadt. Då derfö:e
rikets sadnast församlada ständer, trots prelaturens
mot tånd, indtligen förensde sig om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om någor kraftigare
åtgärd till afbjelpande af det onda, medelst utfår-
dande af en Kongiig förordning, hvarigenom afslu-
tande af konventioner icom försemliogarne skulle
såbjudas, ett minimum fastställas, hvarunder ingen
komminister borde vara aflönad, ssmt stiftstyrelser-
oa acvbefallss att med presterskapst uppgöra en reg-
tering af adjunkternas löner och med berättelser der-
om till Kongl. Msj:t inkomma, så hade man väl
bort kunna vänta, att regeringen icke skulle försum-
ma at efterkomma en sådan uppfordran att verk-
samt iogripa till afbjelpande af det onda. Uifår:
dardst af en enkel förordning enligt ständernas ba-
iraa hade bärvid gjort tillfyllest, och:så väl tion-
gifvare som tiondatsgara hafva med längten emot-
it denna förordning. Emellertid äro tvenre år
förflutna under fruktlös väntan, och kallelsen till
dena nya riksdagan redan utfirdad, utan att nfgon
förordning hörts utaf. Kommer den icke teller un-
der de före riksdagens sammanträde ännu återstå-
ende veckorna, så lärer nog sedermera den prela-
tensiska reaktionen i presteståndet sörja för, att en
dy!ik begäran icke vidare varder af ständeran för-
nyad. Ty hvam ser icke, att enda orsaken hrvarförs
förordningen uteblifver, är den, att föredraganden
icke vågar stöta sig med några prelster, hvilkas in-
tresse det är att söka bib-hålla det gamla?
Ucagefår enahanda synes föredragandens ställning
vara till den så att säga raedicinska prelaturen, i
afseenio på den kommit:d, som rikets ständer äfven
vid förra riksdagen begärde av få nedsatt för ut-
arbetande af förslag till den medreinska under-
visningens ordnande. Orimlighetena deraf att vårt
land skall äflas att underhålla icke mindre än tren-
aa högre medicinska bildningsanstaltar, i Stockholm,
Upsala och Lund, a? hvilka likväl iogendera vid en
sidan krafternas splittriog kan blifva fullständig och
mo:svara tidens fordringar, är redan lingesedan all-
mäst erkänd och olägenheterna af det nuvaran-
ie förhållsndet för alla studerande läkare djupt käa-
ia, Ea undersöknisg och reglering äf förhållandet
bar derföre med skäl blifvit yried. Men den af
ständerna begärda kommittena kan svårligen sammiar-
sättas, uten att föredroaganden riskerar att stöta sig,
antipgen mad professorerna i Upsala och Luzd, eller
med Eundhetskoliegium cch Carolinska JIastitutet,
elter måhända ock med ett par af sina akademie-
samrster, fom mer ellsr mindre öppet sträfra att
tomma till väldet inom medicien!varket och kanske
icke skulle förlåta honom om da blefve förbigångna.
Resultatet blir, att ständernas skrifvelse lägges ed
acta, och att ingen kommitt blir utef. 2
Fiera exempel på buru de vistigaste reformer lig-
32 begrafna i ecklesiostik-departementet, eller huru
de angelägnaste åtgärder försummas, derföre att de
ej kunna vidtagas utan att föredrazandd statsrådet
åfventyrer ett på ett eller annet håll stöta maki-
egande, för hvilka man vill krusa, skulle kunnaan-
ras. Ett par må vara nog att tillägga till de före-
ående, och för att tjena den nye ezpedivionschafen
vill promemoria.
I hvilket bedröfligt skick folkskolväsendet nästan
öfver hela landet befinnes, utan att ifrån regericv-
gens sida något steg tages till dess höjande, eller ens
de medel användas, som rikets ständer för datta än
damäl anslagit, är ailtför bekant. Enligt de offici-
ella uppgifterna fuanos år 14847 ensamt inom Lunds
stift omkring 4000 barn inom skolåldern, som vore
i fullkomlig ssknad af all undervisning, vare sig
hemma eller i skola; och dock torde intet stift vara
jemförelsevis så väl försedt med folkskolor och så
zyensamt för skolzången, i anseende till den tätare
befolkningen, som just Lunds. Hurudant skall då
förhållandet vara i hela riket? Hvem ser ej vid
vanken härpå den afgrund, ur hvilken proletariatet
med hvarje år på ett förfärande vis tillväxer? För
ecklesiastikdepartementet fisnes säkerligen icks nå-
ot ämne, som för närvarande med mera skäl borde
påkalla dess omsorgsfuilaste omvårdnad, än just folk-
skolväsendet cch dess förhållande till fatttgvården,
— sjelfva reformen af elemevterliroverket icke ens
härvid undantsgen. Och likväl göres intet, för aut
ens upplysa allmävheten om den verkliga ställnin-
gen! Konsistorierna afgåfvo väl, enligt folkskole-
stedgans föreskrift, sina uppgifier om folkskole un-
dervisoiogens tillstånd den 4 Juli 4847, och man
väntsda att åtminstone under år 4848 från eckle-
siestikdepartementet erhålla en på grund af dessa
uppgifter utarbstad berättelse om folkundervisnin-
gens tillstånd i hela riket. Men ännu i denna
stund har iogentiog derom erfariis. Man har icke
eps förnummir, aut konsistoriernas berättelser, som
åtminstone hade bort vara fullständigt inkomna vid
EE eter
-vv