Der såg han Baas Gansendoncks dräng, sittande på dikeskanten med en flaska i den ena banden och ett stycke kött i den andra; en bössa låg ibredvid bonom. Ha, Kobe! ropade ynglivgen glad, hvad gör du här? Ett nytt infall af vår Baas,, svarade drängen. Så ofta han bara kan undvara mig hbemma, måste jag här spela skogvaktare. Jag sitter och passar på att inte träden flyga bort.n Gå med mig en bit, bad Kar!. Ia, jag har just slutat att ätan, sade drängen, i det han steg uvpp. Se, Karl, sådant skönt gevär; hanen är så igenrostad att man inte kan sjänna der, om man också använde hästkraft, och pipan laddades redan för tjugo år sedan; som herren är, så är geväret. Kom Koben, svarade bryggaren då drängen sällade ig till honom, säz mig något, som kan trösta mig. Hur står det till hemma? Jag vet inte, Karl, i hvilken ända jag skall börja. Der borta går det rent på sned; Baasen vet inte till sig af glädje; han drömmer högt om baroner och slott, och väl tre gånger om dagen springer ban till notarien.n Karl förskrickt. Hai säger, att Lisa innan kort skall gifta sig med herr ven Bruinkasteel Bryggarei bleknade och sig so:gsen och beslört på drängen. pJån, fortfor Kobe, den unge laronen vet intet derom:och tänker j så. Och Lisa? er inte derpå Inte hon helier. sAcklio -— suckade Karl, som fölle en turg sten från hans bjerta — du vet inte huru du bedröfvade mig.n Vore jag i ert ställev — började Kobe åter — pskulle jag snart se klart i saken; låter man ogräset frodas för länge, så föröder det