Der såg han Baas Gansendoncks dräng, sit-
tande på dikeskanten med en flaska i den ena
banden och ett stycke kött i den andra; en
bössa låg ibredvid bonom.
Ha, Kobe! ropade ynglivgen glad, hvad
gör du här?
Ett nytt infall af vår Baas,, svarade drän-
gen. Så ofta han bara kan undvara mig hbem-
ma, måste jag här spela skogvaktare. Jag sitter
och passar på att inte träden flyga bort.n
Gå med mig en bit, bad Kar!.
Ia, jag har just slutat att ätan, sade drän-
gen, i det han steg uvpp. Se, Karl, sådant
skönt gevär; hanen är så igenrostad att man
inte kan sjänna der, om man också använde
hästkraft, och pipan laddades redan för tjugo
år sedan; som herren är, så är geväret.
Kom Koben, svarade bryggaren då drängen
sällade ig till honom, säz mig något, som
kan trösta mig. Hur står det till hemma?
Jag vet inte, Karl, i hvilken ända jag skall
börja. Der borta går det rent på sned; Baa-
sen vet inte till sig af glädje; han drömmer
högt om baroner och slott, och väl tre gån-
ger om dagen springer ban till notarien.n
Karl förskrickt.
Hai säger, att Lisa innan kort skall gifta
sig med herr ven Bruinkasteel
Bryggarei bleknade och sig so:gsen och be-
slört på drängen.
pJån, fortfor Kobe, den unge laronen vet
intet derom:och tänker j så.
Och Lisa? er inte derpå
Inte hon helier.
sAcklio -— suckade Karl, som fölle en turg
sten från hans bjerta — du vet inte huru du
bedröfvade mig.n
Vore jag i ert ställev — började Kobe åter
— pskulle jag snart se klart i saken; låter
man ogräset frodas för länge, så föröder det