inse, att deras akademiska framtid icke beror af enskilda persorers godtycke, utan afen allmän befordringslag och deras eget välförhållande Men skulle någongång det sällsamma och oförväntade fall inträffa, att ingen värdig eller hugad ansökande för tillfället funnes, så fråge vi, om det är kansleren, som deröfver bör ega att döma? Man kommer ej långt med den skenfagra invändningen, att kanslern eger tillfälle att af behöriga domare på förhand göra sig underrättad om, huruvida skickliga kandidater till ledigvarande lärostol finnas eller icke, samt att man icke kan annatän förutsätta, att ban skall finna nödigt och billigt att ett sådant tillfälle besagna. Derpå kan nemligen med rätta svaras, att den upplysning, kansleren kan vinna genom enskilda samtal med en eller flera fakultetseller konsistoriiledamöter, ingalunda eger den tillförlitlighet eller auktoritet, som ett öppet och officiellt utlåtande af fakultet eller konsistorium ia corpore, samt att hvad det beträffar, att man bir förmoda, att kansleren med beredrvillighet skall veta att förskaffa sig de upplysningar, som befianas nödiga, man till stöd för denna förmodan väl eger förhoppning, men ingen visshet. Ville man slutligen invända, att det likväl ytterst är koxaungen sjeif, som afgör den sak, hvilken här är i fråga, så kan denna invändning mötas med det spörsmålet, huruvida, di: i lagsted gandet något utlåtande af fakultet eller konsistorium icke ifrågasättes, konungen sjeil kan ega någon annan ledning alt tillgi för sitt omdöme vid sakens slutliga afgörande, än, återigen, kanslerens godtfinaande och hemställan? Med ett ord: man må vända saken huru man behagar, så skall man fiana, att det lagstadgande, om hvilket vi här talat, afser att wöfver all höfva och vimlighet utvidga kanslerens makt. (Forts.)