inse, att deras akademiska framtid icke beror
af enskilda persorers godtycke, utan afen all-
män befordringslag och deras eget välförhål-
lande Men skulle någongång det sällsamma
och oförväntade fall inträffa, att ingen värdig
eller hugad ansökande för tillfället funnes, så
fråge vi, om det är kansleren, som deröfver
bör ega att döma? Man kommer ej långt med
den skenfagra invändningen, att kanslern eger
tillfälle att af behöriga domare på förhand göra
sig underrättad om, huruvida skickliga kandi-
dater till ledigvarande lärostol finnas eller icke,
samt att man icke kan annatän förutsätta, att
ban skall finna nödigt och billigt att ett så-
dant tillfälle besagna. Derpå kan nemligen
med rätta svaras, att den upplysning, kansle-
ren kan vinna genom enskilda samtal med en
eller flera fakultets- eller konsistoriiledamöter,
ingalunda eger den tillförlitlighet eller aukto-
ritet, som ett öppet och officiellt utlåtande af
fakultet eller konsistorium ia corpore, samt
att hvad det beträffar, att man bir förmoda,
att kansleren med beredrvillighet skall veta att
förskaffa sig de upplysningar, som befianas nö-
diga, man till stöd för denna förmodan väl
eger förhoppning, men ingen visshet. Ville
man slutligen invända, att det likväl ytterst
är koxaungen sjeif, som afgör den sak, hvilken
här är i fråga, så kan denna invändning mötas
med det spörsmålet, huruvida, di: i lagsted
gandet något utlåtande af fakultet eller kon-
sistorium icke ifrågasättes, konungen sjeil kan
ega någon annan ledning alt tillgi för sitt om-
döme vid sakens slutliga afgörande, än, åter-
igen, kanslerens godtfinaande och hemställan?
Med ett ord: man må vända saken huru man
behagar, så skall man fiana, att det lagstad-
gande, om hvilket vi här talat, afser att w-
öfver all höfva och vimlighet utvidga kansle-
rens makt. (Forts.)