AVRv TAC Sallida fdit, SVIA UVvaljöo allla SvCRSK
man i samma kategori, att söka rättvisa ho;
sia konung; det hänger ej tillsammans, att en
docent, som söker adjunktur vid akademien,
ej får klaga, om han anser sig prejudicierad,
när en annan docent, som söker lärareplats vid
ett elementarläroverk, får klaga, om haa ej
anser sig vunnit rättvisa inför vederbörande
konsistorium. Hvad docentur2r och extraor-
dinmarie professioner beträffar, är föraekandet af
besvärsrätten en olycklig konseqvens af det
lika o!yckliga lagstadgandet, att dessa sysslor
tillsättas omedelbarligen af kansleren ensam;
men hvad adjunkturen angår, fin es ej heller
någon sådan konseqvens att åberopa, ithy att
adjunkturen tillsättes så, att de om sysslan
täflande speciminera, hvarefter fakulteten fäl-
ler sitt omdöme öfver halten af dessa prof och
upprättar ett ordentligt förslag, på grund af
de sökandes relativa förtjenster till sysslan och
sinsemellan.
Rörande universitetets egendom och pennin-
getillgångar finnes jemväl ett stadgande, som
afser en maktutvidgning åt kanslern och lik-
nar det nyss anförda deruti, att dess beskaf-
fenhet genast faller läsaren i ögat. Sedan na-
turligtvis det förordnande föregått, att ouni-
versitetets fastställda lönestat och anslag till
dess såväl vetenskapliga som andra inrättnin-
gar och ständiga behof, såsom ock sådana till
visst belopp bestämda fonder, hvilka äro uni-
versitetet gifna eller anslagna för särskilda än-
damål, skola på sätt, som om dem föreskrif-
vet är, användas,, kommer följande stadgande,
att öfriga fonders inkomst må kansleren, ef-
ter omständigheterna, använda för tillfälliga
pbehof och sådana ändamål, som afse undervis-
ningens3, studiernes och universitetets allmänna
förkofran; inhemte dock i vigtigare fall kon-
sistorii betänkande innan han sitt beslut derom
fattar,. Ett så lösligt och obestämdt lagför-
slag rörande förvaltningen skall man väl en-
dast kunna hembjuda ett universitet, som un-
der tidernas lopp vant sig alt ej lägga stor
vigt vid bokstaf och siffra, och bos hvilket det
blifvit en vana att utan gensägelse buga sig
för allt hvad makten behagar förordna. Hela
verlden kan se, att denna paragraf gör kanslern
ensam till fullmyndig disponent af den så kal-
lade öfriga fondens inkomst, hvilken är be-
tydlig nog. Det är klart, att det bifogade un-
dantaget, att kansleren i vigtigare fall skall
inbemta konsistorii betänkande, i sjelfva ver-
ket hvarken innebär någon inskränkning eller
kontroll, enär endast kansleren sjelf är den
som kommer att pröfva, hvilka fall äro ,vig-
tiga eller icke, och der han ej sjelf tycker sig
se des:a nvigtigare fall, der komma ej heller
några sådana att finnas. Men ingenting är mera
förhatligt än ett oinskränkt förtroende rörande
dispositionen af andras egendom, den må vara
allmän eller enskild. I Sverige är mani detta
fall synnerligen ömtå!ig, och man bör derföre
tro att det blir ett intresse för hvar och en,
som, finkänslig för ett på insigt och kontroll
grundadt allmänt bifall till sitt förfarande, får
anbud af ett slikt oinskränkt förtroende, att
afböja detsamma och begära en bestämdeare fö-
reskrift för särskilda fall och frågor.
Efter dessa anmärkningar rörande de stad-
gar, som angå kansleren, göra vinu ettsprång
öfver rätt många paragrafer, som dels äro i
sig sjelfva utan synnerlig vigt, dels utan in-
tresse för den större allmänheten.
Vi gå då till afdelningen om Fakulteternan,
för att göra en anmärkning öfver ett särskildt
stadgande deri. Man läser i en paragraf, att
der föreskrifvet är, att i någon af fakulte-
terna ärende skall behandlas, innan det ikon-
sistorium till slutlig åtgärd företagas får, så
måga de ledamöter, hvilka i fakulteten öfver
ärendet suttit, sig ej vidare 1 konsistorium ut-
låta eller rösta öfver de delar deraf, hvarom
de allaredan i fakulteten sig yttrat. Hvadl
bör nu förstås med det uttrycket: ,de leda-
möter, hvilka i fakulteten öfver ärendet sut-
tito: alla fakultetens närvarande ledamöter,
skulle vi tro, emedan alla närvarande äro skyl-
dige att åtminstone genom votering yttra sig
öfver till afgörande upptagna frågor. De när-
varande, åter böra väl utgöra åtminstone stör-
sta delen af fakultetens ledamöter, så framt ej
sjukligheten vid universiteten för tillfället är
särdeles stor. Om således fakulteten isin hel-
het eller åtminstone största eller ändtligen
större delen af fakulteten ,suttit öfver ett
ämne, som af densamma skulle behandlas,
men denna fakultet eller den större delen af
dess ledamöter just derigenom anses förhindrad
att inom konsistoriet öfver samma ämne del-
taga i diskussion och omröstning, när det der-
städes ändteligen skall till slutlig åtgärd före-
tagas, så beröfvas konsistoriet det högst vig-
tiga biträdet af de män, hvilka ensamma hafval
de speciella insigter, som för ämnets riktiga
behandling äro nödvändiga. Derföre synes en
sådan bestämning rentaf absurd; hvarom mera
längre fram, der vi åter få tillfälle yttra oss
öfver det projekterade förhållandet mellan kon-
sistoriet och fakulteterna. Vi öfvergå nu till
den högst vigtiga afdelningen om akademiska
lärareembetens och tjensters tillsättande.
Redan i början af denna afdelning förekom-
mer ett stadgande, som icke kan annat än
väcka häpnad hos hvarje konstitutionellt sin-!
nad vän af universitetsväsendet. Stadgandet
lyder sålunda: När ett professorsembete blif-
vit ledigt, insände consistorium anmälan der-
om, jemte ansökningskungörelse, till cancellern.
Anser cancellern skäl förevara, att med återbe-
sättandet anstå borde; må han det till vårl
pröfning hemställa. Finner han sådana skäll
ej förekomma; låte då kungörelsen i allmänna
tidningarne införa.n
Det är, till en början, omöjligt att begripa,
huru det någonsin kan finnas skäl att låta an-
stå med återbesättandet af en ledigblifven pro-
fessorsstol, enär ingen lärer bestrida, att pro-
fessionerna äro inrättade icke för deras inne-