AVRv TAC Sallida fdit, SVIA UVvaljöo allla SvCRSK man i samma kategori, att söka rättvisa ho; sia konung; det hänger ej tillsammans, att en docent, som söker adjunktur vid akademien, ej får klaga, om han anser sig prejudicierad, när en annan docent, som söker lärareplats vid ett elementarläroverk, får klaga, om haa ej anser sig vunnit rättvisa inför vederbörande konsistorium. Hvad docentur2r och extraordinmarie professioner beträffar, är föraekandet af besvärsrätten en olycklig konseqvens af det lika o!yckliga lagstadgandet, att dessa sysslor tillsättas omedelbarligen af kansleren ensam; men hvad adjunkturen angår, fin es ej heller någon sådan konseqvens att åberopa, ithy att adjunkturen tillsättes så, att de om sysslan täflande speciminera, hvarefter fakulteten fäller sitt omdöme öfver halten af dessa prof och upprättar ett ordentligt förslag, på grund af de sökandes relativa förtjenster till sysslan och sinsemellan. Rörande universitetets egendom och penningetillgångar finnes jemväl ett stadgande, som afser en maktutvidgning åt kanslern och liknar det nyss anförda deruti, att dess beskaffenhet genast faller läsaren i ögat. Sedan naturligtvis det förordnande föregått, att ouniversitetets fastställda lönestat och anslag till dess såväl vetenskapliga som andra inrättningar och ständiga behof, såsom ock sådana till visst belopp bestämda fonder, hvilka äro universitetet gifna eller anslagna för särskilda ändamål, skola på sätt, som om dem föreskrifvet är, användas,, kommer följande stadgande, att öfriga fonders inkomst må kansleren, efter omständigheterna, använda för tillfälliga pbehof och sådana ändamål, som afse undervisningens3, studiernes och universitetets allmänna förkofran; inhemte dock i vigtigare fall konsistorii betänkande innan han sitt beslut derom fattar,. Ett så lösligt och obestämdt lagförslag rörande förvaltningen skall man väl endast kunna hembjuda ett universitet, som under tidernas lopp vant sig alt ej lägga stor vigt vid bokstaf och siffra, och bos hvilket det blifvit en vana att utan gensägelse buga sig för allt hvad makten behagar förordna. Hela verlden kan se, att denna paragraf gör kanslern ensam till fullmyndig disponent af den så kallade öfriga fondens inkomst, hvilken är betydlig nog. Det är klart, att det bifogade undantaget, att kansleren i vigtigare fall skall inbemta konsistorii betänkande, i sjelfva verket hvarken innebär någon inskränkning eller kontroll, enär endast kansleren sjelf är den som kommer att pröfva, hvilka fall äro ,vigtiga eller icke, och der han ej sjelf tycker sig se des:a nvigtigare fall, der komma ej heller några sådana att finnas. Men ingenting är mera förhatligt än ett oinskränkt förtroende rörande dispositionen af andras egendom, den må vara allmän eller enskild. I Sverige är mani detta fall synnerligen ömtå!ig, och man bör derföre tro att det blir ett intresse för hvar och en, som, finkänslig för ett på insigt och kontroll grundadt allmänt bifall till sitt förfarande, får anbud af ett slikt oinskränkt förtroende, att afböja detsamma och begära en bestämdeare föreskrift för särskilda fall och frågor. Efter dessa anmärkningar rörande de stadgar, som angå kansleren, göra vinu ettsprång öfver rätt många paragrafer, som dels äro i sig sjelfva utan synnerlig vigt, dels utan intresse för den större allmänheten. Vi gå då till afdelningen om Fakulteternan, för att göra en anmärkning öfver ett särskildt stadgande deri. Man läser i en paragraf, att der föreskrifvet är, att i någon af fakulteterna ärende skall behandlas, innan det ikonsistorium till slutlig åtgärd företagas får, så måga de ledamöter, hvilka i fakulteten öfver ärendet suttit, sig ej vidare 1 konsistorium utlåta eller rösta öfver de delar deraf, hvarom de allaredan i fakulteten sig yttrat. Hvadl bör nu förstås med det uttrycket: ,de ledamöter, hvilka i fakulteten öfver ärendet suttito: alla fakultetens närvarande ledamöter, skulle vi tro, emedan alla närvarande äro skyldige att åtminstone genom votering yttra sig öfver till afgörande upptagna frågor. De närvarande, åter böra väl utgöra åtminstone största delen af fakultetens ledamöter, så framt ej sjukligheten vid universiteten för tillfället är särdeles stor. Om således fakulteten isin helhet eller åtminstone största eller ändtligen större delen af fakulteten ,suttit öfver ett ämne, som af densamma skulle behandlas, men denna fakultet eller den större delen af dess ledamöter just derigenom anses förhindrad att inom konsistoriet öfver samma ämne deltaga i diskussion och omröstning, när det derstädes ändteligen skall till slutlig åtgärd företagas, så beröfvas konsistoriet det högst vigtiga biträdet af de män, hvilka ensamma hafval de speciella insigter, som för ämnets riktiga behandling äro nödvändiga. Derföre synes en sådan bestämning rentaf absurd; hvarom mera längre fram, der vi åter få tillfälle yttra oss öfver det projekterade förhållandet mellan konsistoriet och fakulteterna. Vi öfvergå nu till den högst vigtiga afdelningen om akademiska lärareembetens och tjensters tillsättande. Redan i början af denna afdelning förekommer ett stadgande, som icke kan annat än väcka häpnad hos hvarje konstitutionellt sin-! nad vän af universitetsväsendet. Stadgandet lyder sålunda: När ett professorsembete blifvit ledigt, insände consistorium anmälan derom, jemte ansökningskungörelse, till cancellern. Anser cancellern skäl förevara, att med återbesättandet anstå borde; må han det till vårl pröfning hemställa. Finner han sådana skäll ej förekomma; låte då kungörelsen i allmänna tidningarne införa.n Det är, till en början, omöjligt att begripa, huru det någonsin kan finnas skäl att låta anstå med återbesättandet af en ledigblifven professorsstol, enär ingen lärer bestrida, att professionerna äro inrättade icke för deras inne