AEIHDfe CJ SIUvIeat MITCITe tvji8g, Utland Mago: ännu värre. — De anmärkningar Aftonbladet framställt i afseende på de afgifter, som blifvit ethnografen Kiesewetter affordrade för förevisningen af hans taflor, hafva gifvit anledning till in sändande från polisens sida af nedanstående skrift, hvaråt man trot sig kunna gifva den välbekanta titeln beriktigande, men som, enligt hvad vi tilltro oss kunna vis2, rättare bör kal las något helt annat. Den lyder sålunda: Beriktigande. I enledning af hvad i tidningen Aftonbladet blifvit yttradt, rörande de eafgifter, herr Kiesewetter skell fått vidkännas för förevisning här i bufvud staden af s. k. konstkabinett, meddelas den upplys ning, att nögra afgifter derföre uti koogl. poliskam maren hvarken blifvit herr Kiesewetter ålagda eller affordrade; att, enär frågan, buruvida den bevillain; af 4 rår banko för hvarja representationsdag, som uti 44 bevillningsförordningen är ålagd alla kring: resande ineller utlärdska personer, hvilka med serskildt tillstånd gifva representationer af mekaniska konster m. m., bör af herr Kieseweiter erläggas, icke tillhör öfverståthållareembetets för polisärender upptagand3 och pröfning, öfve ståtbållareembetets resoJution på herr Kiesewetters ansöknirg om tillstånd att få här i staden förevisa konstkabiaeuet endast ipnehöll bifall dertill, med hänvisning för honom att, jemlikt berörde i bevillningsSrordningen, vända sig till vederbörande uppbördsman, i afseende å de afgifter, som för förevisning.n kunde betöpa; att om herr Kiesewetter förmenar, det obehörig debdie ring uti berörde afseende ägt rum, hen deruti bör söka ändring i den ordning 424 bevillniagsförordningen föreskrifver, samt att pass för afresan från hufvudstaden, emot förstberörde S, icke kan herr Kiesewetter meddelas förr, än han med qvitto frår kronans vederbörande upphördsman styrkt, att ifrågavarende bevillving blifvit erlagd, eller att her: Kiesewetter derifrån vunnit befrielse. Vi beklaga att vi på intet sätt kunna in stämma i det risonnemang, hvarigenom iran när söker taga polisen fri ifrån all skuld för de förut omnämnda fordringsanspråken, och att vi till och med nödgas påstå, det sjelfva pberiktigandet, ger bevis på motsatsen. Beriktigandet påstår väl, att frågan huruvida hr Kiesewetter borde erlägga den bevil ning, som uti 14 8 af bevillningsförordningen är ålsgd alla kringresande ineller utländska personer, hvilka förevisa mekaniska korster, icke till höra öfverståthållareembetets pröning, och skälet för detta påstående skall anses ligga i det efterföljande, att ö verståthållareembetets reso lutiou på hr Kiesewetters hegäran om tilistånd att få förevisa konstkabinettet endast innehöll bifall dertill, med hänvisning att, i afsesnde på de afgifter, som för förevisningen kunde belöpa, vinda sig till vederbörande uppbördsman. Men en närmare blick på saken visar, att detta icke håller streck. Låtom oss först betrakta 14 8 af förordningen, som lyder sålunda: Alla kringresande ineller utländska personer, hvilka med särskildt tillstånd gifva re presentationer af mekaniska konster, lindansning, konstridning m. m., eller sådane, som kringföra och visa främmande djur m. m., erlägga för hvarje representatiopsdag, äc. Här fianes icke ett ord om afgilter för den som utställer taflor till åskådande, och hvar och en begriper, att sidant ej heller kan vara inbegripet bland de förenämnda slagen af representationer, ty då skulle hvarje bokeller konsthandlare, som reser omkring för att visa och sälja konstalster, vare sig afoljefärgstaflor, lithografier eller gravyrer, vara underkastad dylik afgift. Till och med det i beriktigander anförda ordet konstkabine:t, finnes icke i författningen, utin är ett livet impromptu gjordt tillägg På fri hand, för att bjelpa beriktigandet till vägs. Men när nu icke taflors förevisarde finnes i författm gen, så är det tydligt, att den auktoritet, der hr Kiesewetter anmälde sig om tillstånd, icke bad2 att visa honom till någon uppbördsman i afseende på afgifter, som icke af honom borde erlöggas; att polisen otvifvelaktigt i detta afseende innehade en pröfningsrätt, då den borde tillse och urskilja, huruvida författningen för honom kunde komma i fråga; alt polisen egentligen bort svara, alt något serskildt tillstånd för honom icke behöfdes, och att följaktligen sjelfva hän visningen jemte det dervid skedda åberopande af 14 8n i bevillningsförordningen innefatadc ett misstag, som genom författningens blott: