AEIHDfe CJ SIUvIeat MITCITe tvji8g, Utland Mago:
ännu värre.
— De anmärkningar Aftonbladet framställt
i afseende på de afgifter, som blifvit ethno-
grafen Kiesewetter affordrade för förevisningen
af hans taflor, hafva gifvit anledning till in
sändande från polisens sida af nedanstående
skrift, hvaråt man trot sig kunna gifva den
välbekanta titeln beriktigande, men som, enligt
hvad vi tilltro oss kunna vis2, rättare bör kal
las något helt annat. Den lyder sålunda:
Beriktigande.
I enledning af hvad i tidningen Aftonbladet blif-
vit yttradt, rörande de eafgifter, herr Kiesewetter
skell fått vidkännas för förevisning här i bufvud
staden af s. k. konstkabinett, meddelas den upplys
ning, att nögra afgifter derföre uti koogl. poliskam
maren hvarken blifvit herr Kiesewetter ålagda eller
affordrade; att, enär frågan, buruvida den bevillain;
af 4 rår banko för hvarja representationsdag, som
uti 44 bevillningsförordningen är ålagd alla kring:
resande in- eller utlärdska personer, hvilka med ser-
skildt tillstånd gifva representationer af mekaniska
konster m. m., bör af herr Kieseweiter erläggas, icke
tillhör öfverståthållareembetets för polisärender upp-
tagand3 och pröfning, öfve ståtbållareembetets reso-
Jution på herr Kiesewetters ansöknirg om tillstånd
att få här i staden förevisa konstkabiaeuet endast
ipnehöll bifall dertill, med hänvisning för honom
att, jemlikt berörde i bevillningsSrordningen, vända
sig till vederbörande uppbördsman, i afseende å de
afgifter, som för förevisning.n kunde betöpa; att
om herr Kiesewetter förmenar, det obehörig debdie
ring uti berörde afseende ägt rum, hen deruti bör
söka ändring i den ordning 424 bevillniagsförord-
ningen föreskrifver, samt att pass för afresan från
hufvudstaden, emot förstberörde S, icke kan herr
Kiesewetter meddelas förr, än han med qvitto frår
kronans vederbörande upphördsman styrkt, att ifrå-
gavarende bevillving blifvit erlagd, eller att her:
Kiesewetter derifrån vunnit befrielse.
Vi beklaga att vi på intet sätt kunna in
stämma i det risonnemang, hvarigenom iran
när söker taga polisen fri ifrån all skuld för
de förut omnämnda fordringsanspråken, och att
vi till och med nödgas påstå, det sjelfva pbe-
riktigandet, ger bevis på motsatsen. Berikti-
gandet påstår väl, att frågan huruvida hr
Kiesewetter borde erlägga den bevil ning, som
uti 14 8 af bevillningsförordningen är ålsgd
alla kringresande in- eller utländska personer,
hvilka förevisa mekaniska korster, icke till
höra öfverståthållareembetets pröning, och skä-
let för detta påstående skall anses ligga i det
efterföljande, att ö verståthållareembetets reso
lutiou på hr Kiesewetters hegäran om tilistånd
att få förevisa konstkabinettet endast innehöll
bifall dertill, med hänvisning att, i afsesnde
på de afgifter, som för förevisningen kunde
belöpa, vinda sig till vederbörande uppbörds-
man. Men en närmare blick på saken visar,
att detta icke håller streck. Låtom oss först
betrakta 14 8 af förordningen, som lyder så-
lunda:
Alla kringresande in- eller utländska per-
soner, hvilka med särskildt tillstånd gifva re
presentationer af mekaniska konster, lindans-
ning, konstridning m. m., eller sådane, som
kringföra och visa främmande djur m. m., er-
lägga för hvarje representatiopsdag, äc.
Här fianes icke ett ord om afgilter för
den som utställer taflor till åskådande, och
hvar och en begriper, att sidant ej heller kan
vara inbegripet bland de förenämnda slagen af
representationer, ty då skulle hvarje bok- eller
konsthandlare, som reser omkring för att visa
och sälja konstalster, vare sig afoljefärgstaflor,
lithografier eller gravyrer, vara underkastad
dylik afgift. Till och med det i beriktigander
anförda ordet konstkabine:t, finnes icke i för-
fattningen, utin är ett livet impromptu gjordt
tillägg På fri hand, för att bjelpa beriktigandet
till vägs.
Men när nu icke taflors förevisarde finnes
i författm gen, så är det tydligt, att den
auktoritet, der hr Kiesewetter anmälde sig om
tillstånd, icke bad2 att visa honom till någon
uppbördsman i afseende på afgifter, som icke
af honom borde erlöggas; att polisen otvif-
velaktigt i detta afseende innehade en pröf-
ningsrätt, då den borde tillse och urskilja,
huruvida författningen för honom kunde komma
i fråga; alt polisen egentligen bort svara,
alt något serskildt tillstånd för honom icke
behöfdes, och att följaktligen sjelfva hän
visningen jemte det dervid skedda åberopande
af 14 8n i bevillningsförordningen innefatadc
ett misstag, som genom författningens blott: