891,060 rdr bko, då Löfsta bruk i Upland är taxe-. radt till 602,000 rdr bko. ; vVi kunona icke här undvika en fortsättning afj den tanke, till hvilken vi så tillfälligt blefvo ledde. Hvad vill en stad egentligen säga? Man kan icke i vår tid mera tänka på en stads betydelse sådan den var vid medsalidens slut. Man hade då städer för att förskaffa industrien säkerhet mot yttre våld, på en tid då riddarne plundrade alla som hade något och icke sjelfve kunde försvara sig. Den säkerhet som stadsboen ficx derigenom att han hade en mur omkring sig, har hvarje mennska nu för tiden genom lagen. Det var muren som gaf ett sambygge karakteren af stad. Fördenskull räknades t. ex. Haag länge för den största by i Europa; den var obefästad och kunde således icke få äran af stadsprivilegier och stads anseend2, fastän lifvet och verksamheten der voro fullkomligt stadsartade. Nuförtiden vet man likväl fullkomligt väl att karakteren och väsendet af stadslifvet är en lifligare rörelse, en på trängre område samlad industriell verksamhet. Nyttan af denna sammanflyitning tillkommer iadustrien sjelf, så vidt den är beroende af hastigare utbyten genom både inrikes och ister-nationell hendel. Men, der antingen den industrielia verksamhetens mål är så beskaffadt, att den kan ega rum utan ett sådant samboende, eller man har lätta konmunikationer så att den beqväml!igen kas erhålla sina erforderliga bjelpmedel och afsättningstillfällen äfven på annan anliggaingsort än i stad, — trifves den lika väl — eller bättre — på landet, der utrymmet erbjuder fördel:r hvilka de sammanträngda stadsförhållandena icke kunna medgifva. Den återverkan, som man af stadsmannarörelsen påräknar för landsoriens välstånd, finnes ju qvar af alideles lika beskaffenhet, till och med i lika gred, ja vil i mycket högre grad, när industrien a! slöjder finnes på landet. Den är ju en verklig stadsmannarörelse ändå, fastän den företer s:g på landet. Denna omständighet förbisåig man fordom när man afsåg städernas tillvext. Man måste, vid betraktandet af alia dessa förhållanden, alitid gå tillbaka till städernas ursprung, och man skall derv:d alltid fiana hurusom lagstiftare i denna väg, och statshushållare i allmänhet, aldrig kommo til! verkligt begrepp om industriens verkan på den allmänsuz hushållningen annorlunda än g-rom uppfattandet af det faktiska, sådant det blifvit genom städernas förr anmirka b-skaffenhet aw vara til:fyktsor:er der man hade säkerhet att begagna frukten af 8t: arbets och sin omtanka — hvilken frukt eljest ofta skördades af den mäktige våldsmannen. Man hade sett hu:u rikedom samlades i ståderza och man begrep icke att den ju i alla fall endast var följden af arbetet, äfvensom att arbetet uppstod på sitt ena vilkor — tryggheten. Man bade bord: begripa, — eller åtminstone böra vi, i vår tid, begripa hurusom arbetet här en och samma följd, väl stånd och rikedom, ehvar detsamma än yttrar sig. Man hade endast för ögonen det gifna resultatet, att rikedom samlades till städerna; således beslöt man atwt göra städar. Dermed hade man nu kommit in på en dåraktig stråt, ursäktligt måhända nyss efter företeelserna af sädernas lcxande beskaffonhet såsom rikedomskällor. Man gick, i den gamla tiden, såsom vi rätt väl v.ta, ändå längre; man regBlementerade. så att landsbygdea skulle medverka så mycket som möjligt till städernas förkofran, utan att man dervid insig att det hela förlorade genom en stor del af dessa anordningar. H ilken vinning kunde det innebära för en stat, att invånarne i landsorten måste, genom uppoffringar, medverka till städernas rikedom? Den frågan gjorda man sig aldrig, och deraf hela den förvillelse, som sedermera, i långa tider fortsatt, ännu i dag påtagligen föresväfvar mången af våra lagstiftare. För att komma till en riktig lagstiftning i sådant afseende, tro vi det vara bäst att öfverlåta saken åt sig sjelf, då den ofelbart ordnar sig på det, i almänhet förde!aktigaste, sättet. Man säger: men måste skeffa industrien sfsättning; men man besinsar icke att industrien bör först uppkomma u:af möjligheten och behofvet af en förbrukning. Ju närmare den förbrukande bor till den producerands3, desto lättare, hastigare, förmånlgare sker utbytet. Men att bofella det eva slaget: af arbete att blo:t på en gifven puakt (ef:er regeln i en sad) yttra sig, föranleder ju såedes tvångsvis ett aflägsnande ifrån afsättniogsorten Man borde helst hafva förbrukningen på stället, och det sker när stadsmannarörelse finnes på landet, blandad med land:mannarörelsen.: I stället att föreskrifva vissa utbytespunkter, hvarigenom större eller mindre afstånd förantedas, borde man uppmuntra landsbrukare och slöjdidkare att bo blandade om hvarandre, och så nära hvarandra, att den ene med största möjliga lätthet och hastighet kunde få sina behof upp fyllda genom utbyte mos den andres produktioner. Eadast der tillverkningarne äro beräknade på eo större förbrukning än som i orten kan åstadkommas, och der vatteneller jernvägar synnerligen lätta transporterca, kusna stora samlingar at industriidkare behöjva bo tillsammans, och följaktligen fivilligt dana ea stad. Visst är emedlertid, att de stora fördelar man dervid eger, likvil alltid utesluta den fördelen som säulle uppkommit a? landimannabefolsningens cch landtmannaprocuktioners nächet istill stadsmannarörelsen. Summain af hvad vi här yttrat är således, att den största nyttan för bide industri och landtbruk är att idzarae bo blandade om hvarandra, cch såmedelst kunna med lätthet uppfylla hvarandras beho med föga kostnad för all transport, som i mångs fall blir dyrare än sjelfva tillverkningen. (Forts. följer.)