891,060 rdr bko, då Löfsta bruk i Upland är taxe-.
radt till 602,000 rdr bko. ;
vVi kunona icke här undvika en fortsättning afj
den tanke, till hvilken vi så tillfälligt blefvo ledde.
Hvad vill en stad egentligen säga? Man kan icke
i vår tid mera tänka på en stads betydelse sådan
den var vid medsalidens slut. Man hade då städer
för att förskaffa industrien säkerhet mot yttre våld,
på en tid då riddarne plundrade alla som hade nå-
got och icke sjelfve kunde försvara sig. Den säker-
het som stadsboen ficx derigenom att han hade en
mur omkring sig, har hvarje mennska nu för tiden
genom lagen. Det var muren som gaf ett sambygge
karakteren af stad. Fördenskull räknades t. ex.
Haag länge för den största by i Europa; den var
obefästad och kunde således icke få äran af stads-
privilegier och stads anseend2, fastän lifvet och verk-
samheten der voro fullkomligt stadsartade.
Nuförtiden vet man likväl fullkomligt väl att ka-
rakteren och väsendet af stadslifvet är en lifligare
rörelse, en på trängre område samlad industriell
verksamhet. Nyttan af denna sammanflyitning till-
kommer iadustrien sjelf, så vidt den är beroende af
hastigare utbyten genom både inrikes och ister-na-
tionell hendel. Men, der antingen den industrielia
verksamhetens mål är så beskaffadt, att den kan
ega rum utan ett sådant samboende, eller man har
lätta konmunikationer så att den beqväml!igen kas
erhålla sina erforderliga bjelpmedel och afsättnings-
tillfällen äfven på annan anliggaingsort än i stad, —
trifves den lika väl — eller bättre — på landet,
der utrymmet erbjuder fördel:r hvilka de samman-
trängda stadsförhållandena icke kunna medgifva.
Den återverkan, som man af stadsmannarörelsen
påräknar för landsoriens välstånd, finnes ju qvar af
alideles lika beskaffenhet, till och med i lika gred,
ja vil i mycket högre grad, när industrien a! slöj-
der finnes på landet. Den är ju en verklig stads-
mannarörelse ändå, fastän den företer s:g på landet.
Denna omständighet förbisåig man fordom när
man afsåg städernas tillvext. Man måste, vid be-
traktandet af alia dessa förhållanden, alitid gå till-
baka till städernas ursprung, och man skall derv:d
alltid fiana hurusom lagstiftare i denna väg, och
statshushållare i allmänhet, aldrig kommo til! verk-
ligt begrepp om industriens verkan på den allmänsuz
hushållningen annorlunda än g-rom uppfattandet af
det faktiska, sådant det blifvit genom städernas
förr anmirka b-skaffenhet aw vara til:fyktsor:er
der man hade säkerhet att begagna frukten af 8t:
arbets och sin omtanka — hvilken frukt eljest ofta
skördades af den mäktige våldsmannen.
Man hade sett hu:u rikedom samlades i ståderza
och man begrep icke att den ju i alla fall endast
var följden af arbetet, äfvensom att arbetet uppstod
på sitt ena vilkor — tryggheten. Man bade bord:
begripa, — eller åtminstone böra vi, i vår tid, be-
gripa hurusom arbetet här en och samma följd, väl
stånd och rikedom, ehvar detsamma än yttrar
sig. Man hade endast för ögonen det gifna resul-
tatet, att rikedom samlades till städerna; således be-
slöt man atwt göra städar. Dermed hade man nu
kommit in på en dåraktig stråt, ursäktligt måhända
nyss efter företeelserna af sädernas lcxande beskaf-
fonhet såsom rikedomskällor. Man gick, i den gamla
tiden, såsom vi rätt väl v.ta, ändå längre; man re-
gBlementerade. så att landsbygdea skulle medverka så
mycket som möjligt till städernas förkofran, utan att
man dervid insig att det hela förlorade genom en
stor del af dessa anordningar. H ilken vinning
kunde det innebära för en stat, att invånarne i
landsorten måste, genom uppoffringar, medverka till
städernas rikedom? Den frågan gjorda man sig al-
drig, och deraf hela den förvillelse, som sedermera,
i långa tider fortsatt, ännu i dag påtagligen föresväf-
var mången af våra lagstiftare.
För att komma till en riktig lagstiftning i sådant
afseende, tro vi det vara bäst att öfverlåta saken åt
sig sjelf, då den ofelbart ordnar sig på det, i al-
mänhet förde!aktigaste, sättet.
Man säger: men måste skeffa industrien sfsätt-
ning; men man besinsar icke att industrien bör
först uppkomma u:af möjligheten och behofvet af
en förbrukning. Ju närmare den förbrukande bor
till den producerands3, desto lättare, hastigare, för-
månlgare sker utbytet. Men att bofella det eva
slaget: af arbete att blo:t på en gifven puakt (ef:er
regeln i en sad) yttra sig, föranleder ju såedes
tvångsvis ett aflägsnande ifrån afsättniogsorten Man
borde helst hafva förbrukningen på stället, och det
sker när stadsmannarörelse finnes på landet, blandad
med land:mannarörelsen.: I stället att föreskrifva
vissa utbytespunkter, hvarigenom större eller mindre
afstånd förantedas, borde man uppmuntra landsbru-
kare och slöjdidkare att bo blandade om hvarandre,
och så nära hvarandra, att den ene med största möj-
liga lätthet och hastighet kunde få sina behof upp
fyllda genom utbyte mos den andres produktioner.
Eadast der tillverkningarne äro beräknade på eo
större förbrukning än som i orten kan åstadkom-
mas, och der vatten- eller jernvägar synnerligen lätta
transporterca, kusna stora samlingar at industriid-
kare behöjva bo tillsammans, och följaktligen fivil-
ligt dana ea stad. Visst är emedlertid, att de stora
fördelar man dervid eger, likvil alltid utesluta den
fördelen som säulle uppkommit a? landimannabefols-
ningens cch landtmannaprocuktioners nächet istill
stadsmannarörelsen.
Summain af hvad vi här yttrat är således, att den
största nyttan för bide industri och landtbruk är
att idzarae bo blandade om hvarandra, cch såme-
delst kunna med lätthet uppfylla hvarandras beho
med föga kostnad för all transport, som i mångs
fall blir dyrare än sjelfva tillverkningen.
(Forts. följer.)