pleras. Den christliga Trosläran, till sitt begrepp utvecklad och med historiska exempel åskåd liggjord, af Chr. Diedrich, öfvers. från 2:dra upplagan, af C. W. Fahnehjelm, Upsala 1850, 1:a häftet, 128 sidd. Ändamålet med detta arbete synes vara att bibringa lärjungen i skolan eller under den enskilda informationen en logisk och, så vidt möjligt, systematisk grundläggning af christendomens hufvudlöror, sådana dessa förekomma i den antagna dogmatiken, hvarföre förf. också vinnlagt sig om att framställa troslärans hufvudmomenter i den ordning, som man vanligen finner i dens. k. thetiska theologien. Af sjelfva titeln ser man boken ämn:d, såsom det heter, till: vägledning för religionsundervisningen i elementarläroverkens nedra afdelningar och i folkskolorna samt vid nattvardsungdomens beredning och vid förhören,. Här åsyftas således ej egentligen en religiös läsebok för hvem som helst, utan hufvudsakligen blott en lärobok för ungdom och barn, ehuru naturligtvis äldre personer äfven kunna begagna den till uppbyggelse för sig. Vi vilja ej förespå huru den skall emottagas af kyrkans auktoriteter. Icke för att arbetet innehåller något orenlärigt; men då redan till första undervisningsbok i christendomen, jemte förklaringar öfver troslärans hufvudstycken, en allmänt antagen Katekes finnes, ordnad, inrättad och ämnad för hela svenska barnoch ungdomens vägledning till inhemtande af de nödiga grunderna i religionen, såväl i och för beredningen till nattvarden, som vid förhören, och det i alla slags elementarläroverk och folkskolor, följaktligen på hela det ifrågavarande området; så torde väl fråga uppstå om den Diedrichska skriften skall kunna sättas i Katekesens ställe, då denna är af regeringsmakten antagen, eller endast begagnas vid sidan deraf, i hvilket fall åter den skulle komma att utgöra ett slags ny pålaga, ett förhöjdt eller utvidgadt pensum jemte det som redan finnes. Huru än denna fråga besvaras, synes det hafva varit välbetänkt om öfversättaren ingått till Upsala konsistorium för att erhålla dess omdöme om arbetet och förord till det allmänna bruk, som, enligt titeln, tydligen åsyftas. Nu är det visseriigen klart att äfven, ett sådant vitsord förutan, bo ken kan köpas och läsas af hvem det behagar; men näppeligen lärer presterskapet öfverhufvud sätta den i nattvardsungdomens hand, eller lärarne i elementarläroverken och folkskolorna allmänt låta den komma till begagnande i Katekesens ställe eller vid dess sida: allraminst kunna de anbefalla föräldrarne att skaffa den åt sina barn. Men om detta icke kan ske, hvad har man då velat? Blott öka antalet af dogmatiserande läroböcter, till förmån för prestmän och lärare, som sålunda finge en mer att välja på? Detta kan måhända synas en fördel; men när man besinnar statskyrkans ställning i vårt land och dess angelägenhet att kontrollera allt hvad till ungdomens offentliga, eller så till sögandes officiella, religionsundervisning hörer, så reducerar sig denna fördel till litet eller intet. Ty antingen är boken identisk med Katekesen: då är den öfverflödig, och få torde vilja belasta sig, sina lärjungar och barn med en läsning, hvilken, såsom rent och enkelt duplikat, måste vara onyttig; eller är den icke identisk med Katekesen (utan t. ex. utgör en utvidgning, en ytterligare förklaring af hvad deri förekommer): men då lärer, utan kyrkoauktoriteternas tillåtelse, en sådan utvidyning eller ytterligare förklaring visserligen icke kunna tagas till allmänt bruk i läroverken, folk kolorna, för nattvardsungdomens beredning och vid förhören. — Om man nu, utan afseende på de.sa hinder för bokens begagnande så som titeln ar gifver, endast tager den i betraktande i och Io sig, så synes den onekligen allt ör vidlyftigt tilltagen såsom lärobok för barn i religionsun.dervisningens första stadium. Planen att till de. dogmatiska begreppsutvecklingen foga historiska exempel, data och små berättelser om fakta, för att dermed liksom tala till hjertat tillika, är utan tvifvel god. Öfversättaren, såsom lektor vid Atheneum i Gefle, måste kunna anses genom sitt namn tillräckligt borga för translationen. Då äpnu blott 1:a häftet kommit oss tillhanda, är ett vidare omdöme öfver det hela förtidigt.