KREOLEN) I ÅF (HEFNRICH ZSCHOKKE. En sådan fullkomlig öfvergifvenhet kunde ha drifvit mingen till förtviflan. Vår schweizare deremot lät för ingen del denna:motgång gå sig till sinnes. En lång kedja af olyckshändelser tycktes hafva förslöat hans känsla. Han ställde sig framför en karta öfver Europa, hvilken hängde på hans lagkunnige värds kammarvägg. Alla vägar i den vida verlden stodo honom åter öppna; och det kunde vara honom likgiltigt, hvart han vände sig, ty han hade öfverallt lika litet att söka och att hoppas. I sitt utan tvifvel vigtiga val stördes han slutligen, ingalunda angenämt af en bedöfvande smärta och susningar i hufvudet, hvilka likväl blott voro förebud tili en feber som ville hemsöka honom. Utan knot intog han sjukbädden; han tviflade ej att den: på samma gång skulle blifva hans dödsbädd, och denna tanke gjorde honom godt i det inversta. Han vägrade till och med i början att intaga läkemedel, oaktadt den tillkallada Messina-eskulapen vidt och bredt och med de lärdaste, men obegripligaste konsttermer; grekiska och latinska, bevisade honom att han verkligen var sjuk. Fortunatus vågade så mycket mindre tvifla på sanningen i den värdige mannens ord, som febren varade nästan hela fjorton dagar. Emellertid är det dock oafgjordt om det var den lärde doktorns purgantia och emetica eller den lidande ynglingens kraftiga natur och den sorgfälliga vård han erhöll, som mest bidrog att så snart befria honom från sängen. Hustrun till juristen i hvars hus han bodde, en ung, språksam, medlidsam messinsk2, underlät ej att vid detta tillfålle uppfylla barmhertighetens och gästvänskapens ömmaste pligter mot den öfvergifne fremlingen, som tycktes henne likaså bekl:gansvärd som älskvärd. Hon visste att med mycken artighet bortpladdra ledsnaden för honom, räcka honom medikamenterna, lägga hufvudkudden tillrätta och såsom konva) Se A. B. JG 214, 217, 219, 299, 225—9299, 231—233, 255 —240 och 245;