if preussare, och antog hans artiga anbud utan att
våldföra den förfärliga ed, som hon svurit mot oss
ransmän.
Hon återkom således till Stockholm år 1843 och
ippträdde på Koogl. operan i Robert af Norman-
lie. Hennes framgång var denna gång högst ly-
ande, ty nationalitatsfrågan blandade sig nu med i
uffären. Stockholmstidningarne genomborrade oss vid
lenna tid med epigrammer (?).
rt 1845, samma år som Jenny Lind ansåg sig
kunna erkänna hr Meyerbeer för veritabel tysk, så
olef äfven hr Meyerbeer å sin sida tillräckligt upp-
yst om hennes talang genom den framgång hon i
Sverige förskaffat Robert; han erkände således Jenny
Lind för en stor sångerska. Hon gaf vika för hans
saträgenhet och uppträdde i samma roll på stora
.eatern i Berlin. Hon qvarblef der från November
månad 4845 till Mars månad år 1846. Hon begaf
sig vidare till Wien, äfven på hr Meyerbeers en-
rägpa uppmaning, för att der sjunga i des store
Maestrons Das Feldlager in Schlesien. Hon upp-,
.rädde der likaledes i Bellinis Norma och I Doni-
rettis Regimentels Dotter. ;
Vi nämna här eadast de förnämsta ställen der hon l;
uppträdde. Hennes framgång var redan stor, menr,
öfverskred likväl icke alla gränser. Det var först;
öljande äret i London som hennes talang plötsligen
spred en sådan glans, att hon fördunklade ej blott;
alla konstens nebulosor utan till och med en Cata-l,
ani, en Pasta, en Sonntag, en Falcon, en Malibran.,
ja alla desijernor som dit.ills lyst på lyrikens him-l,
ne! (svensk still. Man .måste från den menskligal,
enthusiasmens annaler låna dess gir:ffer, dess apor, ;
less pretendenter och dess dvärgar för att finna en,
Å
:
d
(
mm I mA a oo oc AR a -
någorlunda motsvarig analogi till det slags sjukliga
beundran, hvarmed England och Skottland då blefvo
slagna, en åkomma som sedan smittade det efter-
härmande Tyskland och som nu räknar otaliga offer
I Förenta Staterna. Efterapningsanden har aldrig
visat sig så stark, allt sedan S:t Veits-dansen, kon-
vulsionsepidemien och de mesmeriska hallucinatio-!
nerna. Det är en sorts convenans.
Jenny Lind är icke vacker, allraminst på teatern.
Hennes utseende är endast behagligt. Hennes vext
är medelmåttig. Hennes hållning är graciös, men
en älskare af plastisk fullkomlighet skulle säkerligen
ick2 vända sig om på gatan, för att beundrande få
betrakta henne. Hennes hår har en behaglig blond,
ehuruväl något fadd färg. Hennes ögons azur är
ljuf. Hvad hon mest har är någon ting utländskt
i anletsdragen, som hindrar henne från att likna
hvem som helst. Samma egenhet märkes i hennes
rösts timbre och i hennes spel. Här ligger tydligen,
om icke orsaken, åtminstone en anledning till den
sipguliera enthusiasm som hon uppväcker. Det fias
ingen rök utan eld, säger ordspråket; så mycken
framgång kunde icke hafva uppkommit genom en
blott chimere. Det enda klandervärda ligger i öf-
verdriften.
Hennes sopran, af ordinär utsträckning, har myc-
ket behag, framför allt i schatteripgarne. : Synner-
ligen i Sömngångerskan, då hon kommer fram med
sakta s:eg, med stirrande ögon,i en magaetisk sömp,
bar hennes organs klangfullhet någonting som nästan
tyckes tillhöra den andra verlden. Alldeles så bör
en clairvoyant sjunge, för inbillningen vida mer än
för öronen.
Hennes meihod är förträfflig: säkerhet, renhet,
precision, böjlighet, — sådana äro de egenskaper som
utmärka henne, men som likväl icke äro fria från
ett litet grand charlataneri. (??) Charlataneriet är
städse oumbarligt i anseende till hopens böise.
Den rena och enkla skönheten skulle anses för insi-
pid; den behöfver, så att säga, la moutarde du
savoirfaire. Vi bafva här i Frankrike, i alla kon-
stens grenar, i litteratur m; m., famösa moutardie-
rer, — vare det sagdt i förbigående.
Jenny Lind passar mindre väl i Norma och i
slimävhet i roller af stor dramatisk expression. Den
fysiska styrkan fattas henne. Derföre är hennes re-
pertoir så inskränkt. Den innefattar nästan blott
ett halft dussin pjeser. I Sömngångerskan och i
Regimentels Dotter firar hon dubbla triumfer så-
som sångerska och aktris.
Hennes spel är i öfrigt intelligent; hennes gesti-
kulation sparsam, men värdig och greciös. Hennes
diktion är elegant; hennes anlete uttrycksfullt utap
att hafva mycket energi eller rörlighet. (?)
Till alla dessa naturens eller uppfostraus. gåfvor,
som icke just äro så exempel ösa hos anira artister,
måste man pu tillägga åtskilliga gynnande omstän
digheter, som icke alltid sammanträffs, nemligen:
4:0 frånvaron af alla sorters giraffer vid den tid då
hon anlände till London;
2:0 en viss ifrig jalousie hos England och Tysk-
land, som pjorde allt sitt till, för att åstadkomma
-n ryktbarhet, hvartill Frankrike hvarken hade gif-
vit initiativet eller den slutliga bekräftelsen;
3:0 intresset hos en teaterdirektör, br Lumley,
som framför alla andra förstår konsten att faire
mousser sa marchandise;
4:0 den engelsk-tyska pressens våpiga eller fala
complaisance;
5:0 publicerandet af en mängd canarder (tidvings-
ankor) angående sångerskans enskilda lif. Uisn ca-
narder fiones ingen stor reputation, ens i Paris,
men allraminst i London.
Ån var det t. ex. fråga om sångerskans rena kär-
tek till en uog dansk pastor, en aktningsvärd men
fattig karl, so: hon ville gifta sig med, så snart hon
hade samlat en förmögenhet som kunde förslå för
dem begge; än skulle hon med allra första träda i
gifte med den presumtiva arfvingen till en skottsk
bankier som ägde sina femtio millioner; än skulle
bon bestiga någon vid Rhen residerende småfurstes
ibron; än hörde man talas om hennes för tionde
gången bestämda, oåterkalleliga beslut att draga sig
tillbaka från teatern, vid säsongers slut, för att in-
vesluta sig i något kloster. Tillägg till dessa talrika
elementer till blifvande framgång, bizarrerier i hen-
Ges lefnad och i hennes humör, säkerligen mora fri-
villiga och tillgjorda än naturliga, — och pi skall
åtminstone till en del hafva förklaringen på under:
verket. Med tillbjelp af dylika medel skulle ett få-
gelpositiv kunna gifva hundra representationer.
Jenny Linds skenbara eller verkliga lynne är gan-
ska kapriciöst, ganska besynnerligt, ganska variabelt.
Nordens chalatereri öfvergår söderns. Södern är
anspråksfull, högtrafvande, pockande, skräflande;
Norden är blygsam, återhållsem, lugn och tystlåten.
Ds skickligaste Fortunaroser af alla slag hafva kom-
mit till oss från norden. Jenny Lind bekräftar
denna sats, . Hon gråter glädjetårar då man applå-
derar henne; hon visar sig rörd på ett sätt som väl
kläder henne; bon lägger handen på bjertat med ett
rörande behag; hon helsar med en beundransvärd
gentiless; hon sänder till publiken oefterhärmliga,
oskyldiga tacksamhetskyssar ; hon är nästan blyg öf-
ver de bravorop, som skalia öfver hense, sedan hop
gjort allt för att framkalla. dem. Och då hon afnå-
gon anledning sjunger gratis, hvilket för öfrigt är
ganska prisvärdt, så förstår hon ock å att efteråt
taga sig revanche, hvilket är ganska lofiigt. Inger
handelsman eller advokat förstår bättre än hon au
iakttaga sina intressen.
Åesevssinns——————