samma hå na befaras vara smittade,
skola und ervationsbevakning vid
a nu ledt till ett ytter-
g, att källarmästaren
vid Norrback folk icke borde få
tomma in till st för att köpa lifsmedel på
Hötorget. Här ser man nu huru det ena tvån-
get leder till det andra: källarmästaren och
hans folk måste äfven helt och hållet afspärras
och bevakas, Men för konseqvensens skull
bör då icke heller någon, som legat på en
gästgifvaregård, der resande från smittad ort
passerat, få inkomma till hufvudstaden. Vid
detta tillfälle torde det ej vara olämpligt att
erinra derom, att sistlidet år, då koleran wu-
bredde sig i Bergen i Norge, utan att derifrån
sprida sig till andra orter, ehuru inga land-
spärrningar vidtogos, yttrade dervarande läkare
sig jemväl emot spärrningarnes ändamålsenlig-
het. Anavu ett annat exempel. Staden Frank-
fort am Mayn, som utgör en centralpunkt i
Tyskland, genom hvilken tusentals resande
ständigt passera på en af de stora stråkvägarne
mellan vestra och östra Europa, och dit sist-
lidet år menniskor anlände dagligen från flera
håll der koleran fanns, hade likväl icke någon
känning deraf. Sådana fakta kan det åtrmin-
stone vara skäl att icke helt och hållet lemna
ur sigte, emedan de ostridigt bevisa, att om
sjukdomen onekligen kan medföras af resande
till annat ställe och der utbreda sig, så beror
detta likväl helt och hållet på atrosferiska
förhållanden för tillfället och den predisposi-
tion, som deraf kan vara förberedd.
iigare yrkand
Fru Nissen-Salomans 2:dra konsert på
Kongl. Teatern
var, i likhet med den föregående, ganska tal-
rikt besökt. Programmet upptogs till större
delen af sångnummer, hvilkas flersidiga urval
dock gaf en liflig omvexling. Iförsta rummet
förekom en sopran-aria ur Judas Maccabäus af
Uändel, rikt ornerad med driller, och derjemte
föredragen i den enkla storartade styl, som är
ett säkert tecken till en sannt artistisk bild-
aing. Kontrasterande motstycken härtill bil-
dade de båda arierna ur Lucrezia Borgia och
Ernani, båda utförda med fru Salomans kända
konstfärdighet, ehuru det tempo rubato hon
anbringade vid Allegrots början i sistnämnde
aria, icke tyckes oss vara rätt på sin plats, e-
medan det afbryter frasens naturliga gång. Ett
nummer af högt intresse i komposition och fö-
redrag var romansen die Bettlerin,, ur ope-
ran Profeten af Meyerbeer: en af dessa älsk-
värda ingifvelser, mera egnade att röra än att
förvåna, som någon ging (förnämligast uti sån-
gerna vid piano) förekomma hos) Meyerbeer,
och hvars hjertlighet erinrar om hans tyska
nationalitet. Fru S:s naiva och poetiska före-
drag föranledde en allmän önskan om da capo,
hvilken ock efterkoms.
Utom dessa solonummer sjöng fru S. med
br Della Santa den bekanta duetten ur Bar-
beraren (2:dra akten), hvars pikanta qvickhet
höjdes genom de sjungandes lyckliga mimik och
animerade föredrag, samt frambrivgade stor
sensation. IlIr Della Santa, som dessutom gaf
Figaros aria ur samma opera, visade att den
sannt dramatiska effekten ej beror af kosty-
men, samt att äfven en Figaro i svart frack
och glachandskar kan frambrisga en fullkom-
jig illusion. Hr D. S. vann den mest lifliga
acklamation och undgick ej att giva den tröt-
tande arian da capo.
Af en hr Martini hörde man den bekanta
tenor-cavatinan ur Leonora (1:sta akten). Hr
M. eger en utmärkt vacker genuin tenorstäm-
ma, - och ådagalade mycken lätthet i dess be-
handling, synnerligast vid registrens samman-
bindande; dock har hans uppfattning ännu be
tydligt att vinna uti förädling och lyftning. —
Hr M. erhöll mycket biall.
Aftonens repertoir upptog blott ett solo-in-
strumentalnummer: den Rombergska vioion-
cell-eapriccion öfver svenska visor, ofta hörd,
men alltid ny och frisk under hr Gebrmanns
spirituella behandling, hvilken nu såsom alltid
vann fullt erkännande. — Konsertens inled-
ningsnummer var ouvertyren till hr Salomans
nya opera Hämnden (das Corps der Rache):
en briljant instrumenterad, rytmiskt liflig kon
position, men neg brokig i modulation, föga
ny i uppfinning. Det vore emellertid förha-
stadt, att efter deita profstycke bedöma heal-
ten af br Salomans kompositioner i allmänhet,
hvilka, såsom bekant, uti utlandet vunnit ser-
deles liflig anklang. — I andra afdelningen
hörde man Kuhblaus förträffliga och effektrika
ouvertyr till Lulu, som denna gång var ett
föremål för orkesterns synnerliga vanvårdnad.
Ett öfveriladt tempo, brist på rytmisk håll-
ning, misslyckade solopartier karakteriserade
denna exekution och öfverlemnade åt åtöra-
rens fantasi att föreställa sig det romantiska
skimmer, som ursprungligen omgifver denna
tondikt. UU
Om den tillämnade stående teatern
2 Al åmnaA
