0 0 Me MVA OMM CURR DID FUSLJUHSICH, 0. Ve
förband sig att tillhandahålla ex ryttare med bä
och full rusiniog, därigenom frälste från all ska
och tunga alla sina egendomar, huru stora dess
än voro; en anordning, som icke kunde blifva ar
nat än högst fördelaktig just för de rikaste, för hvil!
hela rusitjensien ofta nog blef en obatydlishat, me
föm diremot i sina verkningar så mycket hårda
drabbade-den fattigare delsn af slimogen. som ick
mäktade bestrida någon ruswjenst, och numera er
sam måste bära hela tyngden af de öfriga statsbö:
dorna.
Att det andliga frälset, såsom insändaren påståt
ingalunda befrizde från rusttjonsten och dylikt, i
ett fullkomligt misstag. De andliga voro, alltifrå
Magsus Ladulås tid bafriade från all sådan skat
med undantag af.de år, då Thorkel Knutsson för
stod regeringen, när de måste utgöra Ledurge:
hvaröfver de sedan anförde många besvär. Att mång
biskopar funnos som hötllo ryttare, äfvensom samlad
hirvapen, brynjor och sköldar, såsom insändaren ar
för, hör ej hit. Da gjorde detta för egen räknip
och använde dem ej för regentens tjenst, om ej fri
villigt, men-deremot ofta nog emot sin lagliga ko
pung, såsom elivör minga exempel visa. Lagerbrin
yttrar i afseende härpå, del. II sid. 584: Alit kyr
i bkogods, rörligt och otörligt, så väl domkyrkorne
som de andras, skulle vara fria trån all konung:
lig skatt och tunga, såsom Skeppsvist, Spannemå
Åltargäld, Eedungslama och eli annan sfgifs,
väl den som plågades utgå ef fastigheterna, som per
Psosella skatter, intet undantagande, och voro ick
allenast under denna frihet inbegripna de sndelige
begna husbåll, utsn arrendatorer, landtibönder oc
btorpare,, samt sid. 649: Genom ruattjensten var
batörre delen af da förmögnare jordegare befriad
från alla krezoutlagor, och de andliga godsen vor
därifrån frikallade genom Megeus Leduiåses all
männa Frihetsbref. De fattigaste drogo således hel
plasten, hvilket är verkligen ett uselt hushållsgrep
i alla välbeställda republiker. Botin, del II sid
204 säger: De andligas hemman njöto befrielse ifrå:
ball konungslig rätt, såsom Sakören, Ensaksböter
Dulgadråp, Dånaarf, Edsören, Floufä, Väga
fynd och Strandvraksfynd; ifrån allmänna fäntor
säsom Ledungslama, Skeppsvist; Ättargäld osi
Gengärd, samt ifrån allmänna besvär och skyldig
heter, såsom Gästfrihelen, Tingslama och : Bud:
kaflar. De, som sålunda redan förut voro befriade
från all skattskyldighet; behöfde icke genom åtegen
rusttjenst söka någon vidare skattefrihet.
Hvad insändaren ordar om kyrkobyggnad och huru
denva endsst åstadkoms genom enskildas frikostig-
het, utan allmogzens batusgande, tarfver behöflig in
skränkning. Många kyrkor byggdes visserligen på
fromma enskildas bekastnadi men de flestas byggnad
miste dock af allmänheten bekostas. Därföre stad-
gar ock den gamla landslagen, ett ella de, som i
focknen bo, skola kyrka bygga, och Botin, del. I
sid. 210, yitrar, med åberopanda ef våra gamla
landskapslagar: Så snart kyrka byggdes, blef ock
dJertill usedt prästebord, större eller mindra efter
socknens storlek. Å prästebordet skulle socknens
invånare bygga och prästen underhålla vissa bus,
som i början voro fyra, men öktes sadan till sju
Issändareås beräkning af Psterspenningens belopp
är något besynnerlig. Den skulla nämligen i Upsala
siift hafva ugjort blot 4 sk. banko och i de öfriga
2 sk. bko för hvar hemmansegare. Den utgjorde
likväl på förra stället två och på de andra en pen-
ping. Nir pu-på den tid, då Peterspearingen an-
togs, en tunna råg gälde ett öra celler tjugofyra pen-
ningår,-motsvarade stledes en panning i värde en
tjugofjerndels tuana tåg. Kan insändaren nu köpa
en tonna råg för 4 rdr bio, så är hans beräkning
riktig, hvsrom icke är den felsktig. För öfrigt Var
Peterspenviogen väl er någon så särdeles dryg be-
skattning, nien den vär onödig och orimlig, såsdm
utgående till en i Rom bognde regent, hvilken dess
utom uppbar flera mycket större inkomster från lan-
det och påfvarn i voro, såeom Lagerbring anmärker,
bingalunda högfärdiga, utan voro äfven röjda med
litet, när mycket intet kunde bekommas.
Hved- slutligen insändaren yttrar om Investiturer
och den förmenta nyiten för kyrkans ronhet däraf,
att den verldsliga regenten askildgs från allt delta-
-gBande i biskopsämbetenas tillsättning, förefeiler täm-
ligen löjligt för den, som känner till förhållandet H-
tet närmare. Visserligen kade många ovärdiga bi-
skopar blifvit tillsatta af vörldsliga regenter, men
förhållandet blef ingalunda bättre sedan de började
tillsättas genom domkspitien under påfvens sanktion.
Örfverseendet med deras laster blef dock större, se-
dan man i dem kunde påräkna för påfvestolen tjenst-
villiga tjenare, emot förut, då man beböfde frukta
deras tacksambet och tillsitvenhet för den konung,
fom de hade att tacka för sin upphöjelse. Bland
Otaliga -bevis som härpå kunde anföres, må endast
närsnas ett, tämligen ojäfaktigt, ewedan det före-
kommer uti sjelfva påfven Grezorii X:s bref till en
biskop Henrik i Lordium af år 4273, och hvilket
bref finnes intaget af Herdouin in Aciis Conciliorum
T. VIL p. 666. Däri förebrär påfvea honom, bland
andra skändligheter, att han heafi åtskilliga barn bå-
ce före och-sedan han blef biskop, att han hade en
gbbedissa till offentlig frilla, ait han i ett allmänt
samqväm bland fisra personer skrutit däröfver, att
han på tjugotvå -mån.der blifeit fader för fjorton
barn, att han gjort en annan af sina älskarinnor til!
abbedissa i ett klos:er och att hån på sina gårdar
höll ordentliga horhus, hvilka han till en del upp:
fylde med ur klostren ttagag funnor. En snygga
mölning af en katolsk biskops uppförande, gjord ulf
sjelfva den helige fedren. Och hvilket straff tror
väl insändaren att denna ovärdiga biskop fick af
påfsen? Alldeles intet, endast varningar till bätt
ring och därmed var det slut).
Nej, herr issändare, den katolska hierarkion:
sträfvan, att ställa sig först jemte, sedan öfver ko
nungamakten, buru vackert till sitt syfte den äfven
1 påfvebref och vissa kyrkolärares utläggningar ut-
målas, var dock will sin verkliga grund endast eo
låg och fördömlig herrsklystnad, hvars följder flere
af våra regenter, såsom en Megnus Eriksson, er
Karl Knutsson, en Kristian af. Oldenburg och de
ädla Sturarna possamt fingo erfara. Att Sveriges
regenter nu i trehusdra år varit fredade från detio
hill, därföre hafva vi att tacka blott dena kraftfulla
Gustaf Wasa, som förmådde att rossa den alitid o-
roliga hierarkien i Sverige och för evärdeliga tider
tillbakavisa den på sin tillbörliga plats inom sam-
hället. E. BE. Kindblad.
—
) Hveruti den trohetsed skulle bafva bestått, som
insändaren påstår hafva blifvit aflagd, jemte in
veslilureden, och hvartill den kunds förbinda
personer, som alldeles icke stodo uti något Jyd-
nadsförhållande till landets verldsliga regent, tor-
de biifra svårt att visa. För öfrigt innehåller påf-
ven Innocentii bref af.är 4250 till svenska pre-
sterskapet följande tydliga ord: ;
Distrietius inhibentes, ne aliqua seculäris Pör-
sona contra statuta hujusmodi quidquam attemp-
tare aut a Vabis vel successoribus Vestris homa-
gii vel fidelitatis exzigere, seu oblatum recipere
audeat juramentum, maxime cum, sicut asseri-
tis pro eliquorum receptione Regalium, seu Feu-
dorum obtentu, eisdem Regi et Baronibus seu
aliis personis seculeribus obnoxii nullstenus exi-
statis.n
(bSträngeligen förhindrande ett icke någon lekraan:
må understå sig att, emot stadganderna härutin-
pnan, af eder eljer edra efterträdare utträfva nå-
gon hyllnings- eller trohets-ed eller emottar
om den erbjudes; särdeles cow, på sänt jf
pren, j ingalunda, genom mottagandei af
uvAala ollav färläning hefhnrnanm sd 28