lemnade salen, Han spejade, han lyssnade, han hörde inte
mera, utom den gamle mannens återljudande steg i trap
porna. Han fattades af en rysning öfver sitt sjellbedrä
geri. Han inträdde i salen med en bön om ursäkt p
läpparna, egnad åt marchesa Vioganni.
j XXI.
HUFVUDBINDELN.
Damen befann sig ännu der och kastade vid den oan
mäldes inträde en :förtörnad blick på honom. I henne
sällskap var nu ett annat fruntimmer, som, inbegripet
samtal med henne, betraktande höll Ceccos sidenduk
luften.
Om förlåtelse!, sade Fortunatus, i det han närmad
sig de båda damerna, den der duken lemnade jag nyss.
Damen som nu böll den hade, fördjupad i åskådning
af fyndet; icke märkt honom; men förrådde nu genom er
hastig rörelse sin öfverraskning. Derfå gick hon emo
borom och öfverlemnade honom tigande sin egendom mer
ett behagfullt leende, hvari likväl hågon skalkaktighe
lekte, liksom om hon i hemlighet roade sig åt den ung;
herrns häftighet och det värde han gaf åt den glömda si
denduken,
Detta fruntimmer var en skönhet af omkring nittor
vårar och,att döma efter briljanterne på hennes fina fipgra
och de stora perlorna som skimrade i hennes mörka bår
af hög rang. Hennes fina lemmar, omslutne af hvitt marli
såsom af ett snöskimmer, rörde sig med en Diana-nymfs beha
och lätthet. Kring den klara pannan, och åt ömse sido
af halsen lekte vårdslöst nedfallna lockar, mörka och glän
sande, som vore de spunna ur det svartaste stenkol. D:
Fortunatus, för stt emottaga siskesduken, vördnadsfuil
vppslog ögonen och blickade i det mildt rodnande ansigtet
glömde han i sin första förvåning nästan att mottaga de!
framräckta reliken, Ty den som återlemnade honom den
liknade kreolen såsom en syster, blott med det undantage
att bon var ännu skönare och bade, såsom skalderna sögs
en hy af ros och li!ja.
Det synes nästan, sade hon med ett Jjuft leende
ssom om jag sedan en vecka blifvit fremmande för mi
vän Fortunato.n
Den unge mannen bleknade och stirrade med upp