lemnade salen, Han spejade, han lyssnade, han hörde inte mera, utom den gamle mannens återljudande steg i trap porna. Han fattades af en rysning öfver sitt sjellbedrä geri. Han inträdde i salen med en bön om ursäkt p läpparna, egnad åt marchesa Vioganni. j XXI. HUFVUDBINDELN. Damen befann sig ännu der och kastade vid den oan mäldes inträde en :förtörnad blick på honom. I henne sällskap var nu ett annat fruntimmer, som, inbegripet samtal med henne, betraktande höll Ceccos sidenduk luften. Om förlåtelse!, sade Fortunatus, i det han närmad sig de båda damerna, den der duken lemnade jag nyss. Damen som nu böll den hade, fördjupad i åskådning af fyndet; icke märkt honom; men förrådde nu genom er hastig rörelse sin öfverraskning. Derfå gick hon emo borom och öfverlemnade honom tigande sin egendom mer ett behagfullt leende, hvari likväl hågon skalkaktighe lekte, liksom om hon i hemlighet roade sig åt den ung; herrns häftighet och det värde han gaf åt den glömda si denduken, Detta fruntimmer var en skönhet af omkring nittor vårar och,att döma efter briljanterne på hennes fina fipgra och de stora perlorna som skimrade i hennes mörka bår af hög rang. Hennes fina lemmar, omslutne af hvitt marli såsom af ett snöskimmer, rörde sig med en Diana-nymfs beha och lätthet. Kring den klara pannan, och åt ömse sido af halsen lekte vårdslöst nedfallna lockar, mörka och glän sande, som vore de spunna ur det svartaste stenkol. D: Fortunatus, för stt emottaga siskesduken, vördnadsfuil vppslog ögonen och blickade i det mildt rodnande ansigtet glömde han i sin första förvåning nästan att mottaga de! framräckta reliken, Ty den som återlemnade honom den liknade kreolen såsom en syster, blott med det undantage att bon var ännu skönare och bade, såsom skalderna sögs en hy af ros och li!ja. Det synes nästan, sade hon med ett Jjuft leende ssom om jag sedan en vecka blifvit fremmande för mi vän Fortunato.n Den unge mannen bleknade och stirrade med upp